Äldre

Well, så har det gått några dagar igen. Jag har mest pillat med SinnesCirkus för att få föreställningen på fötter, samt sett över den för att hitta vad jag skulle kunna göra ännu tuffare den här gången. För en gångs skull har det inte varit överstressigt (enbart på grund av det faktum att jag lämpligt "glömt bort" att min redaktör - hej John! - står och stampar och vill ha tillbaka korret på nya boken), så jag har till och med unnat mig sovmorgon. Tittat lite på tv. Läst Jack Kirby. Gjort en intervju för en tidning i Kina. Sådär som man gör. Jo, och så har jag hunnit bli äldre också. En dag enligt mig, men ett år enligt kalendern.

Det här är inte min tårta. (Har inte ätit någon i år.) Men tänk om det vore. Vi säger att det är det. Grattis till mig, låt er väl smaka!

The Science of Deduction

Det tog några säsonger av de amerikanska tv-serierna Lie To Me, Psych och The Mentalist innan britterna satte ner foten och tyckte det fick vara nog. Trots allt hade ju de den första super-observatören. Den första brittiska markeringen kom med den utmärkta filmen Sherlock Holmes. En klassisk Sherlock-story, men en ovanlig Sherlock.

Men nu, nu har BBC äntligen visat vart skåpet ska stå. Hur Sherlock Holmes ska vara och varför han spöar den symboliska skiten ur sina amerikanska kopior. Lustigt nog har de gjort det genom att göra om allt. I mini-serien Sherlock är herr Holmes gay, satt i modern tid, och den innehåller alla dina favoritskådelspelare. Som Martin Freeman från The Office och Mark Gatiss (League of Gentlemen). Sherlock själv är den bisarra mannen med det ännu mer bisarra namnet: Benedict Cumberpatch som du sett i Heroes och Atonement. (Vem kallar sitt barn 'Ägg Gurkodling' egentligen???) Och det är bara så sjukt bra. Inte deckargåtorna. Utan hela ... Sherlock.

Jag tycker väldigt illa om konceptet med brittiska tv-deckare. Tv-deckare över huvud taget, egentligen. Det är liksom bara som att ... simma i filmjölk. Man luktar efteråt och så kul var det inte heller. Men jag måste erkänna att Sherlock är mitt nya gift. Eller var, i alla fall, eftersom det var slut efter tre avsnitt. Dumma, dumma BBC. Speciellt som jag såg alla på raken igår. Men det går rykten om att de ska göra fler.

Brittiska tv-deckare och jag. Det trodde jag aldrig. Fortsätter det så här bra så behåller jag tv:n.

Praktisk placering

Allt man behöver?

Ah, jag minns det som igår. Under mitten av åttiotalet Wal-Martifierade Konsum sina tidningshyllor och gjorde dem 100% familjevänliga. De sk "herrtidningarna" åkte väck från översta hyllan och till och med vissa serietidningar (närmare bestämt de som publicerades av Epix förlag) förbjöds i butikerna eftersom vissa av dem hade "vuxet" innehåll.

Men det var förstås då. Idag är idag. Och idag trängs, på mitt lokala Coop i Sjöstaden, de stygga livsångestskapartitlarna som "I Form", "Leva" och "Toppform" på den skamliga, översta, hyllan. På den nedersta hyllan däremot, i lagom barngrepphöjd, står de barnvänliga blaskorna sida vid sida. Knasen, Kalle Anka Pocket, Kalle Anka och ... Slitz.

Jag säger inte att det var bättre förr när bar hud var förbjuden på Konsum. Men jag är samtidigt rätt glad att sjuåringen prenumererar på Kalle Anka, så han inte behöver plocka den från Coops tidningshylla.

"Pappa, jag hittade en ny rolig tidning! Vad betyder slampa?"

Ett ovidkommande blogginlägg

Jag hade ju tänkt att jag skulle blogga om massa roliga saker från bokmässan, men nu blev det inte så. Vad ska jag då skriva om? Det får helt enkelt bli några ovidkommande saker den här helgen istället. Som att morgonens nymalda (för hand, naturligtvis) kaffe heter Raja Batak. "Gräver sig likt en bulldozer in i munnen" står det på förpackningen. Undrar om det är bra eller dåligt?

Man vill ju inte ha Byggare Bob i gommen.

Äsch

Glöm det jag skrev om bokmässan. På grund av oförutsedda händelser sitter jag redan på Landvetter, på väg hem till Stockholm igen. Så kan det gå. Hoppas ni får en kul mässa ändå!

Bokmässan here I come!

Då var det dags i år igen. Om en timme drar jag ner till Göteborg och årets Bok- & Bibliotekmässa. Är du där och trängs så kommer jag att vara på följande platser.

Fredag 16:30 - Pocketpriset 2010, Fält & Hässlers Lounge.

Lördag - signering i Månpockets monter på oanad tid.

Söndag 13:00 - Seminarium om magkänsla och irrationalitet med Kristoffer Ahlström.

I övrigt kommer man nog hitta mig irrandes i Bonniers monter, samt hårdfikandes på stadens gator med min allra bästa göteborgsvän Charles Franz. Det var alldeles för länge sen vi sågs.

Use the force. Kvack.

Ibland kan en förälders största problem vara hur i hela friden man ska få ner barnen i badet när de inte har den minsta lust, trots att de verkar vara gjorda av ren smuts. ("ren smuts" förresten?)

Men jag hittade patentlösningen i London. Den heter Duck Vader. Han kanske verkar fredlig nu, men vänta tills den snällt turkosa färgen har gått via grönt till onskefullt djävulsrött. Då bråkar man inte med den här ankan.

Yngsta sonen vill numer bara bada i kolmörker, med Vaders psykedeliska färgskiftningar som enda ljuskälla. Jag vet inte om jag ska bli orolig. Han blir visserligen renare än någonsin. Men han har också börjat låta som James Earl Jones.

Skolbänken

Idag är jag med yngsta sonen i hans skola under hela dagen. Och för första gången på trettio år får jag bassning för att jag glömt gympapåsen.

Dagens heta potatis

Det här med SD i riksdagen har ju gett upphov till en hel del tankar och funderingar. Det har nästan varit svårt att jobba idag; alla har haft ett behov att diskutera situationen. Några saker som farit genom min egen hjärna har varit följande:

SD själva

"Vi är inte rasister" sa SD i SVT igår. Det måste ändå vara årets understatement. Trots allt så springer SD ur den härliga nazistklubben VAM. Och det var bara nån vecka sen som de påminde oss om sin syn på medmänniskan genom "reklamfilmen" med kvinnorna i burka. De kanske menade "vi är inte ra-sister, vi är na-zister". Eller så har de en helt ny och innovativ definition på ordet "rasism". Har någon frågat dem vad de menar?

De andra partierna

Återigen - har någon frågat dem vad de menar? Det hade varit så lätt att slå hål på SD:s dagisretorik redan för ett halvår sen. Men de övriga partierna valde att inte låtsas om som att SD existerade. Det var en dålig strategi då, och det är en dålig strategi nu. Varför vågar ingen av-argumentera dem? Är det för att de har lika dålig retorik själva? Här blir jag besviken.

De som röstat

Det har snurrat ett snack om att många förstagångsväljare har röstat på SD som ett sätt att ge långfingret åt etablissemanget; "stick it to the Man" genom att rösta på politikens gossen Ruda. Men om man nu är emot etablissemanget och storebror, hur kan man då rösta på ett parti som vill ha ökad övervakning av medborgaren och fler poliser på gatorna??? De som har röstat för att vara i opposition mot staten har inte bara grävt sin egen grop, de har också skjutit sig själva i benet och satt skägget i brevlådan. (Dessutom har deras handling gjort att SD nu är en del av det hatade etablissemanget, och då var det väl liksom förgäves? Vad ska de rösta på nästa gång då?)

Skåne

Vad ska man säga. SD har runt 14% i Skåne. Vad är det med Skåne, som gör det till den (uttalade) rasismens epicenter i Sverige? Är det närheten till Danmark, eller är det som en god vän till mig sa, "något i myllan"? Man kan ju tro att vår sydspets nästan skulle känna sig som centraleuropéer och bjuda in med öppna armar, men tvärtom. Det intressanta är bara att just Skåne också har Sveriges starkaste regionalism. Det har flera gånger uttryckts att kunde man vara en egen nation, så skulle man. (Visserligen mest på skämt, men jag har inte hört nån annan dra det skämtet.) Men om skåningarna främst är Skåningar och helst inte vill ha med övriga Sverige att göra, gör inte deras regional-nationalism dem i så fall till ... utomsvenskar? Jag gissar att de som röstat på SD är ungefär samma personer som inte ser sig som skåningar utan som Skåningar med S. Men bör de inte då, i linje med det parti som de själva har röstat på, i så fall också förpassa sig själva härifrån och ut ur landet? Man kan inte både hävda ett starkt, eget Skåne och samtidigt vara emot integration. Åtminstone inte om man vill stanna. 14% av skåningarna har just röstat på en egen biljett ut ur landet. (För mig får de gärna stanna, men det var de själva som valde.) Ok, jag vet att det inte är vattentätt. Men håll med om att det är en kul tanke.

Riksdagen

Meeen, jag är inte så orolig. Man måste komma ihåg att vi har två andra partier i riksdagen som är precis lika stora som SD och med tveksam bakgrund. Vänsterpartiet har trots allt sina rötter i övertygelsen om en nödvändig, blodig revolution med påföljande diktatur. Najs. KD är en trosmässig anakronism eftersom kyrkan och staten är skiljda åt, de fortsätter reaktionärt att värna om "kärnfamiljen" utan att inse att den historiskt är en fullkomlig myt och oavsett hur skenbart öppna de påstår sig vara mot homosexualitet - det räcker med att ge vilken manlig KD-medlem som helst lite flirtigt insinuanta blickar för att han ska bli panikslaget svettig på hela halsen. (Jag vet, jag är ett as. Men jag kan inte låta bli.) Men vi har lärt oss att hantera dem. Många gånger säger V och KD något riktigt bra. Precis som alla partier. Och då lyssnar vi uppmärksamt. Ibland kommer de istället med galenskaper. Och då kan vi strunta i dem, eftersom de inte är större än vad de är. Jag tror det kommer bli samma sak med SD.

Och blir det inte det, så tja. De har fyra år på sig att göra bort sig. Eller växa upp. Oavsett vilket så tror jag det ordnar sig. Allt annat vore alldeles för hemskt att tänka sig.

Genialt

Idag har jag börjat slipa på SinnesCirkus-diamanten inför de nya föreställningarna. Det var bra förut. Men det ska bli ännu bättre i höst.

Men man kan ju inte bara jobba. Speciellt som barnen inte skulle tillåta det. (Det är bra att de har koll på mig så nån har det.) Så just nu spelar vi Ingenious så det skvätter om det,parti efter parti. Jag förlorar varenda gång.

Får skylla på att jag har tankarna på annat.

MENVAIHELVETE?!?!

Okej att vi har olika åsikter och låter dem återspeglas av de olika politiska val vi gör. Det måste vara så. Det är så demokrati fungerar och viktig diskussion och debatt uppstår. MEN SD I RIKSDAGEN??? Sen NÄR förvandlades Sverige till en IDIOTNATION?!?

Det kanske kommer ordna sig. När vi lugnat ner oss lite. Och kan se vilka verkliga konsekvenserna det verkligen blev. När vi inser att det enda nya egentligen är att SD är lika stora - eller små - som Vänsterpartiet. Eller KD. Och som Mona Sahlin just nu sa i SVT, "vi måste komma ihåg att svenska folket inte är främlingsfientligt. Det är en stor majoritet som sagt nej till SD". Hon har naturligtvis rätt. Men ändå. Inatt blev jag, för första gången på 35 år, lite mörkrädd igen.

Valdag!

Spjutspetspolitik?

Nå? Har du varit och röstat ännu? Jag måste erkänna att jag haft ett större problem än nånsin det här året. Mitt problem är att eftersom jag är lika mediastressad som alla andra, så räcker det med att ett parti eller en partipolitiker har EN dum eller ogenomtänkt åsikt, för att jag ska ignorera dem. Oavsett hur nyanserade och välargumenterade de är annars. Jag vet att jag är orättvis. Men jag skyller på att jag bara förstår information i soundbites nuförtiden. Så här kommer min högst personliga lista i fullkomlig oordning på hur samtliga riksdagspartier (och några till) har omöjliggjort sig själva, på kommunal eller nationell nivå:

Moderaterna

I Stockholm går en av kandidaterna till val på sloganen "Bättre båtförbindelser till Sjöstaden". Hm. Det går en gratisfärja från Sjöstaden till Söder var tioende minut, nästan dygnet runt. Det går också regelbundet en betalfärja som tar en såväl till Djurgården som hela vägen in till City. Jag kan hålla med om att en brygga till kanske vore bra, men jag har svårt att se att det är en politiskt viktig poäng. Bättre-båtförbindelser-än-gratis-var-tionde-minut är verkligen inget som får mig att springa till vallokalen.

Sossarna

... gör samma misstag som Moderaterna. Eftersom många gillade RUT och S vill ha bort det, så kom nån smart på ett alternativ. "Butlertjänst i tunnelbanan." Dagis, kemtvätt och andra förnödenheter samtidigt som man pendlar. Det kanske är en bra idé. Jag vet inte. Me in så fall är det något som en driftig entreprenör kan prova på. Det är absolut inte en politisk idé - och ingenting som ska betalas med skattepengar. Återigen - är det här det som ska få mig att rösta?

Folkpartiet

Säger sig satsa på skolan. Men är tillräckligt verklighetsfrånvända för att tro att det kommer bli bättre om skolk förs in i betyget. Uppenbarligen har de inte ens fattat att de elever där skolk är ett problem, är också de elever som allra minst kommer bry sig om sitt betyg. Hur ska man kunna ta resten av deras skolpolitik på allvar?

Miljöpartiet

Idag vet vi att källsortering och återvinning (med undantag av aluminiumburkar) i själva verket gör av med mer energi och förbrukar mer resurser än vad det gör att tillverka nytt och sedan slänga det på tippen (som i sin tur genererar energi som kan driva samhällen). Det enda återvinning gör är att få oss att må bra eftersom vi tror att vi gör nåt för miljön. Vi visste det inte då, men vi vet det nu. Speciellt borde MP veta det. Ändå har de med personer som källsorterar och återvinner i sin reklamfilm om att "göra nåt för miljön". Varför försöker de påverka oss med låtsasargument? Har de inte tillräckligt med riktiga?

Centern

Har faktiskt inget på dem. Mest för att jag inte riktigt brytt mig om dem. Det är ju liksom ... centern. Har missat att de inte bara handlar om lantbruk längre. Mitt fel.

V

Ohly verkar ha missat att bokstäverna PK försvann ur partibeteckningen för ett tag sen. Han pratar fortfarande, år 2010, om kommunism som om det vore en bra och praktiskt genomförbar idé. Jisses.

KD

Alltså, kyrkan är skiljd från staten. Och så bör det vara. Även i riksdagen. Oavsett vad man tror på så är politik baserad på religiös grund inte en bra idé i ett modernt samhälle.

FI

Ett feministiskt parti som tar som partibeteckning den militära beteckningen för "Fienden"?! Hur ska jag kunna ta dem på allvar?

Sverigedemokraterna

Det här behöver vi inte ens prata om va? Ingen har varit ute och cyklat så här mycket sen Ny Demokrati.

Piratpartiet

De för en hel del intressanta diskussioner, men skulle fungera bättre i en kommitté eller som lobbyverksamhet. Inte sitta i riksdagen. Dessutom vore det lättare att ta dem på allvar om åtminstone någon av deras representanter fick sin inkomst via royalties eller annan upphovsrätt på det de producerar. Det är så lätt att, precis som Piratpartiet, diskutera något man själv inte är praktiskt delaktig i.

Har jag glömt nån?

Jag vet att det här kan verka orättvist, men kom ihåg att det jag tagit fasta på bara är vad partierna har valt att kommunicera i sina tv- och skyltkampanjer. Om de vill påverka mig med billiga, känslomässiga eller till och med felaktiga argument så kommer jag att reagera.

Så slutsatsen blir följande: a) Det är ju tur att jag är så jäkla bra själv. b) Det enda jag kunde rösta på var

ojjagmåstegåpizzanbrännervid!!!

Frukost med D

Problemet med att ha ett jobb där man far omkring mycket är att ens vänner tenderar att göra samma sak. Vilket innebär att den sociala faktorn blir lidande eftersom man sällan är på samma ställe samtidigt. Men ibland har man tur. Bara några dagar efter att jag var i London hade min vän Derren ett gig i Stockholm; närmare bestämt igår kväll. Så idag sågs vi över frukost på Grand Hotel innan han skulle flyga hem igen. De åkte för 10 minuter sen. Jag inser att frukost som umgängesform kanske är ett lite udda sätt att träffa sina vänner. Men också ganska mysigt. Och som reklamen säger, en bra start på dagen.

Trumsmurfen och jag

Idag var vi på Blue Man Group. En kompis till mig såg dem i Las Vegas för tio år sen och sa: "Du MÅSTE se dem. Det liksom ... händer saker." Vilket är en bra förklaring av hela showen. Det liksom bara ... händer saker. Världen som BMG (låter det inte som ett pojkband?) lever i följer sina egna lagar. Att få ta del av den är lite som att besöka en annan planet. En högljudd, blå, trummandes, diskodunkande planet. Med massa Jell-O. Se showen så förstår du. Du måste. Det liksom ... bara händer saker.

Helgfrustration

Eftersom måndagens Londontripp bara var en blixtvisit så hann jag inte med att shoppa något utöver det absolut nödvändigaste; Chris Morris Four Lions, skjortor från Ted Baker, och Banksyfilmen.

Och så den här. En skitstor Addictaball, modell XL. (Barnen fick mindre modeller. Nån ordning ska det vara.)

Det verkar vara ett pyssel. Men i själva verket är det ett enda stort långfinger rakt i ögat på den som försöker lösa det. Det är tur att den är mjuk. För väggarna i vardagsrummet har frekvent fått påhälsning av Orben Från Helvetet, och kraftfull sådan, under hela förmiddagen.

Det är bara en av oss som kommer överleva det här. Och fan heller om det ska bli plastbollen.

Gammelkryddan slår tillbaka

Ja, jag vet att jag borde jobba istället för att hänga på YouTube. Men det är ju så svårt när Old Spice fortsätter överösa oss med fantastiska filmer. Förutom det uppenbara tillfället så innehåller den här nog mitt favoritoldspicetillfälle hittills. Ahhh, power tools.

Allvaret

Jag har precis varit hos min redaktör och fått tillbaka första tredjedelen av manuset på den nya boken. Från och med nu och någon månad framöver så kommer jag sitta och flytta kommatecken, byta plats på texter och reda ut resonemang som redaktör'n inte förstod. Det här är den dolda avigsidan av att skriva böcker: När man är som allra tröttast på det man skrivit så måste man plötsligt dyka ner i det betydligt djupare än man nånsin önskat sig. Det är en lång och ärligt talat väldigt tråkig process att komma upp till ytan igen, som bara sker ett kommatecken i taget. Men det måste göras för att boken ska bli så bra som möjligt. Igår var det fortfarande roligt. Men nu börjar allvaret.

Kollektivmorgon

De som sköter tunnelbanan i Stockholm (jag vet inte längre om det är SL, Connex, Linjebuss eller nån annan) har en lite jobbig morgon idag. Först gick ett tåg sönder på T-Centralen som inte gick att flytta på och därmed effektivt blockerade hela gröna nätet mitt i rusningstrafik. Jag och tusentals andra stod ute i spöregnet i en halvtimme och väntade på att det skulle komma igång igen. Vilket det gjorde för några minuter sen. Men nu står vi stilla igen, efter bara en kort resa. (Det har hittills tagit 50 min att färdas 3 stationer.) Då kommer det, det otroligt uppgivna utropet från tågföraren som fick alla trötta, blöta och stressade pendlade i vagnen att brista ur i stora leenden:
"Nu är det såhär att förutom det tidigare tågfelet så har vi nu även fått ett spårväxlingsfel vid Hötorget. Jag hoppas er övriga dag blir mycket bättre än såhär. Jag är ledsen, men det är ingen bra kvalitet på varken våra tåg, våra spår eller signalerna." (paus) "Men anbuden på att sköta tunnelbanan var billiga i alla fall!!!"

Off to London

Idag flyr jag till London. Där har jag en kompis som heter Derren och som alltid med vänner så var det alltför länge sen vi sågs. Imorgon börjar allvaret igen: Jag har möte med min producent i Stockholm imorgon eftermiddag och Derren ska vidare på sina äventyr. Men ikväll blir det middag och whisky tills timmen är sen i Londondimman. Mikrosemester är också semester.

Helgmusik

Vilken märklig helg det har varit. Hela lördagen hade jag såndär ... fri tid ... igen. Barnen var hos sin mamma och jag hade inga akuta måsten. Så jag spelade Gravity Hook på min iPhone i en timme. Läste alla 400 sidor i Jack Kirby's The Demon. Gick på bio och såg Inception ett halvår efter alla andra. Pillade mig i naveln. Och kände mig nästan lite lugn. Om än förvirrad.

Som tur var behövde jag dra igång förberedelserna för SinnesCirkus på söndagen, så lugnet varade inte för länge.

En av de saker som jag upptäckte när jag satt och okynnessurfade under lördagen var videoklippet ovan. Jag blev otroligt berörd. Dels av Whitacres vackra musik, men framför allt för att det tydligare än något annat jag sätt visar på makten hos Marshall McLuhans globala by. Totalitära stater som Etiopien, Kina och Italien gör allt de kan för att undvika att folket får tillgång till Internet. Det går inte att stoppa helt, så tricket har hittills varit att bara tillåta 56.6K-modem. (Kommer du ihåg dem? På den tiden man var tvungen att "ringa upp" Internet och det tog fem år att få ned en frimärksstor bild?) De har rätt i att vara rädda för Internets makt. Whitacre visar på ett väldigt tydligt sätt vad som är möjligt när 180 personer i 12 länder kan göra, bara de sitter hemma vid sina datorer precis samtidigt.

Filmen ovan handlar om musik. Men det hade kunnat handla om något annat. Som politik. Alla som använder den gamla cyperpunk-dängan "Information wants to be free" förtjänar smisk. Men ändå, nånstans, så kan jag inte låta bli att höra spöket av det i Whitacres filmer.

Fast i snyggare harmonier.

Monopolets avigsidor

Jag hade glömt hur det var att resa med SJ. Man står stilla. Sen åker man lite. Sen står man stilla. Mest står man stilla, faktiskt. Orsaken är samma som man skyllt på i alla år: Signalfel.

Jag förstår faktiskt inte riktigt dethär. SJ har nu blivit så bra på att vara dåliga att de till och med kan förutsäga det: Efter första stoppet, 14 min efter avgång (då vi var tvugna att nödbromsa), så kom det ett utrop om att "vi kommer träffa på en hel del fler signalfel under resan". De vet om det redan innan, alltså? Vilket annat företag i världen vågar på daglig basis utannonsera till sina kunder att "Guess what? Vi kommer inte kunna sköta vårt jobb idag heller" - istället för att se till att det inte upprepas?

Det här med signalfel börjar bli uttjatat. Jag kommer ihåg när förseningarna började, runt 2006. Det hette signalfel då med. Så det är inte som att de haft tid på sig att ordna den där signalen.

Jag måste nog hur som helst ställa in vår lunch. Tyvärr. Jag kommer inte att vara framme i tid.

Fredagsutflykt

Idag ät jag på väg till Örebro för att föreläsa på sjukhuset där. Det här året är så extremt fullt av tv, bok och turné, så jag hinner bara med ett väldigt begränsat antal vanliga föreläsningar. Det är inte mer än en handfull. Men den här är en av dem. Och eftersom jag gör det så sällan blir det liksom nytt för både mig och dem. Jag tror att det är bra.
Men jag föreläser inte förrän i eftermiddag och det kommer vara en solig, fin dag i Örebro. Nån som vill äta lunch?

Och sen tillbaka till mig

Jag är förmodligen sist i världen med att upptäcka The Old Spice Man, men om det råkar finnas någon annan därute som också missat årets största virala trend så kommer här en snabb introduktion.

Vad som kan vara intressant att veta att efter att den här filmen blev så populär, så spelade samma gäng in ytterligare två hundra filmer som svar på twitterkommentarer som skickats till The Old Spice Man (det tog dem "bara" 48 timmar av non-stop filmande). En kille som inte finns. Men det bekymrade ju inte twittrarna. Filmerna lades upp på YouTube och plötsligt fanns The Old Spice Man på riktigt. Och där nånstans övergår det som från början var ett reklamgrepp till dedikerad galenskap. Kanske en helt egen subkultur. Dekonstruvistiskt och postmodernt så det förslår. Och fantastiskt roligt.

Jag måste skaffa en egen häst.

Sockret

Ikväll är jag på förhandsvisning av Sugar - I Hetaste Laget på Oscarsteatern. Jag måste göra en sak klar från början. Med några få undantag, som Dr. Horrible och Repo, så tycker jag i allmänhet illa om musikaler. Och det värsta är när de dessutom är dåligt framförda. Jag har inte sett en svensk musikaluppsättning som jag inte aktivt avskytt. Men det här...
Jag vet inte vad jag ska skylla på. Kanske är det för att Some Like It Hot var min favoritfilm när jag var liten. Eller kanske är det på grund av att jag har feber. Men jag tyckte verkligen det var jättebra. Musiken också.

Kanske är det så enkelt som att Henrik Dorsin är en av våra största hjältar just nu. Att se honom framföra Je t'aime fick mig nästan att kissa på mig av skratt.

Jag måste verkligen ta Alvedon och gå och gå och lägga mig.

GRID10

Japp, GRIDen är i full gång. Jill Sobule spelade just (hon som skrev och spelade in I Kissed A Girl innan Kate Perry gjorde en cover på den), sen var det jag och nu är det Alec Ross som pratar - han som satte Obamas kampanj på nätet. Det är så många extremt spännande och inspirerande människor att lyssna på här (som Margaret Stewart, som typ styr YouTube, eller Robert Gupta, en klassisk violinist som använder sin musik medicinskt, eller Elizabeth Gilbert, eller Martha Stewart, eller Magic Seth, eller...) så jag höll på att glömma bort att gå på scen när det var min tur. Jag har ingen humoristisk avslutning på det här. Men jag kan säga att Man blir väldigt ödmjuk när man ska prata om tankeläsning inför människor som förändrar både världen och liv dagligen. Såna som gör RIKTIGA saker.

Brunchrapporten i P3 idag

Idag mellan 12-13 ska jag vara med i Brunchrapporten i P3. Tillsammans med stadsvetaren Jenny Madestam och filosofen Kristoffer Ahlström ska vi, lagom till valet, diskutera människans irrationalitet och hur politisk påverkan kan dra nytta av detta. Det blir nog väldigt intressant. Det var länge sen som jag deltog i en så lång diskussion. Efter en hel timme så vet man aldrig var vi landar nånstans. Det skulle inte förvåna mig om vi startar ett eget politiskt parti. Skulle ni rösta på oss?

Ikväll Manilla

Jag vinkar i tredje fönstret från höger

I morgon startar evenemanget GRID2010 i Stockholm. GRID är Bonniers internvariant på TED; föreläsare från hela världen handplockas och flygs hit för att under två dagar, i 18 minuter per person, tala inför gräddan av bonnierchefer från hela världen. Om världen hade haft hörn så hade gästerna kommit från samtliga; de är från USA, Australien Ryssland och Sverige. Samt en mängd andra länder.

Bland föreläsarna finns bland annat Paul Frommer, som konstruerade Nav'iernas språk i filmen Avatar, Elizabeth Gilbert som skrev Eat, Pray, Love, Alec Ross, som skapade Obamas digitala valkampanj (som många hävdar är anledningen att Obama vann) och Martha Stewart. Japp, Martha Stewart.

Och så jag.

GRID är ett så prestigefyllt uppdrag så när man får frågan att deltaga, då frågar man inte varför. Man frågar när. Så på tisdag ska jag, enligt programmet, genom interaktiva övningar med 250 personer prata om storytelling och kritiskt tänkande. Hoppas arrangörerna vet vad det betyder för själv är jag lite osäker.

Ikväll så är det startskottet för oss föreläsare genom att vi är bjudna hem på middag hos familjen Bonniers på middag i Manillahuset ute på Djurgården. Jag tänkte att det nog blir en avslappnad affär, men när jag ser middagslistan så inser jag vart skåpet står. Förutom vi föreläsare så deltar även samtliga svenska bonnierhöjdare - samt några ambassadörer, för säkerhets skull - på denna middag. Vilket vore såväl smickrande som helt i sin ordning om det inte vore för en enda sak. Ni kommer ihåg bilden från igår?

Då gjorde jag mig ändå till. Men idag ser jag ut sådär på riktigt. Och jag vill verkligen, verkligen inte avbryta Jonas Bonnier genom att nysa över hela aperitifen. Förmodligen min enda chans i livet att besöka Manilla. Och jag är så igentäppt så inte ens barnen skulle känna igen mig. Men, the show must go on.

Jag svettas redan.

Post-stress-yuck

Efter att boken blev klar så har jag plötsligt haft flera kvällar av sån där "fri tid". Barnen har tittat konstigt på den avstängda datorn när de gått och lagt sig, med kommentaren: "Men pappa - måste inte du jobba nu?" (Japp, sånt får man dåligt föräldrasamvete av!)
Det har nästan varit så att jag känt att jag BORDE dra igång ett nytt projekt. Men jag har låtit bli, väl medveten om att GRID, bok-korr och Sinnescirkus räcker till för att ha att göra. Så jag har liksom ... varit lite ledig. På kvällarna i alla fall. Läst serier. Sett på film. Spelat lite tv-spel. Och vad händer då? Ni vet redan svaret.
Man blir sjuk så in i helvete.
Jag VISSTE att jag skulle dragit igång ett nytt projekt istället. Nu får jag hoppas på att en tjock halsduk och te med honung gör susen. För imorgon måste jag vara igång igen. Men först är det 40-årsskiva för en god vän. Jag är på väg dit nu. Känner mig, som ni ser ... tja, som ni ser helt enkelt. Förmodligen kommer jag snora i välkomstbålen.

Och så kom regnet

StimorolTV är i full gång. Just nu intervjuas Little Marbles på Drottninggatan. Och jädrar vad det regnar. Snart är det min tur att bli dyblöt i direktsändning. Nåja. Jag får ju gratis tuggummi.

Tankekraft

Jag gör precis nu en plåtning för tidningen Ny Teknik, de har bett mig testa det nya spelet "Mind Flex" där du genom tankekraft ska få en boll att sväva genom en labyrint. Jag köpte ett i New York i maj som jag sen la under sängen och glömde bort, så det var intressant att få testa det nu.
På minussidan: Det är inte du som leviterar bollen med din grymma esp. Din koncentration respektive avslappning styr hur högt upp i luften som bollen ska blåsas av en fläkt.
På den stora plussidan: Den lyser i blått. Oooh future. För att inte tala om den sexiga kvinnorösten som med lustiga pauseringar väser fram "Choose. Game. Put on your. Headset". Det är System Shock 2 och Portal all over again. Jag bara väntar på att den lilla blå skumgummibollan ska överta mitt medvetande.

Än så länge surrar den mest. Som en fläkt.

Tuggummiteve

Om du äter lunch framför datorn idag så kan du surfa in på Stimorol TV mellan 12-13. De har kört live webbteve varje dag under hela veckan, med avslutning idag. Eftersom det är fredag så är ämnet romantik och jag kommer vara med (sist i programmet) och prata dejting.

Eftersom det hela filmas live under lunchtid utanför Åhléns City i Stockholm, vilket är kanske den galnaste platsen att vara på just då, så förväntar jag mig totalt kaos. Det blir nog kul. Och romantiskt. Fast kul. Och romantiskt.

Vi ses utanför Åhléns. Jag kommer vara killen med en blomma i knapphålet.

Forum festar loss

Igår kväll var det fest på förlaget. Det är alltid intressant när ett femtiotal författare strålar samman eftersom flertalet av oss med största säkerhet har både en och flera bokstavskombinationer. Samtalen brukar kunna bli rätt intensiva. Som vanligt gick jag och min förläggare Adam hem absolut sist - och det var då jag kom på att jag glömt äta något under hela dagen. Mitt vanliga misstag. Det blev äggröra och ett tummat ex av Scott Pilgrim del 5 mitt i natten, för att sedan sova 4,5 timme innan barnen skulle rullas ut ur sina sängar, in i köket, och tvångsfrukosteras. (Jag är morgontrött men det är ingenting mot vad de är.) Så dagen idag har varit en smula ... skälvande. Tur att det bara är en gång om året, de här sakerna. Jag ser redan fram emot nästa år!

Maria Ernestam, Stefan Einhorn och Kjell Eriksson slår uppsluppet klackarna i taket. Jag menar det. Ni ska se dem när de är allvarliga. Men sen tog det fart ordentligt. Och jag slutade ta kort. Mer partybilder, bland annat på undertecknad, finns dock på Mats Strandbergs blogg.