Livsfobi

Jag har observerat ett fenomen i min omgivning. Jag vet inte hur många människor jag har träffat det senaste året som beskrivit sig sjäva som relationsskadade på ett eller annat sätt. Missförstå mig inte, det här är inte personer som jag träffar på grund av mitt jobb. Det här är mina vänner och bekanta till mina vänner. Antingen så sitter de fast i ett förhållande som de inte vill vara i men inte kan ta sig ur. Eller så vill de desperat gärna ha ett förhållande men blir hela tiden dumpade. Eller så har de haft ett längre förhållande som har tagit slut och nu får de ångest av tanken på att gå in i ett annat. Eller så vill de ha barn. Eller så vill de inte ha barn. Oavsett vilket, så är det som att alla har utvecklat sin egen form av relationsfobi.

Och är det inte det så vantrivs de på jobbet. Eller frilansar men vill vara fast anställda. Eller har ett fast jobb men längtar tillbaka till frilansandet. Pluggar för mycket. Eller pluggar för lite.

Ibland undrar jag om det finns någon som är där de vill vara?

För allt det här handlar ju om att vilja ha något annat än det man har, att vilja vara något annat än det man är. Personligen tycker jag att det är bra att inte sitta nöjd. Man behöver ha mål och drömmar och önskningar och förhoppningar för att varje dag ska bli lite intressantare. Själv ska jag bli astronaut när jag blir stor. Men nånting har gått fel när de saker som ska sporra en istället ger ångest och skapar missnöje. Eller är det så att vi istället har börjat ge upp på våra drömmar och fantasier, att det är det som skapar alla relationsfobier och jag-vill-inte-till-jobbet-ångest? För det är klart, det finns nog inget som skapar så stark känsla av att sitta fast som om man inte ens har nån riktig idé om vart man skulle ta sig istället - om man kunde.

Men.

Kängurur har en hudpåse på magen där de har sina ungar. Hur vansinnigt coolt är inte det? Har de andra saker där också? Mat? Varför har inte andra djur utvecklat ett hudveck att stoppa barn i? Tänk om vi hade haft ett? Shit. En babypåse på kroppen. Min poäng är att vi lever i en fullkomligt absurd värld. På ett bra sätt. Kan en sån osannolik sak som kängurur finnas (som dessutom står på sin svans för att kunna slåss), så är saker och ting alldeles för spännande för att du ska kasta bort det på att vilja vara nån annan stans.

Jag vet inte rikigt vad jag vill med det här inlägget. Jag tror att jag mest vill uppmana dig till att du inte ska ta saker och ting på så blodigt allvar hela tiden. Måla lite med kritor. Tänkt tanken att det är inte så jävla farligt. Chilla lite. Lek mer. Du kan också bli astronaut om du vill. Och ditt förhållande (eller det förhållande du inte har) kan du, om du behöver, göra till precis vad du vill. Bara du först vet vad det är du faktiskt vill. På riktigt. Se det framför dig. Färglägg det. Se till att det luktar gott. Känn det. Och ta i lite! Sikta mot stjärnorna! För då kanske du i alla fall hamnar i en trätopp.

För nån vecka sen så gick det filmen Hitch med Will Smith på tv. Askass. Men i den så sa Wille en bra sak: Start each day like it was on purpose. Bingo. Sen är det bara att öka.

09:15. Ta-Daa!!

Kvinnan på bilden är Lisa Ydring. Min förläggare. Det hon håller i är... Boken.Jag blev klar till slut. Med tid över, dessutom. Jag var klar redan kl 18 igår och lämningen var inte förrän 09 idag, så jag fick en hel kväll för mig själv. Den tillbringade jag med att kolla på Tekkonkinkreet och äta chips. Fira lite. I byggdammet.
Men just nu är det lite speciellt. Jag har varit så intensivt nära boken under sju veckor att det nu är omöjligt för mig att få ett utifrånperspektiv. Jag har faktiskt ingen aning om det är bra. Tänk om ingen bryr sig? Tänk om det är...skit? Och i DET läget ska man lämna det ifrån sig. Läskigt.
Jag hoppas att ni kommer att tycka att boken är bra. Den borde vara det. :-)

Nu ryker balkongen

Jupp, det där är min. I´m outta here.

Sista sträckan

32 timmar kvar till deadline. Jag har tagit ett litet break från bokskrivandet för att röja iordning i lägenheten; jag hade ju fräckheten att bo här under helgen så nu måste jag plocka bort det som åkt fram eftersom hantverkarna kommer på måndag morgon igen. (Det var väl ingen som på allvar trodde att de verkligen skulle bli klara i fredags?) Men nu är det dags för bok igen. Jag räknar med ytterligare tre timmar inatt, resten imorgon. Det kommer ta hela dagen imorgon och nog hela natten också. Saker som ska hålla mig levande under den sista sträckan:

Boxcutter - Glyphic (för att dubstep är kul men Burial låter som Massive Attack)
Max Peezay - Discokommitén (för att jag alltid diggade Kari Lekebush då det begav sig)
LCD Soundsystem - Sound of silver (för att jag ville gilla den förra men innerst inne tyckte att den bara var sådär. Men nu är det bättre.)
Syntax - Meccano Mind (för att det egentligen är lite pinsamt men det var samma sak med Fluke, jag kan bara inte låta bli)
Geometry Wars Galaxies (för att korta perioder av extrem koncentration och fokus kan ha samma effekt som total meditation)

Samt förstås, en tryckluftsborr i örat när bilningen av min balkong börjar om 6 timmar och 20 minuter. Undrar om jag helt enkelt ska ställa mig naken i fönstret och titta lyckligt på byggarbetarna utanför. Då kanske de försvinner.

Djupt andetag nu. Inte somna. Än. Snart. På tisdag.

Hjärnstorm 2: Första mötet

Idag hade vi det första planeringsmötet för Hjärnstorm 2. Jag väljer att kalla det så just nu, "2", istället för "andra säsongen av Hjärnstorm". För det blir inte samma. Det programmet har vi redan gjort. Jag vill göra nåt annat, nåt...nytt. I alla fall försöka. Du får se.
På den övre bilden förklarar Hjärnstorms demonproducent Eva Larsson programmets struktur med hjälp av ett diagram som jag tror hon hittade på under tiden. På den undre bilden kommer Charles Franz in genom dörren. Charles gjorde alla intervjuer och reportage i Hjärnstorm och du kommer få se betydligt mer av honom i Hjärnstorm2. Med såhär mentalt stabila personer i ryggen kan det ju inte bli annat än en vansinnesfärd i alldeles för hög hastighet. Precis som förra gången. Men jag tänker ha kul hela tiden. Kul, och magsår. Det hör till. Släng bort bältena, för nu åker vi.

Det är över... eller?

Idag åkte vi till lägenheten på vinst och förlust. Vi hade inget val. Och hantverkarna skulle ju vara klara. Klara-ish, visade det sig. De lär behöva två dar till. M inst. Men efter tre timmar städ och golvfejande så kan vi i alla fall bo här provisoriskt. Jag såg fram emot att fixa iordning allt under helgen och sen bara sitta och mysa i mitt nya hem nästa vecka, som belöning för att jag lämnat in boken och ridit ut allt det här. Jag skulle bara ta ett fast grepp om armstödet på soffan och inte resa mig på fyra dagar. Semester.

Men det var innan jag såg lappen på hallgolvet.

Jag har inte kunnat låta bli att notera byggnadsställningen som under min frånvaro har klätts runt huset. Jag vet att fasaderna ska renoveras i hela området och alla balkonger bytas ut, men det enda som sagts är att det ska vara klart till julen 2008. Eftersom det beskedet lämnades augusti 2007 så kändes det ju inte som ett tvärexakt besked om när det var läge. Men det läget är tydligen nu. Jag har gått och väntat på lappen som säger "dags att ta bort alla möbler ni har på balkongerna för snart kör vi". Men den kom aldrig. Istället har det under min frånvare kommit en lapp som säger att "bigning börjar på måndag. Ta bort porslin och tavlor från ytterväggen eftersom det annars kan ramla ned."(!) Bigning, det är tydligen när man med tryckluftsborr sprättar bort balkonger från husfasader. Och då jävlar skakar det i fundamentet. Så tavlorna trillar ned, tydligen.

Att min balkong är full med möbler som jag inte kan få därifrån just nu är en sak. Men det är det här med bigningen. I förra veckan var jag inne och vände i lägenheten medan det bigades. Oväsendet var så starkt att det faktiskt, rent fysiskt, inte gick att vistas i lägenheten. Hantverkarna gick med hörselkåpor. Och då skedde bigningen fyra portar bort. På måndag börjar de i min.

Låt mig förtydliga innan ni tycker att jag gnäller för mycket. Jag sover med huvudet mot ytterväggen. Bigning börjar enligt god hantverkstradition 06.35 på morgonen (jag klockade dem i vintras när de gjorde ett annat hus) och håller på till 15.45. Hela dagen, non stop. Så tavlorna trillar ned och det inte går att prata. I två veckor. Det här skulle vara semester. Bara att packa kappsäcken igen...

Faktum är att det är så sjukt dålig tajming att jag inte orkar tänka på det en sekund till. Istället skriver jag ett betydligt roligare inlägg ovanför det här!

Smartast

Det gick nästan. Men inte riktigt. Jag och barnen hade ju lånat deras mammas lägenhet tills dess att hanverkarna är klara hemma hos mig. Men igår natt kom mamman hem igen. Med vinterkräksjuka. Så då var vi tvugna att flytta på oss snabbare än kvickt. Men vart? Vårt eget hem står inte klart förrän på fredag, alltså imorgon. Det fanns inte en chans att vi skulle kunna sova där ikväll. Närmsta släkting bor fem mil bort. Så vart skulle vi kampera tills dess? Lösningen var förrädiskt enkel: Jag gav upp.

Nu bor vi på hotell. Närmare bestämt hotell Malmen. Mitt på söder. Vi ska ha vattenkrig i badrummet, äta choklad i sängen och vara uppe hela natten och titta för mycket tv på för många tv-kanaler. Och skulle barnen somna och lämna mig ensam får jag väl glida ner till pianobarnen. Det gäller att passa på. Imorgon är ju trots allt en vanlig dagis- och skoldag. Men det ska bli skönt att få komma hem. Till slut.

Ännu smartare

Nu jävlar är det tajt. Golvläggningen börjar enligt uppgift nå sitt slut. Målaren hade lovat att  bli klara med väggarna i barnens rum igår söndag, senast idag, eftersom barnen behövde bo där från igår. Jag vet att man alltid ska dubbla tiden som anges när det gäller sånt här, men jag trodde "barnen måste bo här på söndag" var en rätt definitiv deadline. Speciellt om proffset säger att det inte är några problem. I helvete. Barnens rum blir klart "kanske på onsdag" och resten av lägenheten "kanske den här veckan". Vilket betyder i mitten av nästa. Det börjar bli lite ansträngt. Sen i söndags har jag och kidsen bott i deras mammas lägenhet som hon snällt har lånat ut till oss. Men det går bara till i morgon. Så det lutar åt hotell på tisdag. Frågan är bara hur länge. Att vi kommer in i barnens rum om nån dag är inte samma sak som att det går att bo där. Jag gissar att det dröjer ytterligare en eller en halv vecka tills vi kan göra det. Kappsäck är ok, kappsäck med barn är mindre kul. Var fan är galonisarna? Själv ska jag föreläsa på SHIE-mässan nu på fredag. Men jag kommer över huvud taget inte åt mina saker. Om du är där och undrar varför jag inte har en dator men istället målarfärg i håret och en tandborste i bakfickan så vet du varför. Mina barn är de på sista raden som är klädda i sopsäckar. Jag vet att jag gnäller alldeles för mycket för att det ska vara klädsamt. Men just nu är det som sagt tajt. 

Die Kunst die Gedankenlesens

Nu är det klart att Konsten att läsa tankar kommer att ges ut på tyska, på det stora och fina förlaget Goldmann (Random House/Bertelsman). Coolt. Ich bin der Kopfgeleser. Och jag kan definitivt inte tyska. 

Smart

Du vet den där grejen som man alltid gör; om du har en tenta imorgon eller ska hålla en presentation eller nåt annat som du måste förbereda dig ordentligt för, så finner du plötsligt på kvällen innan att du måste diska alla glasen i skåpen, sortera cd-skivorna i alfabetsordning och laga det där lapptäcket innan du kan ta tag i det som du egentligen borde göra. Så vad gör man om man som jag sitter och sliter med att skriva färdigt en bok, dessutom en uppföljare till en bästsäljare och som därför har höga förväntningar på sig, och har absolut deadline om endast några dagar? Enkelt.

Man renoverar lägenheten.

Hantverkarna kom i måndags. Mitt hem har sedan dess sakta men säkert demolerats till sina beståndsdelar. Jag tänkte lägga upp en bild men om du tänker dig scenografin från Polanskis film Pianisten så är det rätt nära. I min naivitet så trodde jag att jag skulle kunna fortsätta bo i lägenheten medan de höll på; vardagsrummet ska nämligen inte renoveras så där tänkte jag bo. Men det är en total omöjlighet. Jag är en hoppfull person, så varje dag återvänder jag till lägenheten för att se om jag kan sova där inatt, i alla fall. Hoppfullhet och dumhet är ibland skrämmande lika. Varje kväll kryssar jag mellan högar av murbruk och betongdamm, klämmer mig in i vardagrummet och ålar mellan två flyttkartonger och en nedmonterad garderob för att lyckas sno åt mig ytterligare ett par rena boxershorts. Sedan flyr jag innan varenda por i min kropp har kittat igen av byggdamm. All min vakna tid tillbringar jag på kontoret, framför datorn. Min sovande tid tillbringar jag hos vänner genom att lova dem att jag ska nämna dem i boken (jag ljuger förstås). På söndag kommer barnen. Då måste det gå att bo där. Jag börjar misstänka att vi får definiera om termen "att bo" rätt radikalt om det här ska funka...

Aftonbladets WebbTV

Jag tog som sagt en liten paus från skrivandet i fredags för att träffa Sofia från Aftonbladet, som ville att jag skulle läsa hennes tankar. Resultatet kan beskådas här. Vad som inte är med är att jag också fick fram namnet på den person som hon tänker på i slutet, men det kanske var lite för freakigt för webbtv-redaktionen. :-) Eller så ville hon bara inte att hela Sverige skulle veta vad hennes bästa vän heter. Men jag vet. Skicka tjugo spänn i ofrankerade frimärken så får du också veta.*

*) Gör inte det. 

Ett titt genom sprickan

Idag hade Mia Mäkilä vernissage i Stockholm på Galleri Hera. Jag och barnen var givetvis tvungen att springa dit. Mia använder sig av collage och retusch av gamla sekelskiftesfotografier. Jag skulle kunna säga nåt om Tim Burton som gått loss på sin mormors fotoalbum. Eller Bosch på besök i Berlin 1920. Eller Tom Waits dricker absint med Dave McKean. Clive Barker som leker med Barbiedockor. Eller den där japanska popkonstnären som jag inte kommer ihåg vad han heter, med alla grälla färgerna. Fast en dag när han fått stryk. Men jag tänker inte säga nåt sånt. Mia är helt egen. Och rätt goth. Det är roligt, drömskt och otäckt på det där sättet som Astrid Lindgren kunde vara när man var barn; när man inser att man får blicka in i en värld som känns på riktigt och inte är helt...säker. Där Jonathan faktiskt kan dö. Mias värld känns också på riktigt och är förföriskt farlig. Det är en värld man inte kan låta bli att vilja kliva in i, väl medveten om att man skulle klara sig i ungefär fem sekunder.
Mina barn har som tur var inte fått alla kulturella koder som tynger ned oss ännu, så de tyckte mest att det var absurt och vansinnigt roligt. Jag försökte förklara vad juxtaposition betydde men insåg att de faktiskt inte behövde veta. Nånting fick de nog i sig av Mia trots allt; utsikten från galleriet vette mot Katarina Kyrka och efter besöket ville de springa raka vägen till kyrkogården och fotografiera gravstenar. Hmm....

Som motvikt gick vi på designskolan Forsbergs julgransplundring i Kungsan, men dagen var tydligen förutbestämd att gå i sideshowens tecken. Utanför swedbank stod plötsligt en eldjonglör och en kvinna på tremetersstyltor. Att stöta på karnevalsvarelser utanför en bank en slentrianregnig januarilördag är i sig en extremt bisarr upplevelse. Den toppades sedan av clownen som underhöll barnen i Kungsan. PÅ gränsen till att vara för gammal, med regnigt smink, jobbade han häcken av sig för att underhålla ett tiotal barn. De hade tjocka dunjackor. Han hade peruk och för korta byxor. Han var inte heller helt...safe. Han var en sån där clown som sa saker till barnen, på gränsen till elaka, som fick föräldrarna att rygga tillbaka. Barnen älskade honom givetvis. På samma sätt som vi älskar Astrid Lindgrens mörka stunder, vuxna människor som leker med eld och Mia Mäkiläs tavlor. Fast min favvo (bilden ovan) hade hon redan gett bort till Roy Anderson. Vilket känns helt riktigt. Där har du en kille som behöver muntras upp lite.

Vissa dagar är såhär. Då slöjan mellan vår värld och nåt annat är tunnare än annars. Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag hade sett att folk gick omkring och sög på färglada fjädrar. Pax för Curious Yellow.

Isolering

Vissa trodde inte på mig när jag sa att jag helt skulle isolera mig i några veckor tills nya boken var klar. Men jag har faktiskt förvånat mig själv (för att inte tala om mina vänner) genom att uppvisa en hittills oanad disciplin. Jag har bara gjort två undantag; en intervju för tidningen Café och ett gästspel på Aftonbladets WebbTV som ska spelas in imorgon (jag lägger upp länken här så fort jag har fått den). Jag var tvungen att bryta av med nånting för att inte drunkna i alla bokstäver. Annars hade jag känt mig som Howard Moon i Mighty Boosh. "Ice-oooo-laaaaaaa-tioooon...."

Sån här disciplin har ett pris, naturligtvis. Jag har försummat er bloggläsare rejält. Härmed ber jag er alla om ursäkt för min frånvaro. Om det finns några läsare kvar att be om ursäkt till. Men jag varnade er... Hur som helst är boken nu snart klar. Så fort den är färdigställd ska jag återigen fylla bloggen med förbluffande smarta tankar och fortsätta exponera min förträfflighet för alla som vill se. Jag är precis på sluttampen på sista kapitlet och om min planering håller har jag ett färdigt manus om en vecka. Då jädrar ska det firas! Så ser ni mig komma streakandes på Söder iförd en partyhatt nästa fredag vet ni varför.

Nu får det vara nog

Härmed är julen med bestämdhet slut. Tips för kännaren: till månadsgammalt pepparkakshus passar en flaska Moscastel de Setúbal perfekt. Men saft till barnen.

1 januari 2008

Det går väääldigt trögt att skriva idag... Jag kan inte bestämma mig för om jag är en hjälte av stora mått, eller bara totalt dum i huvudet, som ens försöker. Men när du så småningom läser boken och kommer till kapitlet om kognitiva illusioner, om det då visar sig vara fullkomligt obegripligt så tänk tillbaka till den första januari och ha en smula överseende.
De bitar som trots allt blivit bra under förmiddagen kan jag tacka Kate Nash och 7-11s stora lattemuggar för. Ja ja, det finns en plussida också; Äntligen får jag känna mig som en lidande konstnär. Onwards to glory! Högre volym i iPoden!