onsdag 30 januari 2008

Livsfobi


Jag har observerat ett fenomen i min omgivning. Jag vet inte hur många människor jag har träffat det senaste året som beskrivit sig sjäva som relationsskadade på ett eller annat sätt. Missförstå mig inte, det här är inte personer som jag träffar på grund av mitt jobb. Det här är mina vänner och bekanta till mina vänner. Antingen så sitter de fast i ett förhållande som de inte vill vara i men inte kan ta sig ur. Eller så vill de desperat gärna ha ett förhållande men blir hela tiden dumpade. Eller så har de haft ett längre förhållande som har tagit slut och nu får de ångest av tanken på att gå in i ett annat. Eller så vill de ha barn. Eller så vill de inte ha barn. Oavsett vilket, så är det som att alla har utvecklat sin egen form av relationsfobi.

Och är det inte det så vantrivs de på jobbet. Eller frilansar men vill vara fast anställda. Eller har ett fast jobb men längtar tillbaka till frilansandet. Pluggar för mycket. Eller pluggar för lite.

Ibland undrar jag om det finns någon som är där de vill vara?

För allt det här handlar ju om att vilja ha något annat än det man har, att vilja vara något annat än det man är. Personligen tycker jag att det är bra att inte sitta nöjd. Man behöver ha mål och drömmar och önskningar och förhoppningar för att varje dag ska bli lite intressantare. Själv ska jag bli astronaut när jag blir stor. Men nånting har gått fel när de saker som ska sporra en istället ger ångest och skapar missnöje. Eller är det så att vi istället har börjat ge upp på våra drömmar och fantasier, att det är det som skapar alla relationsfobier och jag-vill-inte-till-jobbet-ångest? För det är klart, det finns nog inget som skapar så stark känsla av att sitta fast som om man inte ens har nån riktig idé om vart man skulle ta sig istället - om man kunde.

Men.

Kängurur har en hudpåse på magen där de har sina ungar. Hur vansinnigt coolt är inte det? Har de andra saker där också? Mat? Varför har inte andra djur utvecklat ett hudveck att stoppa barn i? Tänk om vi hade haft ett? Shit. En babypåse på kroppen. Min poäng är att vi lever i en fullkomligt absurd värld. På ett bra sätt. Kan en sån osannolik sak som kängurur finnas (som dessutom står på sin svans för att kunna slåss), så är saker och ting alldeles för spännande för att du ska kasta bort det på att vilja vara nån annan stans.

Jag vet inte rikigt vad jag vill med det här inlägget. Jag tror att jag mest vill uppmana dig till att du inte ska ta saker och ting på så blodigt allvar hela tiden. Måla lite med kritor. Tänkt tanken att det är inte så jävla farligt. Chilla lite. Lek mer. Du kan också bli astronaut om du vill. Och ditt förhållande (eller det förhållande du inte har) kan du, om du behöver, göra till precis vad du vill. Bara du först vet vad det är du faktiskt vill. På riktigt. Se det framför dig. Färglägg det. Se till att det luktar gott. Känn det. Och ta i lite! Sikta mot stjärnorna! För då kanske du i alla fall hamnar i en trätopp.

För nån vecka sen så gick det filmen Hitch med Will Smith på tv. Askass. Men i den så sa Wille en bra sak: Start each day like it was on purpose. Bingo. Sen är det bara att öka.

13 kommentarer:

Blogger Maja sa...

Hej!
Tänkvärt!
Idag satt en kund i min stol och sa nåt väldigt ovanligt:
"Jag är så nöjd med mitt liv. Jag gillar när det är lite vanligt."
Då tänkte jag: ÅÅ vad jag skulle vilja gilla att ha det lite vanligt och inte sträva framåt hela tiden!
Men neej! Jag vill hellre färglägga, fast de vore ju skönt om man kunde bli nöjd med sin livs-tavla nån gång!

30 januari 2008 kl. 14:18  
Blogger Johannes sa...

Klockrent inlägg! Det är ju precis så jag tror att många har det. Man vågar inte se hur saker och ting skulle kunna bli om man vågade ta tag i det. Istället "nöjer" (eller snarare missnöjer) man sig där man är och blir då kvar där. Shit om jag inte haft ett mål och vision om vad jag vill göra i framtiden skulle jag bara dra täcket över huvudet varje morgon och ge fan i att gå upp.
Mycket bra skrivet!

30 januari 2008 kl. 15:15  
Blogger sussi sa...

Jag tror att det mest handlar om bekvämligheten i längden. Man är fast i ett trist förhållande, för då har man iallafall ett förhållande och behöver inte leta nytt. Man går till sitt skitjobb man hatar för att man kan allt utan och innan och inte behöver ge sig in i ett annat jobb, nya lokaler, nya medarbetare. Man vill inte ha barn, för det blir bökigt, osv. Alla kan bli lyckliga om dom bara slutar vara så obekvämt bekväma. Man måste bara orka försöka. Universum kretsar inte kring dig och din vilja, utan du måste jobba lite själv för att få det liv du vill ha.

30 januari 2008 kl. 17:21  
Blogger Henrik Fexeus sa...

Obekvämt bekväm. Bra sagt.

30 januari 2008 kl. 19:12  
Anonymous Anonym sa...

Jävlar vad mysigt ni har det här då. Vad kommer härnäst? Ett inlägg om att det nog ligger något i panteismen... trots allt... Brahman... Äh kyss mig.../Diogenes

31 januari 2008 kl. 17:17  
Blogger Henrik Fexeus sa...

Diogenes, ibland är det skönt att få vara rörande överens. Din gamle monoteist. :)

31 januari 2008 kl. 17:25  
Anonymous Anonym sa...

på tal om rörande och angående detta inlägg så vill jag citera min farfar som nog uttryckte det bäst. "odla gräset där du står"

31 januari 2008 kl. 20:58  
Blogger Hexmaster sa...

Ang. utveckling: Vad jag skulle vilja veta är om Henrik nånsin funderat på att dra till Indien eller Kalifornien, starta en knäpp sekt och bli miljardär.

1 februari 2008 kl. 11:27  
Anonymous Anonym sa...

Jag är nöjd... med relationerna och jobben i mitt liv. Men sen är jag ju också egen företagare, två barnsmor, långt förhållande (25 år) och gör precis det jag vill...

Visserligen förändrar jag uppdragen och mina tjänster hela tiden, för lite trött blir jag nog allt på mig själv. Men inte på mina relationer. De är alldeles för viktiga.

Jag lyssnade på dig Henrik förra fredagen på Travel-mässan, du var så inspirerande att jag var tvungen att både köpa boken och börja läsa dina bloggar...

Och nu är jag här... och bidrar eller nå´t.

Fråga gärna mig... jag har det roligaste jobbet som finns, åtminstone när jag levererar... *ler*

1 februari 2008 kl. 19:25  
Blogger Henrik Fexeus sa...

Härligt att någon är tillfreds ändå. :-) Men det verkar å andra sidan som du jobbat målmedvetet och hårt för att komma dit du är. Så, spill it - vad är världens roligaste jobb?

2 februari 2008 kl. 14:10  
Blogger fia sa...

Jag är inte nöjd men jag är lycklig. Och då har jag INTE världens roligaste jobb, fett med pengar, stort vackert hem och komplikations fria relationer att falla tillbaka på som referensram. Mitt liv ser nog ut som de flestas men mitt knep är att ofta och regelbundet sätta mig ner med mig själv och tänka ”jag är där jag är och det är just där jag ska vara” och stämmer inte det är det upp till mig att göra något annat. Hela livet är fullt med händelser och omständigheter som jag inte kan styra över men jag kan välja hur jag relaterar till dem och jag kan välja att inte bli ett offer. Vi bär alla på historier som rättfärdigar vårt lidande; taskig barndom, svek, otrohet ond bråd död osv. Men att leva ett liv i lidande, om en nog så rättfärdigat, är och förblir mitt eget val. Skit händer det intressanta är vad jag gör med det. Nöjd däremot har jag som målsättning att vara den dag jag lägger mig ner och dör :)

9 februari 2008 kl. 13:18  
Anonymous Anonym sa...

Väldigt intressant ämne, har funderat mycket på "alla andra" när jag har jobbat med mig själv, och tror faktiskt att många är fast i mönster och i själva verket inte ÄR så missnöjda när det kommer till kritan... Eller så hoppas jag det. Men det är samtidigt så jäkla sorgerligt,vad gör vi med/mot varandra, varför inte glädjas åt det lilla? Fan, lev här o nu, det är bara du som kan ta ansvar och ändra ditt liv, många verkar glömma det o lastar allt och alla;(

22 februari 2008 kl. 21:38  
Blogger Henrik Fexeus sa...

Ja, det är tyärr betydligt lättare att söka orsaken till sina problem hos omgivningen än hos sig själv. Man mår dåligt, så man gifter sig. Eller skiljer sig. Eller flirtar. Eller tycker nån är dum. Eller vad som helst, förutom att titta på sig själv. Det är jobbigt att vara människa...

22 februari 2008 kl. 23:19  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida