När Du Gör Det På Kinesiska

Idag kom den taiwanesiska versionen av När Du Gör Som Jag Vill med posten. Den är väldigt ball med en massa lackeffekter och grafik. De har valt att använda en omslagsbild som vi aldrig använde till nåt här i Sverige, den var lite väl Nietzsche för oss. Men jag har alltid gillat den. Och i asien går det uppenbarligen hem. Får bara hoppas att boken gör det också.

Bröderna Karlsson och jag

Var är alla?!

Ibland försöker jag som sagt göra annat än att sitta och skriva. Igår skulle jag till och med på fest. Av nån anledning hade jag blivit inbjuden till galapremiären på Bröderna Karlsson, den "nya svenska förväxlingskomedin", med tillhörande partaj. Precis vad jag behövde!

Jag fick upp näsan ur bokskrivandet lite sent på kvällen, så jag var plötsligt väldigt försenad till biografen där det skulle äga rum. Och jag som hade laddat i två veckor för att gå på fest. Bytte kläder i taxin (döm om förarens förvåning när passageraren där bak plötsligt slet av sig brallorna) för jädrar om jag skulle missa det här.

Så stormar jag in på biografen, en halvtimme sen men bättre än ingenting, och ... var är alla människor? Salongen var helt tom. Hade jag åkt till fel ställe. Nej. Men vad ..?

I foajén hittar jag en vänlig biljettförsäljare. Han upplyser mig om att det stämmer att jag är lite sen till kalaset. Ett dygn sen, närmare bestämt.

Det är helt enkelt inte meningen att jag ska ha kul innan den här boken är klar.

Kärlekssagor

Viktor Friberg i sitt sagotält

I fredags kväll var vi och gick utmed Norr Mälarstrand. Plötsligt får jag se att det står en röd-och-vit-randig paviljong, komplett med fåglar i trä på hörnpelarna, lite längre fram på gångstigen.

Jag blir nyfiken. För där brukar inte stå nån paviljong.

När vi kommer fram till paviljongen, som jag nu ser närmare borde beskrivas som ett tält, så står där en skylt: Kärlekssagor. Och bredvid den står skådespelaren Viktor Friberg, som tydligen tillbringar sommaren, liksom han gjorde förra året, med att läsa sagor för flanerande vuxna som har några minuter över.

Han har en meny med flera olika sagor, komplett angivna med längd och pris, som han gärna berättar i sitt tält om man är på kärlekshumör.

Jag kan inte minnas sist jag hörde en så strålande idé. Kärlekssagor på strandpromenaden.

Så vi sprang och hämtade vårt middagssällskap som vi egentligen var på väg till, övertygade dem, sprang tillbaka, och sen knölade vi in oss alla sex i Viktors lilla tält.

Och där fick vi, under andäktig tystnad, höra "I tangotakt"; sex minuter lång för 30 kronor. Världen blev lite vackrare.

Viktor och hans tältpaviljong står säkert kvar. Ta nån du känner i handen, gå dit och låtsas att ni är med i en romantisk fransk film.

Sommarbloggen uppe!

Jag har varit längst inne i mitt skrivargryt under hela veckan och bara stuckit upp nosen när jag har behövt mat. Därav tystnad på bloggen - och därav att jag HELT missade att tala om att mitt bidrag till TV4:s SommarBloggarna publicerades redan i fredag. Sorry.

Men nu ligger det i alla fall uppe och eftersom en del av överenskommelsen var att jag inte fick ha samma inlägg på min egen blogg, så får ni helt enkelt ta och bege er dit om ni vill veta vad det handlar om.

Sen ses vi här igen tycker jag.

Just det där man inte ska

Jag stekte just bacon utan att ha tröja på mig.

Aj som fan.

Jag, en hyliker

"Fexeus födelse enligt den korrekta sideriska zodiaken", enligt Siwert. Som ni alla tydligt kan se.

Siwert Aldenryd är en "siderisk astrolog" som undersöker den ursprungliga zodiakens psykologi, enligt honom själv. På hans blogg har han ställt ett synnerligen noggrannt horoskop på undertecknad. Jag känner mig mycket hedrad. Tror jag. För som han själv skriver om sin blogg:

Nytillkomna utan förkunskaper kommer bara genom absolut uppmärksamhet på varje ledtråd i texten att kunna följa resonemanget.

No shit.

Men jag kan inte låta bli att bli imponerad över engagemanget. Tack Siwert för att du tog dig tid. Jag önskar bara att jag så smart att jag förstod vad det betydde.

Apansikte

Jag var i djurparken i Furuvik i förra veckan. (Därav de fåtal inläggen - har inte haft nåt Internet i skogen. Men mer om det sen.) Hos schimpanserna satt den här skylten.

Av någon anledning kom jag att tänka på illustrationerna i Konsten Att Läsa Tankar.

Om jag nånsin gör en reviderad version av den boken ska jag byta ut alla bilder på mig till bilder på apor. Så otroligt mycket coolare.

Primula är Satan

Idag är jag på så sjukt dåligt humör. Och allt är byggföretaget Primulas fel.

När jag flyttade till min nuvarande adress för exakt ett år sen, så höll det här huset på att uppföras mitt emot. (Även om de då inte hade kommit lika långt, bilden tog jag precis nu.) Jag fick veta att de då redan jobbat på huset i ett halvår eller år och snart skulle vara klara.

Och okej, visst hade min tolerans för att bo fem meter från en byggarbetsplats redan slitits hårt av de två år som jag bodde i min andra lägenhet, där ett ettårigt husbygge som det här, återigen precis bredvid mitt eget hus, avlöstes när det väl var klart av fasadrenovering och balkongbyten i mitt eget område. Så efter två år av buller hade jag ingen lust att få mer av det. Men några månader kunde jag väl ta.

Jag vet dock inte vem som bestämt att det är ok för byggarbetsplatser att jobba sju dagar i veckan. Men tydligen är det så. Det har varit lite tråkigt att under ett helt år inte kunna ha några fönster eller balkongdörr öppna, ens på helger, på grund av bullret. Men i november eller mars är det inte ett så stort problem.

Nu är det dock det.

I den här värmen måste allt som kan stå öppet göra det för att man överhuvud taget ska överleva. Det är ändå 32 grader i lägenheten just nu. Så igår lördag fick jag lyssna på en högljudd generator och kompressor till den tryckluftsspikpistol som en ensam man gick runt och använde under sju timmar. Det lät som att ha en dieselmotor i vardagsrummet. Jag försöker bita ihop. Men det blir svårare och svårare. Speciellt som det inte hänt någon synbar förändring alls med huset på tre månader. Visst är de där och bullrar vareviga dag. Men det händer ingenting, vad jag kan se.

Min teori är att de som verkar jobba med huset i själva verket har börjat bo i det och bara låtsas arbeta. Så länge huset inte är klart kan de ju stanna. Annars vet jag inte vad det är som tar så vansinnigt lång tid.

I morse så var måttet i alla fall rågat. I min totala naivitet så hade jag i går natt lämnat balkongdörren öppen när jag gick och la mig. Och jag hade även felat i det att jag både druckit vin, ätit mat och haft en sen kväll med mina vänner, vilket föranledde att jag tänkte sova ut under söndagen. Oansvarigt, det medges.

Klockan 07:24 i morse - fem i halv åtta en söndagmorgon - väcks hela familjen av att en stor jävla lastbil eller maskin av annat slag dundrar in och ställer sig på högljudd tomgång under vår balkong, för att under en halvtimme lasta av nåt som slamrade och bullrade lite extra mycket.

Vem fan, vem fan frågar jag, godkänner att ett bygge börjar väsnas innan halv åtta, på den ledigaste dagen i veckan, under den ledigaste månaden på året? Jag kan ju inte vara den enda som försöker ha semester en söndagmorgon i juli och gärna sover till i alla fall åtta. Hade jag själv börjat spika i väggarna vid den tiden så hade jag blivit vräkt för länge sen.

Byggföretaget Primula, är svaret. Det är deras hus.

Klockan är nu nio, maskinen försvann efter ett tag och har sen ersatts av tryckluftskompressorn och spikmannen som är tillbaka igen. Ibland håller det här på till klockan 22 på söndagkvällarna.

Jag är trött och grinig av för lite sömn, mina tankar sandpappras sönder av det aldrig upphörande byggslamret och generator/kompressorljudet. Jag börjar inse att det här huset är ondskan manifesterat. Och Primula är Anti-Krist.

Primula måste dö. Det är den enda lösningen. Jag ska bara dricka upp mitt kaffe först.

Hur?

Är de verkligen säkra på det här? Jag gick in frågade hur den var om den var så men de bara stirrade på mig.

Svensk sommarmellis

Från Korsika var det bara att packa om väskan och bege sig direkt upp i Roslagen i söndags kväll, nu med hela familjen. Jag ska erkänna att jag varit lite tjurig på svenska sommaren sen vi kom hit: det är 15 grader kallare i vattnet än där jag var förra veckan och myggen kliar nåt grymt.
Men yngsta killen, 7 år och mycket smartare än jag, visade mig just vad det hela handlar om. Han försvann in i en buske med en plastburk och kom ut tio minuter senare med burken full av smultron. Hälften la han undan ("jag kanske vill baka en smultronpaj sen") och resten hällde han grädde på.
Jag är väldigt avundsjuk. Men poängen gick fram med önskvärd tydlighet. Jag ska bara hitta en egen plastburk.

Att känna pulsen slå

När jag åkte Arlanda Express i lördags så var jag med om nåt roligt. Efter att kontrollantskan kollat alla biljetter så öppnade hon det här skåpet. Men det var nånting med hur hon öppnade det; det faktum att hon inte tittade in i det utan bara sträckte in handen, som om hon visste precis vad som låg därinne och var, i kombination med en möjligtvis lite skuldlagd uppsyn, som fick mig att reagera och fortsätta titta i smyg på vad hon gjorde.

Jag blev väldigt fnissig när jag såg vad hon hade gömt därinne. Det var en bok. Hon försökte dölja den så gott hon kunde. Men jag tror det stod Danielle Steele på omslaget.

Det finns olika sätt att starta ett hjärta på.

Arkadia med vänner är i stan!

En civilicerad inledning ...

Det här är min vän Arkadia för några timmar sen, i Kungsträdgården i Stockholm. Arkadia är en av våra få professionella gatuartister i Sverige. Idag fick han svettas extra mycket när han med mycket tog sig ur såväl tvångströja som två hårt virade kättingar i nästan trettiogradig värme. Det involverade både krälning på marken och kättingmanövrering med tungan innan han var klar, men triumfen var (som nästan alltid) till slut hans.

... får en något brutalare fortsättning ...

Det finns ett problem med Sverige och det är att vi, till skillnad från resten av världen, inte är vana vid gatukultur. Det finns ett ännu större problem med Stockholm och det är att vi, till skillnad från de flesta städer, inte har ett etablerat område eller torg där man vet att det "händer saker". Vi har inget Covent Garden. Men i år har det blivit ändring på den saken. För första året i rad arrangeras Stockholm Street Festival, med gatuartister från världen över som underhåller i dagarna tre. Och det bästa är att det, som Arkadia brukar påpeka, bara kostar det du tycker det är värt.

... och vad nästan ingen inser är att det gör skitont. På riktigt. Men vad gör man inte för publikens höga nöjes skull.

Om du är som jag så är det en hel del. När senast kunde du slå dig ner på din rumpa på första parkett i solkskenet med en läsk och avnjuta - om du vill - flera timmars fantastisk liveunderhållning av människor du inte visst fanns? Du har chansen imorgon söndag igen. Då kommer alla att ge gärnet en sista gång. Gå dit. Det kommer garanterat vara en av sommarens höjdpunkter.

Veckans sista

Visst finns det fantastiskt god glass på väl utvalda ställen även hemma. Men det ska fransmän till att förstå att även själva struten - förlåt, la cornette - bör vara estetiskt tilltalande. Kolla in de långa linjerna. Oh, sådan grace i ration mellan kort- och långsida. Vad är väl vår svenska, trubbiga parodi på en ihoprullad våffla i jämförelse med sådan medelhavsk sensualitet? Jag bara undrar.

Hemlis

När du är i Calvi på Korsika, se till att åtminstone en kväll fortsätta vägen ut ur stan. Ganska snart börjar vägen gå uppför, med havet på ena sidan och berget på den andra. Så kommer du till den där skarpa böjen när man tror att vägen försvinner nedför klippan och rakt ut i vattnet långt där nedanför. Då är du nästan framme. Fortsätt några hundra meter till, så kommer du se på höger sida ett mäktigt barrträd som sticker upp högre än muren som skiljer vägen från klippkanten och havet. Om du då kikar ner över muren så kommer du upptäcka, tio meter längre ned och vid trädets fot, flera fint dukade bord. Det är restaurangen U Fanale. Hela serveringen ryms under den stora trädkronan. Gömt mellan muren som leder upp till vägen och klipporna som leder ned till vattnet. Hit har inte de nordiska turisterna hittat; åtminstone den kvällen som vi var där var det bara korsikaner och välinformerade fransmän som intog borden.

Maten på U Fanal är inte mat. Det är konstverk. Och nu menar jag inte nödvändigtvis i gastronomisk mening (även om det också är helt sagolikt gott) utan i estetisk. Jag har aldrig sett så omsorgs- och kärleksfulla, eller bara fantasirika, uppläggningar. Min anka låg i färska blommor med en pinne tvådimensionellt sockervadd som visade sig vara parmesan. Chokladkakan var en matematiskt exakt kub med konkav infällning för glass, omringad av ett minutiöst halsband av hundratals pyttesmå chokladkrämsdroppar, alla i precis samma storlek. Inga bilder kan göra det rättvisa.

Du måste bara komma hit. Oavsett om du gillar mat eller färg och form eller bara mysiga stunder under stora träd. Men tala inte om det för nån annan. Låt turisterna få äta sin pizza på stranden. Det här får bli vår hemlighet.

Pip pip pip

Den här killen har varit något av ett mysterium. Varje dag går han runt i en cirkel i vattnet, på samma ställe, hela dan, med en metalldetektor i varje hand. Sakletare på beachen i Miami har man ju hört talas om, men i vattnet? Och vad kan två metalldetektorer åstadkomma som inte en kan klara av?
Dessutom är han omringad av sin femåriga dotter, som gör allt för att få sin pappas uppmärksamhet men som bara blir totalt ignorerad. (Igår låg hon i en badring som han knutit med ett snöre runt midjan på sig själv - så han inte behövde hålla koll på henne.) Det enda rimliga är ju att han tappat nåt viktigt. Men i så fall beter han sig alldeles för disträ och sävligt för att egentligen vilja hitta det.

Idag kom vi på det. Varför han upprepar samma rutin dag ut och dag in, utan att riktigt verka engagera sig. Han har fått ett ultimatum. "Jag tänker inte släppa in dig på hotellet förrän du hittat vigselringen igen." Så måste det vara.

Han börjar bli ganska solbränd.

Semester...ish

Det där med muren runt, det är mitt hus

Om några timmar drar jag på en veckas hårdkomprimerad semester i Calvi på Korsika. Det kommer bara vara jag, Linda, god mat och godare vin. Inga barn. Ingen bok. I åtta dagar.

Eller, så var i alla fall planen. Jag har skrutit för alla mina vänner att jag inte ens kommer ta med mig datorn. För hur mycket jag än har att göra så vet minsann jag hur viktigt det är med ledigt.

Men det var innan jag insåg att det är ju fyra timmars flygresa. Gånger två. Det är åtta timmar som jag kan jobba på boken. Så datorn är nu diskret nedpackad i handbagaget. Och jag vet redan nu att när resten av Calvi somnat kommer jag sitta vid ett stearinljus på en balkong vid havet, upplyst av MacBookens obevekligt starka sken och skriva. Men jag tänker givetvis ljuga för alla när jag kommer hem och säga att jag inte jobbade ett smack.

Är det semester så är det.

Ses om några dagar!