Hemlis

När du är i Calvi på Korsika, se till att åtminstone en kväll fortsätta vägen ut ur stan. Ganska snart börjar vägen gå uppför, med havet på ena sidan och berget på den andra. Så kommer du till den där skarpa böjen när man tror att vägen försvinner nedför klippan och rakt ut i vattnet långt där nedanför. Då är du nästan framme. Fortsätt några hundra meter till, så kommer du se på höger sida ett mäktigt barrträd som sticker upp högre än muren som skiljer vägen från klippkanten och havet. Om du då kikar ner över muren så kommer du upptäcka, tio meter längre ned och vid trädets fot, flera fint dukade bord. Det är restaurangen U Fanale. Hela serveringen ryms under den stora trädkronan. Gömt mellan muren som leder upp till vägen och klipporna som leder ned till vattnet. Hit har inte de nordiska turisterna hittat; åtminstone den kvällen som vi var där var det bara korsikaner och välinformerade fransmän som intog borden.

Maten på U Fanal är inte mat. Det är konstverk. Och nu menar jag inte nödvändigtvis i gastronomisk mening (även om det också är helt sagolikt gott) utan i estetisk. Jag har aldrig sett så omsorgs- och kärleksfulla, eller bara fantasirika, uppläggningar. Min anka låg i färska blommor med en pinne tvådimensionellt sockervadd som visade sig vara parmesan. Chokladkakan var en matematiskt exakt kub med konkav infällning för glass, omringad av ett minutiöst halsband av hundratals pyttesmå chokladkrämsdroppar, alla i precis samma storlek. Inga bilder kan göra det rättvisa.

Du måste bara komma hit. Oavsett om du gillar mat eller färg och form eller bara mysiga stunder under stora träd. Men tala inte om det för nån annan. Låt turisterna få äta sin pizza på stranden. Det här får bli vår hemlighet.