Dags för lite lösa tankar om kärlek igen.
Det finns en teori inom psykologin om nåt som kallas för kognitiv dissonans. Det är när vi har två idéer eller tankar i huvudet som säger emot varandra men som vi upplever båda är sanna. Det skaver rätt hårt i huvudet när det sker och vi gör vårt yttersta för att lösa problemet. Antingen måste vi ändra på en av våra två tankar, eller så försöker vi hitta en yttre anledning som kan förklara det hela.
När det gäller vår uppfattning om oss själva så är det just den sista lösningen vi föredrar. Vår generella uppfattning om oss själva är att vi är rätt hyggliga typer. Men ibland beter vi oss illa. Vilket går emot vår uppfattning om oss själva. Det är det här som är dissonans. För att lösa det måste vi ändra på något. Vi kan inte förneka det vi har gjort, det går inte att ändra. Vi skulle kunna ändra vår uppfattning om oss själva och sluta tycka att vi är goda människor, men det vill vi helst inte heller. Så vi hittar lösningen i en yttre omständighet.
Jag är en god människa men jag var väldigt stressad och trött och då blir jag sådär.
Vi har alltså en tendens att förklara vårt dåliga beteende genom att hänvisa till vår situation istället till vår personlighet. Men det gäller bara oss själva. När andra gör dåliga saker upplever vi inte samma dissonans eftersom vi bara ser deras handling (och inte samtidigt känner hur de upplever sig själva). Därför förklarar vi ofta andras beteende genom att hänvisa till deras personlighet:
Jag vet att jag skrek. Men jag är så fruktansvärt trött.
men
Fan vad hon skriker. Vilken bitch hon är.
När man har undersökt vad som gör människor lyckliga eller olyckliga i förhållanden, så har det visat sig att de som befinner sig i lyckliga relationer har en större förmåga att förklara den andres dåliga beteende med yttre omständigheter, snarare än att hänvisa till deras personlighet. Istället för ”nu börjar han gapa igen. Vad såg jag i den här buffeln” så lyckas de tänka ”nu börjar han skälla igen. Undrar hur läget har varit på hans jobb den senaste månaden”. Den inställningen gör att de också har mycket lättare att ta upp ämnet till diskussion och på så sätt reda ut det. ”Älskling, det verkar som du har varit väldigt pressad ett tag nu?”
Det är också så, att när vi rättfärdigar oss själva genom att hänvisa vårt beteende till yttre situationer, så övertygar vi oss också om att vårt beteende inte går att ändra på – eftersom det ju ”inte var vårt fel”. Dessutom är det också lätt att få en känsla av att det är ett rätt beteende – och att den andra har fel:
Jag är snäll och god, men när jag blir arg skriker jag och bankar i bordet. Det är inget jag kan göra nåt åt. Min mamma gjorde så och hennes mamma gjorde så. Det är så man löser konflikter. Ibland blir jag galen på att du inte vågar säga vad du tycker utan du bara kryper undan. Ska det här förhållandet funka måste du ändra på dig.
Jag är snäll och god, men när jag blir arg går jag undan. Jag grälar inte. Det är inget jag kan göra något åt. Min pappa gjorde så och hans pappa gjorde så. Det är så man löser konflikter. Ibland blir jag rädd för dig när du börjar skrika och banka i bordet. Ska det här förhållandet funka måste du ändra på dig.
Lösningen är att inse att våra personligheter kanske är mer nyanserade än vi tror. Vi är inte enbart snälla och goda. Ibland bankar vi och skriker. Eller kryper ihop. För att kunna närma oss varandra måste båda inse att vi faktiskt kan, och måste, ändra på oss. Det är bekvämt att skylla det vi inte gillar om oss själva på yttre saker. Men ska en relation överleva måste vi förstå att vårt eget beteende inte nödvändigtvis är mer rätt än vår partners, och att vi båda har förmågan att ändra på det eftersom beteendet faktiskt är en del av vår personlighet. Hur smärtsamt det än är att inse. Det här illustreras bäst av en man som fick frågan om hur han och hans fru hade kunnat vara lyckliga i över fyrtio år: ”Vi möts halvvägs. Jag gillar att äta vid fem. Hon gillar att äta vid åtta. Så vi äter fem i åtta.”
Slutligen, så förklarar dissonansteorin ett stort mysterium som ofta inträffar när en relation tar slut. Om det inte funnits en tydlig, uppenbar anledning till att göra slut, som t ex fysisk eller psykisk misshandel eller otrohet, så infinner sig dissonans hos den som tar beslutet att bryta upp. Om jag är en god person, varför behandlar jag då någon annan så här illa? Lösningen måste vara att den andre är en idiot som förtjänar det. Ju svagare anledningen har varit för att göra slut, desto starkare blir behovet av att svartmåla den andra. Resultatet blir en bisarr situation där den som gjort slut börjar bete sig illa mot, och till och med straffar, sin tidigare partner som inte förstår nånting. ("Om det är nån som ska vara sur och bete sig illa så är det väl jag?!") Det här kan gå långt. Ett vanligt exempel i amerikansk litteratur och som jag själv sett på nära håll här hemma i Sverige, är när kvinnan begär skilsmässa, flyttar ihop med en ny man men ser till att hon inte har någon inkomst varpå hennes ex tvingas stå för allt underhåll. Det kan verka fullkomligt vidrigt utifrån. Hur kan man behandla någon så? Men i själva verket är det kognitiv dissonans och självrättfärdigande i full blom:
Han måste vara ett as. Annars hade jag inte lämnat honom. Och jag hade inte heller straffat honom så här. Alltså är han det. Case closed.
Som du ser är det en dödlig loop. En viktig nyckel till lycka i en relation är att sluta rättfärdiga sitt eget beteende, inse att det går att ändra, och samtigt sluta göra likamed-tecken mellan vem din partner är och vad han/hon gör. För han eller hon är i samma sits som du. Rena självklarheter. Och bland det absolut svåraste som finns. För vi är ju bara människor. Goda människor. Eller hur?
