Mer Hjärnstorm!

Jag fick precis ett glatt besked från SVT. I sin stora vishet tillåter de mig att komma tillbaka i rutan under 2008. Exakt när det blir eller i vilken form får jag inte säga något om. Sanningen att säga vet jag inte ens själv. Men håll ögonen öppna. 2007 var bara början...

Svengelska

Jag är på Grand Hotel i Stockholm och väntar på att få börja föreläsa. En smula tärd och trött efter att förlaget hade sin årliga fest igår. Så plötsligt medan jag väntar hittar jag den här fantastiska skylten. "The door is alarmed". Wot!? Jag visste inte att dörrar hade ett känsloliv, än mindre att de kunde bli nervösa och oroliga. Tröttheten är som bortblåst och ersatt med ett lite elakt flin. Den där skylten var säkert skitdyr.

500

Idag kl 17.30 ska jag prata om min bok på Akademibokhandeln i Stockholm. Men innan dess, som en liten uppvärmning, har jag blivit ombedd att signera 500 böcker. Fem hundra! För att ge en vink om hur mycket det faktiskt är; på bilden är de första 150. Jag är laddad med mackor, kaffe och min iPod. Men jag är rädd att min högerhand kommer spontanamputera.

Tips & Tricks II

Idag var jag programledare för en intressant talkshow om marknadsföring och påverkan. Men i väntan på att jag kan visa några bilder från den (jag får förhoppningsvis bilderna imorgon) så klarar jag mig undan genom att istället bjuda på ännu en Tips&Tricks-repris från Bokus-bloggen. Håll till godo!

Jag träffade en bartender igår som berättade att han har så svårt att komma ihåg namn. Det var ett problem för honom i och med hans yrke. Han har många stamkunder och även om han känner igen dem till ansiktet så vill han också kunna tilltala dem med namn. Han frågade mig om det fanns några tips och knep för att lättare komma ihåg namn. Det är en fråga som jag får väldigt ofta.

Naturligtvis är ditt eget minne, käre bloggläsare, lika fullkomligt perfekt som resten av dig. Men du kanske känner någon som önskar att de hade lättare att komma ihåg vad folk heter. Typ han i ICA-kassan som du hälsade på en gång och gärna hälsar på igen. Eller hon som just presenterade sig, som du ska jobba med i ett halvår men du redan glömt namnet på. För dessa andra, glömskare människor kommer här några knep som gör livet betydligt lättare.

För det första – orsaken till att vi har så svårt att komma ihåg namn beror ofta på att vi inte lagt dem på minnet från början. För att minnas något måste vi fokusera på det. Men när vi hälsar på någon för första gången har vi så fullt upp med att ta in alla möjliga andra intryck så vi lägger inte ned den tankemöda på namnet som vi borde – speciellt om det är flera personer som vi ska träffa. Ett bra sätt att åtgärda det här är att göra som amerikanarna: upprepa den andres namn i hälsningen.

”Hej, Peter.”

”Hej Peter. (Jag heter) Henrik.”

Genom att upprepa vad den andre heter tvingar du dig själv att fokusera på namnet på ett sätt du kanske inte skulle gjort annars. Redan här har du rejält förbättrat möjligheten till att senare komma ihåg namnet.

Sen är det så att även om de ord som utgör våra namn en gång haft en betydelse, så har den tappats genom historiens gång. Nu för tiden är namn mer som abstrakta ”etiketter” på personer. Och sånt är ju grymt svårt att komma ihåg. Så nästa steg är att göra namnen meningsfulla igen. När du hör ett namn, så länka det och personen ifråga till en lämplig bild. Heter han Björn så ser du ett björnhuvud på hans axlar, eller att han har en björnnos. Heter hon Anna så tänker du på din kompis med samma namn och ser hennes frisyr på den du just hälsat på, eller så tänker du på Anna Karenina och ser en pälsmössa på hennes huvud. Det här kräver att du faktiskt koncentrerar dig under de två, tre sekunder som krävs för att du ska kunna se bilden ordentligt framför dig. Men om du har gjort det, så kommer du nästa gång du möter personen inte behöva fundera på vad han eller hon hette. Även om du helt har glömt namnet så kommer den där nosen eller mössan kasta sig upp ur ditt minne när du ser deras ansikte – och du förstår att han hette Björn eller att hon var Anna, eftersom det är de bilder du alltid använder vid björnar och annor.

Svårare än så är det inte. Det svåraste är att lyckas komma ihåg att man ska minnas.

Barnkultur

Jag var för övrigt på bio med barnen i helgen och såg Kikis Expressbud (som den heter på svenska). Jag tycker det är en otrolig, om än något försenad, kulturgärning som görs just nu där Miyazakis filmer äntligen får svensk distribution på bio och dvd. I ett utbud som här allt för länge dominerats av Disney, där Pixar inte längre går att lita på och där 98% av det som kommer från resten av världen ärligt talat är ren skit, så behöver vi Miyazaki mer än någonsin. Vi - och framför allt våra barn! - behöver nån som vågar berätta andra berättelser , nån som vågar diskutera andra värden än det som återfinns i den sedvanliga actiongeggan. Och med en utgivningstakt av två filmer per år finns det så det räcker för lång tid framöver. Vem vet, kanske kommer till och med mästerverket Future Boy Conan att dammas av. DET är lycka.

En stalkers mardröm

Luleå? Ha! Det var ju vid lunch, det. Samma dag, lite senare och nu är jag på Runö utanför Åkersberga, där jag ska presentera "Global Marketing & Communications Summit Stockholm 2007" för ett hemligt globalt företag imorgon. Bilden är från genrepet. Jag har inte den blekaste aning vad de håller på med. Men jag låtsas och ler. Imorgon ska jag övertyga några hundra människor om att jag vet exakt vad jag håller på med... Och kanske gör jag det vid det laget. A day in the life.

Luleå

Just landat i Luleå. Bara så ni vet: det blev vinter i år igen. Jag förlorade visst vadet.

Tips & Tricks I

Under hösten 2007 gav jag en del tips och tricks på Bokus hemsida. På begäran kommer jag då och då återpublicera några av de inläggen här.

Ett av användningsområdena för vår ordlösa kommunikation är att skapa relationer. Vi är ett flockdjur och vår flock definieras av dem vi lyckats knyta goda band med, de vi har bra relationer med. Tyvärr har vi sällan någon aning om varför vi kommer så bra överens med en viss person medan vi inte klarar av att vara i samma rum som någon annan. Men ofta beror det alltså på hur vi interagerar med vår ordlösa kommunikation.
Sättet vi skapar relationer på är att visar hur lika vi är varandra. Om du är som jag och jag är som du, då liknar vi båda den vi gillar mest (oss själva) och alltså gillar vi varandra. Det är faktiskt hela hemligheten. De personer vi har bra relationer med går vi hela tiden omkring och småvisar att vi är lika, utan att tänka på det. Det här är naturligtvis väldigt användbar kunskap i situationer där det är viktigt att du blir accepterad och/eller att man lyssnar på dina förslag och idéer. Har du inte först skapat en god relation kan du lika gärna gå hem, de kommer inte lyssna på dig ändå. Ett konkret exempel på en sådan situation, där förmågan att visa samhörighet kan vara helt avgörande, är en arbetsintervju.

Vi förutsätter att din CV är i ordning, att du har alla de kvalifikationer som krävs för det arbete som du söker, och att du har turen att få komma på intervju. För att ro hem den intervjun och knipa jobbet framför näsan på dina konkurrenter, så behöver du etablera en god relation med den som intervjuar dig. Du behöver visa att du och hon (eller han) är samma. Strunta i om det här är någon som är inhyrd utifrån eller någon som kommer från det företag du söker dig till. Det faktiska jobbet är inte viktigt just nu. Vad som är viktigt är att den som intervjuar dig känner att ni är medlemmar i samma ”flock”. En bekant till mig illustrerade det väldigt bra när han berättade om den anställningsintervju till en advokatbyrå han just varit på. Efter en timme av jobbrelaterade frågor kom så slutfrågan: ”Vad har du för handikapp?” Min vän insåg att det var på den här frågan hela anställningen hängde. Var han en golfspelare som dem eller inte? Var han med i samma flock? Resten av intervjun var i ljuset av den frågan betydelselös.

Här är hemligheten: Du kan enkelt visa samhörighet, och på så sätt skapa en personlig, öppen, god relation med den som intervjuar dig genom att helt enkelt kommunicera på samma sätt som han eller hon gör! Tänk på att en inte försumbar del av vår kommunikation sker ordlöst. Titta på kroppsspråket – är det yvigt? Kontrollerat? Snabbt? Långsamt? Annama samma typ av kroppsspråk själv. Lyssna på rösten. Är den monoton? Melodisk? Stark? Svag? Snabb? Långsam? Hitta några sådana kriterier som du kan anpassa din egen röst efter utan att det känns för ansträngt. Försök uppfatta om personen andas snabbt eller långsamt. Anpassa ditt eget tempo efter det. Det kan verka komplicerat, men det enda du gör är att du anstränger dig för att tala deras språk – med mer än bara ord. Det här är något vi försöker göra hela tiden. För vi vill ju ha tillhörighet och samhörighet. Vi är bara inte alltid så bra på att visa det. Men det kan vara avgörande för om du ska få det där jobbet eller inte.

Ett icke-inlägg

Ok, jag vet att jag inte skrivit nåt på nästan en vecka. Inte helt och hållet mitt fel, det finns flera spännande saker som jag brinner för att berätta om men som jag inte får läcka riktigt än. I huvudsak har det dock berott på att det är så sjukt hektiskt just nu att jag inte haft tid för tankar eller reflektioner annat än att dagligen se till att jag hamnat i rätt stad. Och jag är rädd att det kommer fortsätta så i minst en vecka till. Det hela gör mig lite tom i huvudet.

Så nu vill jag ha er hjälp. Eftersom jag själv är tom på idéer just nu finns det ett utrymme som kan fyllas med era egna önskningar. Finns det något ni vill veta? Om mig? Om det jag gör? Nåt personligt? Nåt jobbmässigt? Nåt jag skrivit om men som ni vill veta mer om? Nåt helt orelaterat?

Ge mig feedback, idéer och uppslag och jag lovar att skriva inlägg om det ni ber mig om! (Jag vet vad du tänker. Men nej, inte om sådana saker. Det mesta, utom det.)

/Henrik

Södra Teatern

Så var det över. Specialföreställningen på Södran. Jag är helt utmattad efter att ha gett gärnet i två akter, men det var väldigt roligt. Dagen till ära hade vi förutom husbandet Thirty Years även med oss Peter Rylander från SVTs Amigo, som spred discokärlek till hela publiken. Tack alla ni som var där.

Ni som inte kunde komma eller inte fick biljetter var dock inte bortglömda under kvällen. Jag bad nämligen hela publiken att vinka till alla bloggbesökare. Så har nedanför hittar du bilder på hur teatern och scenen såg ut innan det började, samt 500 personer som hälsar till just dig! Nu ska jag sova. Imorgon bitti går flyget till boksignering i Ängelholm...

500 tomma stolar...

Den väldigt fina scenen.

Ett 500 pers starkt "HEJ ALLA BLOGGLÄSARE!!"

Södra Teatern, preludium

Ikväll ska jag ge en engångsföreställning på Södra Teatern i Stockholm. Södran är en väldigt fin och anrik teater, som tar ca 440 personer. Föreställningen har varit slutsåld sen början av oktober. Det känns stort att få vara där. Om jag bara inte fortfarande hade feber och näsblod så hade det varit ännu roligare. Men sånt kan man inte haka upp sig på. Nu är det dags att brygga en stor balja kaffe och börja fundera på vad jag egentligen ska bjuda på ikväll!

Vi syns där - och för dem av som jag inte ser ikväll lovar jag att lägga upp lite bilder när det hela är över (eller i pausen. :-) )

Årets julklapp?

Jag var i leksaksaffären med kidsen idag och hittade den här fantastiska produkten. Jag kan riktigt höra hur de julklappsköpande föräldrarna resonerar: "Ok, Sixten får ett pussel och Saga ett Tower Of Doom. Han behöver träna motorik och hon har ju alltid aspirerat på världsherravälde."

TOWER OF DOOM: 3-8 ÅR. Det är faktiskt vansinnigt kul.

Dagen Fel, del 2

Efter showen på Loka Brunn var det taxi i ytterligare en timme för att ta sig in till Örebro. Jag anlände till hotellet mitt i natten, fortfarande febrig och näsblodig, nu med fyra-och-en-halv timmes taxiåkande bakom mig; en spillra av en människa. Jag får min nyckel. Letar upp hissen. Det enda som rör sig i mitt huvud är att jag måste få sova. Men när jag går in i hissen slås den sköra verklighetsuppfattning jag har kvar i spillror. Nån jävla SADIST har motivmålat hela insidan av hissen. För ett ögonblick går jag helt på illusionen om att hissen plötsligt förvandlats till ett trapphus från sekelskiftet. Det enda jag kan tänka är att jag är i garderoben i Narnia. Jag slår nästan huvudet i väggen när jag försöker gå uppför trappan innan jag lyckas hejda mig. As.

Dagen Fel, del 1

Igår onsdag var en fantastisk dag. Solen lös och jag fick göra roliga saker, träffa trevliga människor, hela dan. Idag torsdag kom straffet. Jag vaknade med feber - och näsblod. Bråkade med yngsta sonen hela morgonen. Och så fortsatte dan, med den ena vardagsmotgången efter den andra. På eftermiddagen skulle jag så åka tåg till Örebro, för att underhålla ett middagssällskap. Efter att ha stått och väntat på Centralen i närmare en timme på ett grymt försenat tåg, så utannonserar SJ glatt att de ställt in tåget helt och hållet. Fuuuuck. Klockan är fem, om tre timmar börjar min show på ett ställe sju mil utanför Örebro och jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Ett snabbt samtal med arrangören gav svaret: taxi. Sagt och gjort. En modig chaffis utan vare sig gps eller karta ställde upp. Och efter en tankning och två felkörningar var vi faktiskt framme. Det var hans längsta körning på tolv år. Tre och en halv timme tog det. Bilden är på taxametern när vi stannade. Sällskapet fick sin underhållning i alla fall, lagom till kaffet. Men jisses vilken dag.

Min kompis Maria

Lite konsumentupplysning: Det här är min kompis Maria Ernestam. Hon skriver böcker. Bra böcker. Som jag tycker du ska läsa. Caipirinha med Döden. Busters öron. Kleopatras kam. Allihop. Ge bort dem i julklapp också. Till nån som törs. Du kommer inte ångra dig.

Sus och dus

Ni som läser min blogg vet ju att jag gör allt för att spä på min image som superstar med ett liv i glamour. Missförstå mig inte, ibland är det faktiskt glamoröst. När jag får flyga över hela Sverige och bo på lyxhotell med fri minibar. Det är vid de tillfällena som jag seriöst börjar fundera på vem de misstagit mig för. Och tömmer minibaren skitsnabbt innan de kommit på sitt misstag.

Men oftast är ett liv som artist, föreläsare och sexikon betydligt mer ödmjukt. Välkommen till mitt hem, eller rättare sagt min loge, för kvällen: avställningsskrubben bakom disken i köket på Aquaria. Det här är mitt liv bakom kulisserna. Här ska jag stå i två timmar. Jävlar vad jag ska dricka slattar.

Detektivbyrån

Det här är äkta begåvning. Detektivbyrån gör musik som låter som... Plone (som låg på Warp, om nån kommer ihåg). Med dragspel. Det är trollskog och tunnelbana på en gång. John Bauer-romantik och postmod-urbant. Detektivbyrån vågar göra det de gillar helt utan ironiska blinkningar eller tungan i kinden. Pretentiöst och väldigt begåvat.

Bege dig bums till Detektivbyrån, ladda ner några låtar (eller ännu hellre, köp från iTunes), våga ta av dig din cyniska citymask och bli förförd.

Mind Control Machine

Hur cool är inte den här?! Nästan två meter hög och totalt skräckinjagande. Det här är den riktiga anledningen till att jag verkar kunna manipulera andras tankar. Det är egentligen den här maskinen som gör allt. Hittade den i Linköping och blev lite kär.

Rent skryt

Det finns några författare i Sverige som säljer i miljonexemplar. Men det är som sagt ett pyttelitet fåtal. Verkligheten i boksverige är att tre, fyra tusen exemplar av en bok är en helt ok försäljning. Och jag är inte Camilla Läckberg. (Vilket för övrigt skulle se skitbisarrt ut om jag vore.)

Mot bakgrund av det så känns det helt FANTASTISKT att Konsten att läsa tankar nu är uppe i 30 000 tryckta exemplar, efter att ha varit ute i handeln i bara två månader. Jag fick just veta det. Två månader. 30 000 böcker. Jisses. Det gör den till en av de bäst säljande böckerna i Sverige just nu. Och den enda anledningen till att det är så är ju ni, som läser den. Så tack. Jag kramar er alla.

Malmö

Så var man i Malmö igen. (Bilden är inifrån taxin, jag är just nu på väg ut till flyget.) Jag är ledsen att jag inte skrivit några meningsfulla inlägg på ett tag, men all min vakna tid verkar gå åt till att transportera mig mellan olika städer för att ge föreläsningar och shower. Idag Malmö. I morgon Linköping. I övermorgon Enköping. Und so weiter.

Jag räknade ut att jag i förra veckan satt på X2000 i 27 timmar(!). En sak de där glamorösa människorna som syns överallt INTE berättar för en, är hur öm i baken man blir av att åka tåg för mycket. För det blir man. Ser du Fredrik Lindström eller E-Type eller nån annan som flänger och far, så ge dem en nätt liten klapp på rumpan. Är de som jag så skriker de.

Halloween

Hoppas ni har en kul Halloween! Det hade vi. Jag fick den brillianta idén att kombinera en tramsig clowndräkt (en sån med röda bollar på magen) med ett blodigt förkläde och en förskärare. Det visade sig vara ett perfekt knep för att få ha Folkungagatan helt för sig själv vid midnatt en lördagkväll. Folk har uppenbarligen väldigt svårt för clowner. Speciellt om de bär gummihandskar. Nåt som kanske är värt att komma ihåg inför en eventuell fortsättning på tv-serien...

The Incredible Bongo Band

Äldsta sonen fyller sju år idag. Och som alla sjuåringar består hans önskelista av Bionicle, fantasyböcker, yatzyspel... ... och bongotrummor. Bongotrummor?!

Bongotrummor.

Nu jäklar ska grannarna få vad de tål.

Backstage

Jag står för tillfället på Kägelbanan, Stockholm, och väntar på att börja en show. På andra sidan den här ridån sitter just nu ca 250 personer. Om två minuter går den upp. Och här står jag och skriver blogg... Jag ville bara dela med mig av den backstageglamour som tydligen ska finnas i såna här sammanhang. Dessutom känns det lite, lite busigt. Som om vi har en hemlis - du, som läser, och jag. Tillsammans. Nu verk Shitjagmåsteslutanu!!!