När man inte har annat

Några av dem

Jag har en märklig tendens att, när jag närmar mig slutet på ett projekt, dra igång tusen andra innan det första är klart. Det är en något osund vana eftersom det innebär att just när jag har som absolut mest att göra drar jag på mig ännu mer jobb. Vet inte varför, det har alltid varit så.

För bloggen innebär det dumt nog att jag inte har nåt kul att berätta; antingen är det saker som håller på att ta slut och som jag redan tjatat sönder (som boken), eller så är det saker som är så nya att det ännu inte går att säga nåt. Det är därför det är så tyst här just nu.

Men igår blev jag åtminstone klar med vansinnesprojektet att lägga in alla mina cd-skivor på hårddisk. Redan på mitten av nittiotalet började jag sätta dem i plastfickor för att få plats. Och de har inte blivit färre. Även om jag idag köper all musik digitalt redan från början. Ett och ett halvt år har det tagit. Till igår. Då jag plötsligt var klar. iTunes påstår nåt om 2668 album men jag tror att det ljuger.

Nu återstår bara frågan: Vad gör jag av alla cd-skivor?

Sen är det dags att börja med vinylerna... Fast det får nog dröja lite.

Det är ju skillnad

Du och jag, vi vanliga dödliga, vi blir tydligen drabbade av svullen mage då och då.

Men inte kändisar, inte. Då heter det istället att de sannolikt är gravida.

Jämför Aftonbladets förstasida med Expressens löp idag. Är den nån som vågat tänka att Vickan kanske bara är lite svullen?

Men nänä, det är klart. Så kan det inte vara. Det är ju skillnad på mage och mage. Din och min är inte kungliga.

Intimmusik i Uddevalla

Efter vad som kändes som en miljon möten (och därmed inget roligt att blogga om) på hemmaplan igår, så bar det av till Uddevalla idag för att föreläsa.

På Hotell Riverside, där jag skulle vara, har de fått den snofsiga idén att spela klassisk musik inne på toaletten. Det är säkert en bra idé. Men lika stor omsorg hade uppenbarligen inte lagts ned på musikvalet. Förmodligen var det en cd med "Classical Hits" som snurrade och jag hade bara otur. Men när jag gick in på den, i övrigt helt tomma, herrtoaletten så satte Beethovens femma - ödessymfonin - igång samma sekund som jag satte foten på kakelgolvet.

Ba-da-da-BOOOM!!!

En del av mig ville bara backa ut långsamt igen. Mitt förnuftiga jag vann dock. Men senast det var lika läskigt att besöka en offentlig toalett var i första Silent Hill. (Och vet du inte vad jag menar med det räcker det med att känna till att det involverar ljudet av osynliga gråtande barn.)

Å andra sidan - nästa gång jag gick in var det Champagnegaloppen. Vet inte om det är bättre att kissa till...

Idag i OS-byn

Idag är jag i Lillehammer och föreläser. Pratade med 10-åringen om det i morse, vilken global värld (ehh, en värld är ju global per definition, men ni fattar) han växer upp i. Det är inga problem, eller ens konstigt, att bege sig högt upp i norska fjällen en dag för att jobba och ändå komma hem samma dag. Och det är inte ens en besvärlig rest.

Det stannar givetvis inte där. Såväl Lillehammer som London och Paris är idag lika lättillgängliga som Sundbyberg. (Det är en skillnad i biljettpris förstås, men rent logistiskt menar jag.)

Och det bästa av allt är att han, 10-åringen, förutsätter att det är så. När jag var liten var främmande städer nåt väldigt exotiskt. För min son är det inte längre drömmar utan konkreta möjligheter. Man kan inte bara träffa en kompis i ett annat land över nätet, man kan enkelt på bara tre, fyra timmar hälsa på dem också. Jag kan inte låta bli att tänka att det måste vara bra för de generationer som växer upp nu: Att "vi:et" blir större och större. För då kanske "dom:et" blir mindre och mindre.

Och så kan vi alla ses och testa hoppbacken från OS här i Lillehammer.

Åttiotalssynder

Jag såg den här affischen på stan idag. Min automatiska reflektion var: "Tufft att de behållt samma logga som det är i filmen." [Killer Klowns, alltså.]

Den andra reflektionen var, tillsammans med en tvärstanning: "Borde jag ens ha den typen av information i huvudet?"

Det är ett klassiskt ålderstecken när man börjar uppdatera sina gamla vhs-filmer till dvd (eller i mitt fall, sina gamla laserdiscar). Plötsligt får man för sig att man ska se om filmer man inte sett på tjugo år, bara för att de finns i ett nytt format. Och sanningen är att jag såg om Killer Klowns för bara någon månad sen. Eftersom jag letat upp den på dvd på nätet.

Om vi nån gång skulle ta ett glas vin ihop, se för guds skull till att hålla mig ifrån Amazon.com efter det. Idag trillade nämligen The Gate ner i brevlådan...

Madde i New York

Se filmen här

Aftonbladet ringde precis och undrade om jag kunde analysera kroppsspråket i dagens redan ökända "Maddefilm", där prinsessan äter lunch med en okänd man i Central Park, NY.

Det här med att tolka kändisars kroppsspråk i obevakade situationer är alltid en känslig historia som upplagd för övertolkningar och därför försöker jag hålla mig ifrån det. Men jag kände inte till filmen så jag lovade att titta på den i alla fall. Lite mobiltelefonvoyerism såhär på fredagsförmiddagen kan ju aldrig vara fel.

Strax efter att jag sett den några gånger så ringde Aftonbladet igen och sa att de inte skulle göra kroppsspråksknäcket, trots allt. Det var nog bra av dem.

Men eftersom de redan fått mig att fundera kring det, så är jag fri att berätta vad jag såg här på bloggen istället. Den här filmen är nämligen ett skolexempel på det jag precis nämnde, där alla som ser filmen alltför lätt kan göra egna tolkningar beroende på vad man redan har bestämt sig i förväg att den handlar om.

Det som händer i filmen är följande: Mannen är delvis vänd mot Madeleine och stryker sig på vänster kind, sen på höger, och sen på vänster igen. Madde sätter sig ned och tittar på honom med ett litet leende. Sedan stryker hon honom på armen samtidigt som hon gör en längre blinkning och tittar bort. That's it.

Testa nu att redan i förväg bestämma dig för någon av följande tolkningar, och sedan se filmen. Byt sen tolkning, och se filmen igen. Varför inte testa alla:

Tolkning 1: Mannen har just berättat något känslomässigt jobbigt och är lite ledsen. Madeleine visar sitt deltagande genom en förstående, ömsint blick och ger honom en tröstande klapp på armen.

Tolkning 2: Två goda vänner har just haft en lång förmiddag på Manhattan och pustar ut för en bit mat, utmattade men ändå glada över att ha tillbringat dagen i varandras sällskap. Båda är dock hungriga så han börjar läa menyn medan hon omedelbart letar efter nån att beställa av.

Tolkning 3: Mannen är nervös över att någon kanske filmar dem, eftersom ingen ska veta om deras relation. Madde märker bara att han är nervös och vill visa att det är ok, men lägger band på sig och försöker att inte visa för mycket eftersom de inte har gått ut med sin romans offentligt.

Jag säger inte att någon av de här tolkningarna är den rätta. Sannolikt stämmer ingen av dem. Min poäng är snarare den motsatta. Blickar, gester och kroppssvridningar kan betyda många olika saker när de tas ur sitt sammanhang. För att kunna veta vad ett kroppsspråk betyder bör du ha så mycket information om personerna i fråga och det sammanhang de befinner sig i som du bara kan. Annars är isen, som sagt, väldigt hal.

Det är som ett pussel: Du kan sällan sluta dig till hur resten av pusslet ser ut genom att titta på en enda bit. Däremot har du lättare att förstå vad du ser på den biten om du känner till motivet i övrigt. Problemet är bara att det är mycket roligare att hitta på pussel själv. Det ska bli väldigt intressant att se vilka tolkningar som den här filmen kommer generera under de närmaste dagarna.

Långt inne i grottan

Ibland lyckas man lura sig själv. Som när jag strax innan jul trodde att jag var klar med sista vändan på boken.

När jag kom hem från min semester låg det en utskrift och väntade på mig i brevlådan. "Du kan väl bara läsa igenom boken så du är nöjd innan den går till sättning." Visst kunde jag väl det.

Men när jag satte mig ned med den i måndags upptäckte jag att det fortfarande var sjukt mycket arbete kvar. Inte så att jag ville ändra i det jag redan skrivit. Men det var fortfarande kvar en massa fel som jag gjort. Så barnens sista jullovsvecka blev paradiset för dem - de har nog aldrig fått spela så mycket tv-spel. Samtidigt satt jag i köket, böjd över datorn och mumlade svordomar.

Paniken infann sig i fredags kväl kl 21:00, när jag insåg att jag på fem dagar hade kommit exakt halvvägs. Och att jag bara hade helgen på mig att göra resten Innan den skulle skickas iväg, färdig eller inte.

Så jag satt 16 timmar i lördags. 15 timmar igår. Det är 31 av 48 möjliga timmar. Och sen 3 timmar tidigt i morse. Jag vet inte om jag nånsin har varit så långt inne I arbetsgrottan. Men nu SKA det i alla fall vara klart. Får jag se det där manuset en gång till innan det går i tryck kommer jag att sätta eld på det.

Hoppas det är värt det.

Hanna, lyckan och jag

Igår blev jag intervjuad av fantastiska Hanna Hellquist, som en del i SVT:s nya tv-serie där hon granskar lyckoindustrin. Hanna och jag pratade om vad det egentligen betyder att "tänka positivt" och om det inte också finns rätt mycket nys inom lyckoindustrin. Jag kunde inte hålla mig ifrån att experimentera lite med Hanna heller, det blev väldigt bra men vi får se om nåt av det kommer med i det färdiga avsnittet.

Men om det här nu var igår, varför la jag inte upp det på bloggen igår? Jo, på vägen hem så gjorde jag värsta isvurpan på Sveavägen. Benen bara for iväg under mig och innan jag fattat vad som hänt hade mitt undermedvetna tydligen fattat beslutet att rädda min dator som jag höll i, och istället offra mitt knä. Resultatet blev att jag slog i gatan med en smäll som fick hela Hötorget att eka. Sen dess har jag haft så sjukt ont i benet att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Sova var bara att glömma inatt och jag kan fortfarande inte gå utan krycka.

Å andra sidan innebär det att jag inte har nåt annat val än att sitta i mitt kök och jobba med boken som ska till sättning om en vecka, och som jag undvikit att ta tag i under flera dagar nu. Så det var väl kanske lika bra det som hände. Du ser, Hanna, det går att hitta nåt bra i allt!