Uteliv

Det stora samtalsämnet för dagen på Radio Jämtland (jag är fortfarande i fjällen) har varit huruvida uteserveringarna i Östersund ska tvingas stänga redan 23:00 till sommaren. Förslaget togs upp idag men gick inte igenom. Jämtlänningarna pustar ut.

Det fick mig att tänka på en mörk men ljum senhöstkväll förra året när jag promenerade över ett torg i Malmö. Klockan var 00:30 och de fullsatta uteserveringarna lockade med sitt kulörta ljussken, sin förbluffande välvalda musik och sina värmelampor. Jag skulle dock hålla en föreläsning tidigt nästa morgon så jag fortsatte, svårt suktad, genom mörkret med kursen satt på Burger King.

Jämtlänningarna och malmöiterna och alla andra skulle bara veta hur det ligger till i Sveriges nöjesmetropol, vårt internationella nav; här i vår stolta huvudstad. Det finns så många uteserveringar i Stockholm på sommaren att det inte går att räkna dem ens om man ville. Men de stänger alla klockan 22:00. Det spelar ingen roll om lokalen har öppet till 03:00. Klockan tio ska alla in. Då förvandlas gemytliga krogägare till panikslagna inkastare, livrädda att bli av med tillståndet. Jag vet faktiskt inte varför det är så. Ryktet går att det helt enkelt är grannarna som har klagat. Allihop, tydligen. (Jag vet inte varför inte grannarna i Malmö eller Östersund säger nåt. Men jag kan gissa: Förmodligen gillar de själva att sitta på en uteservering i sommarnatten.)

Stockholm vill så gärna vara New York (London är ute nu). Men ibland blir det mest Änglagård.
Om någon vet vad det här beror på, om det finns en annan, vettig anledning, så rätta mig gärna. Och helst innan sommaren.

Hjärnstorm i Sydafrika

Det här är lite coolt.

Varje år arrangeras en internationell inpirationsmässa för de länder som envisas med att fortfarande ha public service-tv. SVT här hemma, BBC i England, och så vidare. Mässan heter Input och förklaras på den egna sajten som varandes "an annual weeklong television showcase where the rules of broadcasting are challenged and redefined. This event is the only international conference that focuses specifically on the innovative programmes produced by public as opposed to commercial broadcasters."

Fint värre. Men alla får inte vara med. Varje land skickar ett (1) bidrag från det senaste årets egna tv-produktion. Bidragen granskas sedan av en jury i Tyskland som väljer ut vilka program som är tillräckligt innovativa för att få vara med. SVT tyckte av någon anledning att bland alla de program som producerades förra året, så var Hjärnstorm mest lämpligt att representera SVTs filosofi och utbud. Vilket är en stor ära i sig.

Det verkar dessutom som om den tyska juryn gick igång på min blonderade frilla. För idag fick jag veta att de valt ut Hjärnstorm för att medverka i Input - som i år hålls i Johannesburg. Det betyder att jag och Hjärnstorms producent kommer tillbringa en vecka i Sydafrika i maj för att prata om programmet och allmänt vara SVTs pinupor.

Ni kanske tycker att det här inlägget mest var en massa skryt. Men ni måste förstå att det var inte särskilt länge sen som jag satt i min soffa och skrev på en lös idé till ett tv-program, ett program som jag inte visste om nån tv-kanal ens skulle vara intresserad av. Så jag kan inte låta bli att tycka det:

Det här är rätt coolt.

Tio hål i nacken

Nu är det sportlov med barnen. Tidigare har de alltid åkt till fjälls med sin farfar medan jag har tvingats vara hemma och jobba. Men i år bestämde jag mig för att jag skulle med. Bara en hake: Det var åtta år sen jag stod på en snowboard. Och långt över tio år sen som jag stod på ett par skidor. Jag kommer komma hem i gips. Men det är det värt.

Ytligt

Kalla mig fåfäng. Men jag gillar verkligen mina nya Paul Smith.

Lägg sen till åtta grader varmt, solsken, vindar så man blåser omkull och det faktum att alla har börjat le igen. Våren är definitivt här! Var är närmsta glasskiosk?

Färdigt!

Ljudboken är klar! Här är jag efter sista tagningen med min förläggare Lisa. Vi lät nämligen henne intervjua mig som ytterligare en bonus för de som lyssnar på boken. Nu kan jag ta tag i Hjärnstorm 2 samt redigeringen av den nya boken på allvar... Ljudprov kommer förhoppningsvis här på bloggen så fort det är färdigredigerat.

Je t'aime 2: Tvillingsjälar

För en tid sen skrev jag ett litet inlägg om kärlek. Det startade en hel del diskussioner och nånstans kom ämnet tvillingsjälar upp. Jag känner att jag vill kommentera det. Jag kommer säkert få en del skit för min förnumstiga inställning. Men kom ihåg att jag, precis som de flesta män, i grunden är en väldigt romantisk person.

Men det är det här med de sk tvillingsjälarna. Det verkar finnas någon förhärskande romantisk idé att när, eller om, man träffar sin tvillingsjäl så är allt klart. Oavsett vad man varit i för förhållande eller vad man gjort innan så är det bara att lägga ner det. Att hitta sin tvillingsjäl är själva meningen med livet. Det ursäktar allt beteende. Och stackars, stackars den som inte hittar sin.

Enligt mig så leder det här sättet att tänka till en massa ångest hos folk som desperat jagar men inte hittar sin mytomspunna andra hälft; till att människor i onödan lämnar bra förhållanden och till en i allmänhet fatalistisk syn på kärlek. Jag tycker inte att det nödvändigtvis är ett bra sätt att tänka. Faktum är att jag vänder mig mot hela begreppet; mot mycket av den romantiska bild som kallas tvillingsjälar. Låt mig förklara med ett exempel ur mitt eget liv.

Jag träffade faktiskt en gång en kvinna som jag skulle kunna beskriva som min tvillingsjäl. På ytan var vi väldigt olika, men jag har aldrig träffat någon tidigare som var så lik mig inuti, innerst inne. Att prata med henne var som att prata med en bättre del av sig själv. Inte på ett narcissistiskt sätt utan på ett inspirerande sätt. Som jag förstår det tyckte hon likadant. Det kändes som vi hade känt varandra i hela livet. Klappat och klart, med andra ord? Nej. I slutänden valde hon ändå en annan man än mig, en man hon var mer kär i.

Mythbusting #1: Även om du hittar en "tvillingsjäl" så är det inte nödvändigtvis tillräckligt. Om du gör som en del jag pratat med och släpper allt annat så fort du känner att du hittar en tvillingsjäl kan du göra dig - och andra - illa. Men det är inte min egentliga poäng.

Dessutom: eftersom hon var smart (vi var ju trots allt lika) så tror jag inte heller hon "bytte ner sig" när det gäller relationen. Alltså bör den andre mannen även han på något sätt vara hennes tvillingsjäl.

Mythbusting #2: "Tvilling" är med andra ord felaktigt eftersom det konnoterar två personer. Här är vi redan uppe i tre. Men inte heller det är min riktiga poäng.

Nu börjar det bli rörigt om vi fortsätter att hålla fast vid tanken på tvillingsjälar. För om hon och jag var det, och hon och han var det, så måste det väl följa att han och jag också är det? Frågan blir då - om jag hade träffat honom innan hon gjorde det, hade jag då gjort samma sak... och dumpat henne till förmån för honom? Jag är inte bög, men en tvillingsjäl måste väl ändå vara en tvillingsjäl? Eller? (Om man vill bevisa att tvillingsjälar inte bryr sig om våra heterosexuella normdragningar kan man i så fall peka på att män ofta har betydligt lättare att hitta andra män som förstår dem, än att hitta kvinnor som gör det. Jag gissar att det omvända också gäller.)

Tvillingsjälar låter som nåt fint och okomplicerat. Men som du märker så löper man risk att snärja in sig ordentligt om man tänker på det sättet. Jag är medveten om att exemplet från mitt liv är rätt trivialt, men det var hela poängen. En tvillingsjäl är inte alltid en garanti för att ni kommer ha en relation. Det verkar till och med kunna finnas flera stycken. Och är en nära vän av samma kön också en tvillingsjäl? Hur många finns det i så fall? Vad är det då för mening med begreppet? Försök förklara det med "olika aspekter av tvillingsjälar" och du gräver bara en ännu djupare grop.

Det här var tänkt att bli ett väldigt kort inlägg. Jag ber om ursäkt för att det blev längre än avsett. Men jag vill bara att min poäng ska vara tydlig. Det är vackert om du hittar någon som du upplever på ett nära sätt delar din inställning till världen. Men tro inte att du i och med det inte längre är ansvarig för ditt liv. Eller att du "måste" något. Bara för att ni är lika. Få heller inte panik om du känner att du inte hittar nån "tvillingsjäl". Det är bara ett ord. Om än sammansatt.

Det enda viktiga måste vara, alltid, att hitta kärleken. Ibland hittar du den i någon som är skrämmande lik dig. Nästan som en tvilling. Men chansen är lika stor att du hittar den i nån som inte är som dig. Nån som inspirerar dig av just den anledningen. Hur stark kärleken blir beror på vem du är och vem den andre personen är. Inte på hur bra spegelbild han eller hon är.

Å andra sidan kan jag naturligtvis ha helt fel.

Här bor jag

Jag börjar misstänka att byggfirman hyrt Christo för projektledning, galningen som envisas med att slå in allt han ser i presentpapper. "Hemlig adress" får helt klart en ny innebörd...

Största Möjliga Tystnad

Snacka om tajming. Jag har blivit så förkyld så att jag helt har tappat rösten. Inte ett ord kommer ut. Självklart hände det mitt i inspelningen av ljudboken. Så jag har fått trycka in pausknappen på den i några dagar. Det är också därför jag inte orkat skriva några inlägg. Så om ni undrar varför jag låter ovanligt hes och sexig på inspelningen (när jag väl lägger upp några filer) så vet ni alltså att det egentligen beror på slem.

Nervöst

Om exakt en timme ska jag träffa min förläggare på bokförlaget Forum och få deras kommentarer på nya boken. Det är faktiskt lite nervöst. Man vill ju inte få höra ett "njaaaa...alltså..." Var är min sedvanliga övertro på mig själv? Samtidigt är det skönt att inte vara helt blasé. Tänk vad världen snabbt skulle bli tråkig om man blev av med alla fjärilar i magen...

X marks the spot

Jag borde verkligen vara hemma och steka pankisar nu. Istället står jag på ett blött fält och fryser. Mitt ute i ingenstans. Barnen hade nämligen hört ett svagt rykte om att det skulle ligga en skatt begraven här. Så då var det ju bara att hämta spadarna, utrustade med den något vaga instruktionen "skatten ligger mitt i". Hittills har vi inte hittat ett skit. Men dyker det upp nåt så räknar jag kallt med att dra mig tillbaka i ett liv av lyx och dekadens, finansierad av spanska dubloner. Gräv på, ungslavar!

Bleeeuurgg

Fick en käck släng igår av den ökända vinterkräkochbajssjukan*. Jag har klarat mig från allt vad sjukdomar heter under hela vintern, men nu gick det tydligen inte längre. Förutom att det i sig är rätt horribelt, så blir det liksom en extra dimension på det hela när man är ensam med två barn - och det dessutom är helg. Eftersom jag inte har nån lust alls att de också ska bli sjuka, så har jag försökt att kontinuerligt desinficera min näromgivning; omedelbart skura badrummet varje gång jag har varit där, inte ta i nåt i köket, osv. Det verkade hålla - tills minsta killen gosade ner sig i mina feberlakan i morse. Äsch. De har inte blivit sjuka ännu, men jag går omkring lite som när man är gravid; i spänd förväntan...


*) Om vi nu ska ge viruset ett äckligt namn, så tycker jag vi borde gå hela vägen. Antingen så ger vi den ett namn som alla andra sjukdomar, och säger bara typ Vinterfebern. Eller så ger vi den ett fullständigt deskriptivt namn, vilket då blir Vinterkräkochbajssjukan. Att bara kalla den Vinterkräksjukan är att fega ur efter halva vägen.

Jag älskar dig

Jag sprang på ett gammalt ex från tusen år tillbaka. Hon undrade vart inlägget om kärlek som jag utlovat på min blogg hade tagit vägen. Efter att ha kommit över chocken att nån från mitt förflutna har sån koll på mig, så började jag fundera. Jag vet inte om jag är särskilt lämpad att skriva nåt om kärlek. Jag har ingenting som särskiljer mig i erfarenhet eller kunskap från er andra. Jag går på precis samma smärtsamma nitar och har samma naiva förhoppningar som resten av mänskligheten.

Men jag började i alla fall fundera. Så här kommer några lösrykta tankar om det där med kärlek. Jag ber om ursäkt om de inte hänger ihop. Det bästa är kanske att du inte ens läser det här inlägget; jag skriver det mest för att jag känner jag är skyldig en gammal vän att göra det.

Jag har insett att för varje år som går så blir den gamla klyschan att ”skönhet sitter på insidan” mer och mer sann. När jag var i tjugoårsåldern så tyckte jag att det där var ett jäkla nys och mest en bortförklaring för dem som hånglade med fula tjejer. Klart att det satt på utsidan hur snygg nån var. Klart. Det såg man ju. Men å andra sidan så hade åtminstone inte jag så mycket insida att komma med vid det laget. Ju äldre vi blir, ju mer vi lever, svettas och funderar, desto mer intressanta insidor får vi. Och nu har jag nått det stadiet att de första åtta punkterna – om inte fler - i en lista på tio om vad som är sexigt och attraktivt hos någon handlar om personliga egenskaper. Insidan. (Det säger också nåt om hur gammal jag är). Jag tycker på allvar att nån som har de här egenskaperna blir snygg, blir fysiskt attraktiv i mina ögon.

Men vår insida är väldigt mycket mer komplicerad än vår utsida. Och det kan ofta ställa till problem. Ett exempel: Jag har en kompis som går igång på smarta typer. Nu menar jag inte överintelligenta människor i allmänhet, hon kräver äkta genier. De som går med i Mensa när de är tre år gamla. Partikelfysikprofessorer som bygger egna fornnordiska instrument och skriver prisbelönta dekonstruktivistiska romaner på sin fritid. För henne är den typen av intelligens en riktig turn on. Men med genialitet så kommer det ofta ett stort introvert drag. För när de andra grabbarna var ute och åkte moppe och hånglade med tuggummibrudar så satt de här gossarna hemma på sin kammare och höll på med det som skulle göra dem till genier. Vilket innebär att även som vuxna är de helt enkelt inte så socialt kompetenta alla gånger. Blyga och tillbakadragna, till och med. Min kompis däremot är väldigt fysisk och en rakt-på-sak-person. Så hennes eviga förbannelse är att när hon träffar nån som är tillräckligt smart för att hon ska tända på honom, så blir han istället fullkomligt livrädd när en framåt, vacker, mörk kvinna försöker trycka upp honom mot en vägg. Eftersom han inte är van vid det. Och så får han panik och hon blir frustrerad.

Tänk så lätt det hade varit om vi struntade i insidan. Men tänk så vansinnigt tråkigt.

Då skulle det bli som för en bekants bekant, vars bästa raggningsknep på krogen är att han inte säger ett ord. (Tydligen är han lika snygg som korkad.) Han får hångla i drivor. Så länge han är tyst. Nu har han tydligen ett fast förhållande med en känd svensk blondin – till priset av att de inte pratar med varandra. De måste ju ha jättekul tillsammans…

Men för att återgå till kärlek. Jag vet inte. Jag tror att vi alla har samma vanföreställningar och romantiska förhoppningar på vad som är äkta kärlek. Nästan alla har nån annan som de pekar på och säger ”sådär vill jag också ha det”. Det tror jag är farligt. Och problemet är inte bara att bli kär. Om det inte ska förvandlas till olycklig kärlek så måste det besvaras också. Hur det funkar har jag faktiskt ingen aning om. (Nån sa att om man är kär så ser man till att den andre blir kär i en själv genom att man överöser dem med uppmärksamhet. Men jag tror att de i så fall snarare blir kära i den uppmärksamhet de får än i den person som de får den av; de blir egentligen kära i sin egen spegelbild. Och det går ju över efter ett tag.) Hade jag knäckt det så skulle jag inte sitta och skriva böcker. Då skulle jag ha lösningen på meningen med livet.

Men ibland är det lätt. Ibland kan kärlek vara ett nybakat berg med muffins* en fredagskväll. De kom precis ut ur ugnen. Jag måste gå.

*) Due cred innan ni får för höga förhoppningar om mig: Det var barnens mamma, inte jag, som satte igång deras muffinsfixering en gång i tiden. Jag har bara tacksamt hängt på. Mycket snabbare än kanelbullar...

Nattgäster

Ni vet de där som rev bort min balkong? Idag gjöt de en ny. KLOCKAN SEX PÅ MORGONEN. Vaihelvete?! Om jag ställde mig och skrek utanför mina grannars sovrumsfönster klockan sex på morgonen så skulle jag bli vräkt. Men i en självlysande overall går det tydligen bra. När tror ni de var klara? 06.45. Självklart. Vilken toppenstart på dan... (Ja, jag är grinig. Men det skulle du också vara. Bilden är tagen från min säng.)

Min röst ska nu komma från andra sidan av rummet

Hrm-hrm. "Konsten att läsa tanka tankar, av...eh...mig. Första kapitlet" Aargh, skrev jag SÅ på den där sidan? Kan vi ändra här? Åh, nej, det där... Och så vidare. Nu är vi igång! :-)

Musik

Varje årstid kräver sin musik. På hösten kommer vi på, som alltid över en kopp te, att Brushfire Fairytales med Jack Johnson faktiskt är rätt bra. Vi upptäcker plötsligt band som Iron and Wine (som äntligen i vintras fick den uppmärksamhet som han förtjänat sen länge). Vi ger oss tid till att gräva oss ner i skivor som under sensommaren inte kändes så angelägna och inser att nya Sage Francis trots allt är grym om man bara hoppar över den där uckiga oldschool-låten i början.

Men på våren är det annorlunda. På våren och försommaren vill vi maximera solskenet både utomhus och i själen. Det kräver en hel del av musiken; vi går fortfarande och bär vintermisären inom oss. Då funkar det inte med nåt finlir. Det måste vara musik med rundgång och en jävla attityd helt enkelt. "Vi-vet-precis-hur-världen-funkar-för-vi-är-unga-och-vackra.
Up yours!", liksom. Musik som tystar kritikerna - dvs molnen på himlen - genom att höja förstärkaren till elva. Förra året så gick den äran till slut till Klaxons. I år är positionen redan tagen. Bandet som vi 2008 kommer att skratta i solen med, som vi kommer dansa våldsamt i fuktigt gräs åt och som vi kommer hångla inför, heter White Rose Movement. Om vi inte redan har lyssnat sönder dem då. För är bara februari nu. Och våren har redan kommit. Åttiotalet har aldrig låtit så bra som när det produceras tjugo år senare.

Vill du skriva en bok?

Eftersom jag vet att ni alla är så smarta och kreativa personer så kanske det här kan intressera er: Månpocket drar strax igång ett stort projekt för att få hela svenska folket (s a s) att skriva en bok. Tillsammans. Utvalda kaptener för projektet är Johan Theorin som skrev Skumtimmen och min kompis Maria Ernestam (Busters öron, Kleopatras kam).
Det hela går till så här: Johan och Maria kommer upp med ett persongalleri, skriver en kort inledning och ger namn till kapitlen i boken. Tanken är att det ska bli en spänningsroman. (Vilket inte, jag säger inte, behöver betyda att det måste bli en deckare.) Men innehållet lämnar de till er. Du går bara in på ordetarfritt.se, läser vad som skrivits, och bidrar sedan själv med ditt förslag på nästa kapitel. Johan och Maria väljer ut det bästa förslaget som sedan publiceras på hemsidan och så går det vidare till nästa kapitel. Boken kommer med andra ord att växa fram på sajten nu under våren och sedan ges ut i fysisk form i sommar. Och då blir ni alla rika, berömda och respekterade författare. Typ.
Jag tycker det är en toppenidé. Egentligen sparkar inte projektet igång förrän den 11 feb, men varför vänta? Det finns redan nu en demo på sajten. Den där gamla ursäkten du brukar köra med gäller med andra ord inte längre. "Jag har också tänkt skriva en bok men jag har bara inte tid precis just nu". Ånä. Ett kapitel hinner du allt, din lilla rackare där.

Nu. Är. Det. Klart.

Jag instämmer med Fylking: ÄNTLIGEN!! Nu är hemmet faktiskt färdigt. Eller, alltså, ska jag vara riktigt ärlig så kommer hantverkarna en sväng i nästa vecka också. Men nu bor vi äntligen här. På riktigt. Det tog bara 1,5 år att komma dit... Men nu tänker jag ta cocooning till extrema höjder vars intensitet gränsar till det ofattbara. Ser ni mig utomhus under de närmaste månaderna så är det bara för att kaffet är slut.

Konsten Att Läsa Mindre

Konsten Att Läsa Tankar fortsätter sitt multimediala korståg. Eller, äh, ja, den ska bli ljudbok i alla fall. Jag var på möte igår för att titta på den "bearbetade" version av boken som Bonnier Audio har förberett inför inläsningen. Bearbetad? Jo, tydligen kan en fackbok på cd inte kan vara hur lång som helst, så därför behövs den kortas lite. Och det kanske är bra.
Men när man skriver en bok så försöker man väga varje ord på guldvåg, flera flera flera gånger. Efter bästa förmåga så försöker man få ihop en text som är exakt det man vill säga och på exakt det sätt man vill säga. Det kan man hålla på med i flera månader. Göra det perfekt.
Så det är en övning i ödmjukhet att bläddra igenom en "bearbetad" version där ibland tio sidor i sträck är strukna. Vaddå? Var de inte tillräckligt bra, eller? Naturligtvis, om boken behöver kortas för det nya formatet så måste man ju stryka nånstans. Men ändå. Tur att jag inte har så ömma tår.
För att kompensera att ljudboken kommer först ett år efter den vanliga boken så kommer vi att spela in extramaterial, sådant som inte finns i boken och inte i den nya heller. Det lutar åt att vi lägger till ett kapitel med minnesträning. Och kanske ännu mer. Håll utkik.