Jag älskar dig

Jag sprang på ett gammalt ex från tusen år tillbaka. Hon undrade vart inlägget om kärlek som jag utlovat på min blogg hade tagit vägen. Efter att ha kommit över chocken att nån från mitt förflutna har sån koll på mig, så började jag fundera. Jag vet inte om jag är särskilt lämpad att skriva nåt om kärlek. Jag har ingenting som särskiljer mig i erfarenhet eller kunskap från er andra. Jag går på precis samma smärtsamma nitar och har samma naiva förhoppningar som resten av mänskligheten.

Men jag började i alla fall fundera. Så här kommer några lösrykta tankar om det där med kärlek. Jag ber om ursäkt om de inte hänger ihop. Det bästa är kanske att du inte ens läser det här inlägget; jag skriver det mest för att jag känner jag är skyldig en gammal vän att göra det.

Jag har insett att för varje år som går så blir den gamla klyschan att ”skönhet sitter på insidan” mer och mer sann. När jag var i tjugoårsåldern så tyckte jag att det där var ett jäkla nys och mest en bortförklaring för dem som hånglade med fula tjejer. Klart att det satt på utsidan hur snygg nån var. Klart. Det såg man ju. Men å andra sidan så hade åtminstone inte jag så mycket insida att komma med vid det laget. Ju äldre vi blir, ju mer vi lever, svettas och funderar, desto mer intressanta insidor får vi. Och nu har jag nått det stadiet att de första åtta punkterna – om inte fler - i en lista på tio om vad som är sexigt och attraktivt hos någon handlar om personliga egenskaper. Insidan. (Det säger också nåt om hur gammal jag är). Jag tycker på allvar att nån som har de här egenskaperna blir snygg, blir fysiskt attraktiv i mina ögon.

Men vår insida är väldigt mycket mer komplicerad än vår utsida. Och det kan ofta ställa till problem. Ett exempel: Jag har en kompis som går igång på smarta typer. Nu menar jag inte överintelligenta människor i allmänhet, hon kräver äkta genier. De som går med i Mensa när de är tre år gamla. Partikelfysikprofessorer som bygger egna fornnordiska instrument och skriver prisbelönta dekonstruktivistiska romaner på sin fritid. För henne är den typen av intelligens en riktig turn on. Men med genialitet så kommer det ofta ett stort introvert drag. För när de andra grabbarna var ute och åkte moppe och hånglade med tuggummibrudar så satt de här gossarna hemma på sin kammare och höll på med det som skulle göra dem till genier. Vilket innebär att även som vuxna är de helt enkelt inte så socialt kompetenta alla gånger. Blyga och tillbakadragna, till och med. Min kompis däremot är väldigt fysisk och en rakt-på-sak-person. Så hennes eviga förbannelse är att när hon träffar nån som är tillräckligt smart för att hon ska tända på honom, så blir han istället fullkomligt livrädd när en framåt, vacker, mörk kvinna försöker trycka upp honom mot en vägg. Eftersom han inte är van vid det. Och så får han panik och hon blir frustrerad.

Tänk så lätt det hade varit om vi struntade i insidan. Men tänk så vansinnigt tråkigt.

Då skulle det bli som för en bekants bekant, vars bästa raggningsknep på krogen är att han inte säger ett ord. (Tydligen är han lika snygg som korkad.) Han får hångla i drivor. Så länge han är tyst. Nu har han tydligen ett fast förhållande med en känd svensk blondin – till priset av att de inte pratar med varandra. De måste ju ha jättekul tillsammans…

Men för att återgå till kärlek. Jag vet inte. Jag tror att vi alla har samma vanföreställningar och romantiska förhoppningar på vad som är äkta kärlek. Nästan alla har nån annan som de pekar på och säger ”sådär vill jag också ha det”. Det tror jag är farligt. Och problemet är inte bara att bli kär. Om det inte ska förvandlas till olycklig kärlek så måste det besvaras också. Hur det funkar har jag faktiskt ingen aning om. (Nån sa att om man är kär så ser man till att den andre blir kär i en själv genom att man överöser dem med uppmärksamhet. Men jag tror att de i så fall snarare blir kära i den uppmärksamhet de får än i den person som de får den av; de blir egentligen kära i sin egen spegelbild. Och det går ju över efter ett tag.) Hade jag knäckt det så skulle jag inte sitta och skriva böcker. Då skulle jag ha lösningen på meningen med livet.

Men ibland är det lätt. Ibland kan kärlek vara ett nybakat berg med muffins* en fredagskväll. De kom precis ut ur ugnen. Jag måste gå.

*) Due cred innan ni får för höga förhoppningar om mig: Det var barnens mamma, inte jag, som satte igång deras muffinsfixering en gång i tiden. Jag har bara tacksamt hängt på. Mycket snabbare än kanelbullar...