Jag älskar dig
Jag sprang på ett gammalt ex från tusen år tillbaka. Hon undrade vart inlägget om kärlek som jag utlovat på min blogg hade tagit vägen. Efter att ha kommit över chocken att nån från mitt förflutna har sån koll på mig, så började jag fundera. Jag vet inte om jag är särskilt lämpad att skriva nåt om kärlek. Jag har ingenting som särskiljer mig i erfarenhet eller kunskap från er andra. Jag går på precis samma smärtsamma nitar och har samma naiva förhoppningar som resten av mänskligheten.
Men jag började i alla fall fundera. Så här kommer några lösrykta tankar om det där med kärlek. Jag ber om ursäkt om de inte hänger ihop. Det bästa är kanske att du inte ens läser det här inlägget; jag skriver det mest för att jag känner jag är skyldig en gammal vän att göra det.
Jag har insett att för varje år som går så blir den gamla klyschan att ”skönhet sitter på insidan” mer och mer sann. När jag var i tjugoårsåldern så tyckte jag att det där var ett jäkla nys och mest en bortförklaring för dem som hånglade med fula tjejer. Klart att det satt på utsidan hur snygg nån var. Klart. Det såg man ju. Men å andra sidan så hade åtminstone inte jag så mycket insida att komma med vid det laget. Ju äldre vi blir, ju mer vi lever, svettas och funderar, desto mer intressanta insidor får vi. Och nu har jag nått det stadiet att de första åtta punkterna – om inte fler - i en lista på tio om vad som är sexigt och attraktivt hos någon handlar om personliga egenskaper. Insidan. (Det säger också nåt om hur gammal jag är). Jag tycker på allvar att nån som har de här egenskaperna blir snygg, blir fysiskt attraktiv i mina ögon.
Men vår insida är väldigt mycket mer komplicerad än vår utsida. Och det kan ofta ställa till problem. Ett exempel: Jag har en kompis som går igång på smarta typer. Nu menar jag inte överintelligenta människor i allmänhet, hon kräver äkta genier. De som går med i Mensa när de är tre år gamla. Partikelfysikprofessorer som bygger egna fornnordiska instrument och skriver prisbelönta dekonstruktivistiska romaner på sin fritid. För henne är den typen av intelligens en riktig turn on. Men med genialitet så kommer det ofta ett stort introvert drag. För när de andra grabbarna var ute och åkte moppe och hånglade med tuggummibrudar så satt de här gossarna hemma på sin kammare och höll på med det som skulle göra dem till genier. Vilket innebär att även som vuxna är de helt enkelt inte så socialt kompetenta alla gånger. Blyga och tillbakadragna, till och med. Min kompis däremot är väldigt fysisk och en rakt-på-sak-person. Så hennes eviga förbannelse är att när hon träffar nån som är tillräckligt smart för att hon ska tända på honom, så blir han istället fullkomligt livrädd när en framåt, vacker, mörk kvinna försöker trycka upp honom mot en vägg. Eftersom han inte är van vid det. Och så får han panik och hon blir frustrerad.
Tänk så lätt det hade varit om vi struntade i insidan. Men tänk så vansinnigt tråkigt.
Då skulle det bli som för en bekants bekant, vars bästa raggningsknep på krogen är att han inte säger ett ord. (Tydligen är han lika snygg som korkad.) Han får hångla i drivor. Så länge han är tyst. Nu har han tydligen ett fast förhållande med en känd svensk blondin – till priset av att de inte pratar med varandra. De måste ju ha jättekul tillsammans…
Men för att återgå till kärlek. Jag vet inte. Jag tror att vi alla har samma vanföreställningar och romantiska förhoppningar på vad som är äkta kärlek. Nästan alla har nån annan som de pekar på och säger ”sådär vill jag också ha det”. Det tror jag är farligt. Och problemet är inte bara att bli kär. Om det inte ska förvandlas till olycklig kärlek så måste det besvaras också. Hur det funkar har jag faktiskt ingen aning om. (Nån sa att om man är kär så ser man till att den andre blir kär i en själv genom att man överöser dem med uppmärksamhet. Men jag tror att de i så fall snarare blir kära i den uppmärksamhet de får än i den person som de får den av; de blir egentligen kära i sin egen spegelbild. Och det går ju över efter ett tag.) Hade jag knäckt det så skulle jag inte sitta och skriva böcker. Då skulle jag ha lösningen på meningen med livet.
Men ibland är det lätt. Ibland kan kärlek vara ett nybakat berg med muffins* en fredagskväll. De kom precis ut ur ugnen. Jag måste gå.
*) Due cred innan ni får för höga förhoppningar om mig: Det var barnens mamma, inte jag, som satte igång deras muffinsfixering en gång i tiden. Jag har bara tacksamt hängt på. Mycket snabbare än kanelbullar...
23 kommentarer:
Väldigt enkel och bra förklarat som kan få folk att "vakna up".
Hej, vad underbart att någon upplever det som om jag har koll! Hur ser den där tio-punkts-listan ut? och taha, vem är folk igentligen?
Ha ha, det säger jag inte. Det skulle kännas för mycket som att skriva en kontaktannons. ;-)
fia = det jag menade var att ifall det fanns folk där ute som har kärleksproblem så skulle det hära inlägget kanske vara en "kick" för dem.
Jag tycker hur som att du är skitsnygg... och ett j-la programledarfynd till råga på det;) Så är det
Är det lingon?
Men du, den där listan, är det verkligen ett vettigt sätt att hitta någon? Kanske behöver man inte alls det man tror att man vill ha? Det känns som att det väldigt lätt skulle bli så att man letar efter någon som är som man själv, medan man kanske skulle må mycket bättre och utvecklas mer med motsatsen.
Jag tycker det har blivit ett väldans fokus på den här listan. Jag sa inte ens att den fanns. Jag menade bara att OM man skulle be mig räkna upp kvaliteter som gör någon attraktiv, så skulle de absolut flesta handla om insidan. Det kan låta både banalt och självklart, att man blir snygg genom att ha en intressant insida. Eller kanske inte. Men jag har alltså inte en checklista som jag scannar av alla i min omgivning mot. :-)
Tack Corvette! Men du skulle se mig nu, med vinterkräksjuka i full blom... ;-)
Och ja. Hälften är lingon, hälften är Dumle.
Alltså, den där listan..
Den är faktiskt vettig. I alla fall om man lever efter devisen: "Om du vet vad du vill ha så ökar chansen att du får det."
För vad får du om du inte vet vad du vill ha? Det kan ju bli vad som helst. Vem som helst. Huga.
Men - viktigt! - det måste vara din egen lista. I alla fall om du är på jakt efter *din* tvillingsjäl.
Och listan måste vara *egoistisk* ;-)
Du får bara svamla om världsfred om du tänder på världsfred!
Så, hurdan är din drömman/-kvinna?
Omtänksam? Närvarande med barnen? Gillar kött och rödvin? Bra i sängen? Vältränad? Kan hantera en cirkelsåg? Temperamentsfull? Lugn? Vill utvecklas? Gillar trädgård? Ger dig kramar bakifrån när du diskar? Vill titta på Rapport varje kväll? Vill inte titta på TV alls? Ekonomiskt oberoende? En fri konstnärssjäl? Osv.
Så, alla kärlekshungrande:
* Gör en lista på din drömmans/-kvinnas egenskaper, utseende, intressen, you name it
* Prioritera vad som är "måsten" och vad som bara är bonus
* Titta på din lista någon gång ibland så att du kommer ihåg vem det är du vill ha
* Nästa gång du tänder på någon - jämför med din lista!
Du kanske inte får träff på alla punkter... Men risken att du slösar veckor, månader, år på en TV-tittande soffpotatis när du egentligen vill ha en romantisk konstnär minskar!
Och chansen att du träffar din tvillingsjäl ökar. Dramatiskt.
Tro mig ;-)
Go for it!
Åh, dumle.....
Well...
En lista som finns har ju mycket större chanser att ge resultat än en lista som inte finns. Typ.
Och vilket verktyg sen! För om du vet att du är på jakt efter en intellektuell, introvert typ är ju oddsen förmodligen bättre på biblioteket än på puben kl 02.53 en lördag kväll. Dontyathink?
Det är ju nästan likadant med muffins.
Fredag. Du har ett okontrollerat begär efter en söt sak med lite syrlig insida. Vad göra?
Enkelt. Du räknar ut var du kan hitta lämpliga ingredienser, och vad de perfekta proportionerna borde vara.
Och när du nu vet det finns det ju rätt hyfsade chanser att du får dina muffins som du vill ha dem.
Worked for me... :-)
Åsa: Själv tycker jag att kärlek (och ett bra förhållande) har väldigt lite att göra med om någon är vältränad, ekonomiskt oberoende eller gillar kött och rödvin...
Jag lever inte heller efter din devis, utan föredrar att låta slumpen styra lite mer. "Känns det bra så är det förmodligen det", skulle snarare vara mitt motto. Eller "go with the flow". Och jag tycker det låter betydligt mer spännande och berikande att man kan få precis vad/vem som helst, än att själv leta upp vad man tror att man vill ha och behöver.
Henrik: Skönt att höra att listan bara var hypotetisk, och inte något du skriver upp på insidan av handen varje gång du går ut. :-)
Emma: ja, precis.
Alla vet ju vad som är viktigt för dem. Innerst inne. På insidan.
Sedan kan man försöka ta kontroll, eller låta bli.
Och den enda som vet vad som funkar för dig är du själv.
Det var väldigt vad listpratet satte fart på er. :-) Min egen "lista", alltså det som gör att jag går igång på någon, är långt ifrån så specifik som en del av det som skrivits här. Egenskaper som jag tycker är rejält sexiga är till exempel
- integritet
- veta sitt eget värde
- sätta höga mål för sig själv
- vara orädd alt. ofta göra sånt som man egentligen inte vågar
- göra det man tror på och brinner för
- smart humor
- ha ett kreativt uttryck
...och givetvis, som Åsa mycket riktigt påpekar, vara en klippa med cirkelsågen. :-)
Vilka listor! Om man är singel ja!
Ska jag göra en lista och visa min man hur jag skulle vilja att han var för att jag...hm...skulle bli intresserad?
Stackarn!
Ha ha, du har nog rätt, önskelistor kanske är mer lämpliga i singelsammanhang. Men så långt ifrån din lista kan väl inte din man vara, med tanke på att du trots allt har valt honom? Annars kan man ju undra vad som hände...
Nej,han är nog sig väldigt lik, det är jag som har förändrats på 20 år, tyvärr!
Alltså, jag vet ingenting om ert förhållande. Men om du inte talar om för honom att du har ändrat på dig vad gäller vad du tycker om, hur ska han då kunna göra annorlunda? Han kanske gör allt för att försöka ge dig det han tror att du vill ha, utan att förstå att de önskemålen har ändrats på 20 år? Bara en tanke...
Det är en bra tanke, och givetvis det enda rätta att göra. Men jag tror att den hemskaste insikten jag någonsin kommit fram till är att jag (nog, jag är inte helt säker...) inte VILL. Det blir inget bra samtal, diskussion eller ens gräl om min grundinställning är att jag egentligen inte vill.
Det är tur att han inte läst din bok! Då hade han läst av mig på direkten.
Anonym: Vad VILL du då?
Tack för att du bryr dig mijak, men det värsta av allt är nog att jag inte VET vad jag vill. Det är värre än att veta att man vill nåt som kommer att kosta på. Jag tänker mig att jag är inne i en fas eller process och att min polett till slut trillar ner. På vägen dit vill jag skada så få människor som möjligt,därför väljer jag att inte riva ner himmel och jord nu, utan försöker komma fram till vad jag vill.Nånting ditåt....
anonym: Vet precis hur du menar. Jag gjorde likadant. Väntade.
Det minskade inte skadorna på nåt sätt... Tro mig.
Henrik har en poäng. Om du involverar mannen i ditt liv i processen är chansen oändligt mycket större att ni hittar gemensamma livsmål.
Vänta inte.
Livet är ingen övning.
Tack mijak!
Tänk om man hade facit till sitt liv! Fast det vore ju rätt tråkigt! Då skulle man bergis vilja byta facit med nån annan.
Känns konstigt att kalla sig "anonym" när man pratar om såna här personliga saker, men det är ju just för att det är så personligt som jag kallar mig anonym! Make sense?
Hoppas att det gick bra för dig?
anonym: Makes total sense.
För mig var det det värsta, och det bästa, jag varit med om.
Makes sense? ;-)
För att inte ta över henriks blogg helt med det här diskussionen, får den gärna fortsätta på detta forum.
Välkommen.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida