Smart

Du vet den där grejen som man alltid gör; om du har en tenta imorgon eller ska hålla en presentation eller nåt annat som du måste förbereda dig ordentligt för, så finner du plötsligt på kvällen innan att du måste diska alla glasen i skåpen, sortera cd-skivorna i alfabetsordning och laga det där lapptäcket innan du kan ta tag i det som du egentligen borde göra. Så vad gör man om man som jag sitter och sliter med att skriva färdigt en bok, dessutom en uppföljare till en bästsäljare och som därför har höga förväntningar på sig, och har absolut deadline om endast några dagar? Enkelt.

Man renoverar lägenheten.

Hantverkarna kom i måndags. Mitt hem har sedan dess sakta men säkert demolerats till sina beståndsdelar. Jag tänkte lägga upp en bild men om du tänker dig scenografin från Polanskis film Pianisten så är det rätt nära. I min naivitet så trodde jag att jag skulle kunna fortsätta bo i lägenheten medan de höll på; vardagsrummet ska nämligen inte renoveras så där tänkte jag bo. Men det är en total omöjlighet. Jag är en hoppfull person, så varje dag återvänder jag till lägenheten för att se om jag kan sova där inatt, i alla fall. Hoppfullhet och dumhet är ibland skrämmande lika. Varje kväll kryssar jag mellan högar av murbruk och betongdamm, klämmer mig in i vardagrummet och ålar mellan två flyttkartonger och en nedmonterad garderob för att lyckas sno åt mig ytterligare ett par rena boxershorts. Sedan flyr jag innan varenda por i min kropp har kittat igen av byggdamm. All min vakna tid tillbringar jag på kontoret, framför datorn. Min sovande tid tillbringar jag hos vänner genom att lova dem att jag ska nämna dem i boken (jag ljuger förstås). På söndag kommer barnen. Då måste det gå att bo där. Jag börjar misstänka att vi får definiera om termen "att bo" rätt radikalt om det här ska funka...