lördag 12 januari 2008

Ett titt genom sprickan

Idag hade Mia Mäkilä vernissage i Stockholm på Galleri Hera. Jag och barnen var givetvis tvungen att springa dit. Mia använder sig av collage och retusch av gamla sekelskiftesfotografier. Jag skulle kunna säga nåt om Tim Burton som gått loss på sin mormors fotoalbum. Eller Bosch på besök i Berlin 1920. Eller Tom Waits dricker absint med Dave McKean. Clive Barker som leker med Barbiedockor. Eller den där japanska popkonstnären som jag inte kommer ihåg vad han heter, med alla grälla färgerna. Fast en dag när han fått stryk. Men jag tänker inte säga nåt sånt. Mia är helt egen. Och rätt goth. Det är roligt, drömskt och otäckt på det där sättet som Astrid Lindgren kunde vara när man var barn; när man inser att man får blicka in i en värld som känns på riktigt och inte är helt...säker. Där Jonathan faktiskt kan dö. Mias värld känns också på riktigt och är förföriskt farlig. Det är en värld man inte kan låta bli att vilja kliva in i, väl medveten om att man skulle klara sig i ungefär fem sekunder.
Mina barn har som tur var inte fått alla kulturella koder som tynger ned oss ännu, så de tyckte mest att det var absurt och vansinnigt roligt. Jag försökte förklara vad juxtaposition betydde men insåg att de faktiskt inte behövde veta. Nånting fick de nog i sig av Mia trots allt; utsikten från galleriet vette mot Katarina Kyrka och efter besöket ville de springa raka vägen till kyrkogården och fotografiera gravstenar. Hmm....

Som motvikt gick vi på designskolan Forsbergs julgransplundring i Kungsan, men dagen var tydligen förutbestämd att gå i sideshowens tecken. Utanför swedbank stod plötsligt en eldjonglör och en kvinna på tremetersstyltor. Att stöta på karnevalsvarelser utanför en bank en slentrianregnig januarilördag är i sig en extremt bisarr upplevelse. Den toppades sedan av clownen som underhöll barnen i Kungsan. PÅ gränsen till att vara för gammal, med regnigt smink, jobbade han häcken av sig för att underhålla ett tiotal barn. De hade tjocka dunjackor. Han hade peruk och för korta byxor. Han var inte heller helt...safe. Han var en sån där clown som sa saker till barnen, på gränsen till elaka, som fick föräldrarna att rygga tillbaka. Barnen älskade honom givetvis. På samma sätt som vi älskar Astrid Lindgrens mörka stunder, vuxna människor som leker med eld och Mia Mäkiläs tavlor. Fast min favvo (bilden ovan) hade hon redan gett bort till Roy Anderson. Vilket känns helt riktigt. Där har du en kille som behöver muntras upp lite.

Vissa dagar är såhär. Då slöjan mellan vår värld och nåt annat är tunnare än annars. Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag hade sett att folk gick omkring och sög på färglada fjädrar. Pax för Curious Yellow.

5 kommentarer:

Blogger sussi sa...

Blev det något inköp då?
Och träffade du konstnärinnan herself? Hon är riktigt rolig att prata med, hennes personlighet går tvärtemot stilen på hennes tavlor.

12 januari 2008 kl. 16:16  
Blogger Henrik Fexeus sa...

Jupp, vi pratades vid men bara helt kort. Barnen hade ställt sikte på¨kyrkogården vid det laget. Det blev inget inköp idag, jag blev rådvill när jag förstod att bäbisen inte fanns längre. Så då kunde jag inte bestämma mig. Men utställningen hänger ju några dagar till, så man vet aldrig...

12 januari 2008 kl. 16:53  
Anonymous Anonym sa...

Åh, det där var den finaste beskrinvningen av min konst som jag någonsin hört - tack Henrik! Det var trevligt att träffas och jag tänkte ett tag att du skulle försöka hjärnmanipulera mig så jag skulle sänka priserna bara för dig hahah ;)

13 januari 2008 kl. 12:05  
Blogger Henrik Fexeus sa...

Ha ha, jag är den förste att värdesätta kreativitet och personligt risktagande. Så jag skulle aldrig göra nåt sånt. Förutom för att stajla, förstås. :-)

13 januari 2008 kl. 15:18  
Blogger KakanH sa...

Fastnade helt i dina upplevelser och kände bara "nej, sluta inte nu! Vill läsa mer"
Nu är jag nyfiken på tavlorna, visa gärna om du köper någon.

13 januari 2008 kl. 17:12  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida