Livsfobi

Jag har observerat ett fenomen i min omgivning. Jag vet inte hur många människor jag har träffat det senaste året som beskrivit sig sjäva som relationsskadade på ett eller annat sätt. Missförstå mig inte, det här är inte personer som jag träffar på grund av mitt jobb. Det här är mina vänner och bekanta till mina vänner. Antingen så sitter de fast i ett förhållande som de inte vill vara i men inte kan ta sig ur. Eller så vill de desperat gärna ha ett förhållande men blir hela tiden dumpade. Eller så har de haft ett längre förhållande som har tagit slut och nu får de ångest av tanken på att gå in i ett annat. Eller så vill de ha barn. Eller så vill de inte ha barn. Oavsett vilket, så är det som att alla har utvecklat sin egen form av relationsfobi.

Och är det inte det så vantrivs de på jobbet. Eller frilansar men vill vara fast anställda. Eller har ett fast jobb men längtar tillbaka till frilansandet. Pluggar för mycket. Eller pluggar för lite.

Ibland undrar jag om det finns någon som är där de vill vara?

För allt det här handlar ju om att vilja ha något annat än det man har, att vilja vara något annat än det man är. Personligen tycker jag att det är bra att inte sitta nöjd. Man behöver ha mål och drömmar och önskningar och förhoppningar för att varje dag ska bli lite intressantare. Själv ska jag bli astronaut när jag blir stor. Men nånting har gått fel när de saker som ska sporra en istället ger ångest och skapar missnöje. Eller är det så att vi istället har börjat ge upp på våra drömmar och fantasier, att det är det som skapar alla relationsfobier och jag-vill-inte-till-jobbet-ångest? För det är klart, det finns nog inget som skapar så stark känsla av att sitta fast som om man inte ens har nån riktig idé om vart man skulle ta sig istället - om man kunde.

Men.

Kängurur har en hudpåse på magen där de har sina ungar. Hur vansinnigt coolt är inte det? Har de andra saker där också? Mat? Varför har inte andra djur utvecklat ett hudveck att stoppa barn i? Tänk om vi hade haft ett? Shit. En babypåse på kroppen. Min poäng är att vi lever i en fullkomligt absurd värld. På ett bra sätt. Kan en sån osannolik sak som kängurur finnas (som dessutom står på sin svans för att kunna slåss), så är saker och ting alldeles för spännande för att du ska kasta bort det på att vilja vara nån annan stans.

Jag vet inte rikigt vad jag vill med det här inlägget. Jag tror att jag mest vill uppmana dig till att du inte ska ta saker och ting på så blodigt allvar hela tiden. Måla lite med kritor. Tänkt tanken att det är inte så jävla farligt. Chilla lite. Lek mer. Du kan också bli astronaut om du vill. Och ditt förhållande (eller det förhållande du inte har) kan du, om du behöver, göra till precis vad du vill. Bara du först vet vad det är du faktiskt vill. På riktigt. Se det framför dig. Färglägg det. Se till att det luktar gott. Känn det. Och ta i lite! Sikta mot stjärnorna! För då kanske du i alla fall hamnar i en trätopp.

För nån vecka sen så gick det filmen Hitch med Will Smith på tv. Askass. Men i den så sa Wille en bra sak: Start each day like it was on purpose. Bingo. Sen är det bara att öka.