SistaCirkus STHLM

Idag är det den sista SinnesCirkusen i Stockholm. Efter ikväll kommer showen att ligga nere i nästan ett halvår. Under den tiden ska jag ska spela in 10 avsnitt för Kunskapskanalen, skriva klart nästa bok, göra lite annat jag inte kan nämna ännu och kanske, kanske vara lite ledig. Sen åker föreställningen ut på vägarna.

Men till Stockholm kommer jag inte tillbaka vad jag vet. Det känns nästan lite vemodigt. Det tar ett tag att hitta en teaterscens själ och jag har liksom gjort mig hemmastadd på Intiman. Men det är så det är i den här branschen.

Hur som helst. Jädrar vilket drag vi ska ställa till med ikväll! Vi ses på Intiman om några timmar - för sista gången!

Den filmen vill jag se

Konsten att läsa tankar har precis blivit utgiven i Taiwan. Det är nåt som gör att bokomslag på kinesiska mer ser ut som filmaffischer än som böcker. Förmodligen för att det är så mycket text på dem. Hur som helst tycker jag att det är grymt coolt. Hädanefter ska alla mina böcker se ut såhär.

(Boken har f ö också just kommit ut i de engelsktalande delarna av Indien/Singapore/Sri Lanka, men det omslaget var mycket tråkigare.)

Diskret

Det jobbiga med de här nya, osynliga brandlarmen, är ju att man
istället behöver peka ut dem extra tydligt.

Blött

Det finns ljumma, sköna vårregn. Och så finns iskalla regn som kyler
ända in i benen. Idag är det det senare och vi fryser så sakta
ihjäl när vi är ute och filmar. Vem gömde våren?

Trött-TV

Idag är jag lite mosig. Kom hem från Linköping klockan 02 i natt. (Vad bra ni var, Linkan!!! Och tack för ananasen, Anna!)

Men klockan ringde 06:30 som vanligt i morse. Då var det dags att skaka liv i barnen, få i dem frukost och gå iväg med dem genom snöhelvetet till skolan. (Var det inte vår vi skulle ha nu?) Det glamorösa livet som artist och världsstjärna tar aldrig slut som ni märker.

Och klockan 09:00 börjar tv-kamerorna rulla på UR igen. Gäsp. Om jag ser en smula hålögd ut och insisterar att berätta dåliga skämt istället för att hålla mig till manuskorten när ni ser mig i rutan, så vet ni varför.

Tjena Linkan hur är läget!!

Igår var det näst sista SinnesCirkus i Stockholm. Tack till Lennart, Nadia (Nadja?), Jesper, Gunnel och alla andra som var fantastiska på scen!

Men idag bär det av på det enda gästspelet utanför Stockholm under hela våren - i Linköping. Klockan 19:00 sparkar vi igång på Konsert&Kongress. Ett utmärkt sätt att börja en fantastisk vecka, eller hur! Jag ska alldeles strax hoppa in i turnébilen. Så ses vi ikväll!

Public SuperService

Här. Inte där.

Jag står rättad, som man säger på svenska. Orsaken till att jag inte hittade En Bok En Författare på SVT Play var att programmet hade en egen kanal och jag var för stressad för att tänka ett extra steg - som t ex att söka programmet via Kunskapskanalen, som visade det, istället för att söka det via SVT som inte visade det.

Jag var dum. Härmed ber jag slav-alverna på Play om ursäkt. Ni är jättebra.

Och här är hela programmet!

Public SemiService

Jag var kanske inte den enda som inte tittade på tv igår, så nu medan morgonkaffet puttrade tänkte jag surfa in på magiska SVT Play och se hur intervjun blev. Men tji fick jag. Det senaste avsnittet av "En bok en författare" som låg uppe var från 3 november. Vad jag vet har det gjorts ca tjugo program sen dess men slav-alverna som drar i spakarna långt ner i underjorden under SVT-tornen har uppenbarligen inte hunnit med. (Ett av avsnitten som gick att se var märkt med "denna video är bara tillgänglig t.o.m. 19 okt 2009"...)

Däremot kan man redan få se EMD från gårdagens "Så ska det låta". Så det handlar väl om prioriteringar. Jag är helt ok med det.

Men det är lustigt hur snabbt man vänjer sig med något. För två år sen var det fortfarande lite förbluffande med att man kunde se tv lika gärna på nätet. Nu blir man sur när det inte fungerar. Ja ja. Nu kan jag åtminstone skryta med att intervjun var helt fantastisk. För ni kommer aldrig att kunna kontrollera. :-)

Rädd

Jag vet inte vad det är med det svenska klimatet som gör att det kommer fram så många egensinniga, kvinnliga musiker som pysslar med elektronisk musik. Sophie Rimheden, Jenny Wilson, Karin Dreijer Andersson (The Knife, Fever Ray) och Jonna Lee. För att nämna några.

Men nu har nån tydligen bestämt att Jonna Lee ska bli det nya svarta. En superhemlig byrå har gjort värsta virala kampanjen under namnet Iamamiwhoami som åtminstone tydligen har tagit USA med storm. Enligt Resumé. (Intressant när det som borde handla om musik plötsligt börjar handla om hur reklamsmart man kan vara. I alla fall.)

Själv har jag fått ett problem. Videosnuttarna till kampanjen är så flashig-byrå-pretto så man fnissar. Och det är väl kul. Men den första riktiga musikvideon som precis har lanserats har gjort att jag efter fyra minuter är livrädd för Jonna Lee. Som jag aldrig ens har träffat. I mitt tycke har videoskaparna lyckats förstöra hennes musik helt. För när skivan väl kommer, hur vacker den är, vem fan vågar lyssna på den och riskera att få tillbaka de där bilderna i huvudet? Freddy Krüger är för småbarn. Om den där plasttanten tar sig in i mina mardrömmar kommer jag dö av skräck på riktigt.

Ta en titt själva. Är det ett smart sätt att fånga en ny publik, eller ett begåvat sätt att skrämma bort den publik som skulle kunna finnas? Eller är det bara jag som är lite känslig just idag?

SmålandsPosten tar ton

SmålandsPosten ger kampen en välbehövlig röst. Eller? Det här är så roligt så jag gråter. Det finns så mycket fint här, så mycket, allt ifrån "ungdomar som vill leva i otukt" till att bögar tydligen fortfarande är förbjudna enligt lag, till att gay är samma sak som pedofil, till det konsekventa och regelbundna användandet av ordet "homosex". Jag vill inte avslöja för mycket. Läs själva istället. Men M-J Johansson måste ha fyra barn som är mycket stolta över sin mor.

Själv tänker jag från och med nu klä mig i kroppsnära latex på alla smålandsgig, bara utifall fru Johansson skulle dyka upp.

På nätet

Experimentet med Malou von Siwers, Hanna Hedlund, Maria Akraka och Katarina Mazetti i Efter Tio från i förmiddags ligger nu uppe på fyrans webb.* (Jisses vilken lång mening!) Det blev ungefär som jag hade hoppats. Och innan nån frågar - nej, inget var uppgjort i förväg.

*) Det börjar ca en timme och tre minuter in i klippet.

Ignorera inte

Förmodligen Sveriges mest begåvade just nu

Jag såg inte Melodifestivalen förra lördagen. Jag gick mest förbi den när nån annan såg på tv. Men i mina öron så hade Salem Al Fakir lyckats skriva det enda som inte fick mig att vilja kräva tillbaka mina tv-licenspengar. Inte bara det, det var också en riktigt bra låt. Så jag var förmodligen inte den enda som bums laddade ner hans nya skiva, Ignore This, från iTunes.

Salem förnekar sig inte. Där de förra två skivorna var bra men så spretiga att man var tvungen att hålla dem i koppel, samtidigt som man blev irriterad över hur vansinnigt begåvad han är, så är Al Fakir lite mer enhetlig den här gången. Men bara lite.

Det verkar också som han hämtar referenserna direkt ur en av mina egna vinylbackar från tonårstiden. Om Hall& Oats, Ultravox, Rupert Hine och DAF hade blivit nedfrysta 1986, upptinade idag, inslängda i en studio innan nån han tala om att synthrocken var död, och ombedda att göra en radioplatta ihop med Susumu Hirasawa - då hade de gjort Ignore This.

Precis som med hans andra två så vet jag inte om jag kommer bli bästa kompis med den här plattan heller. Men oavsett så är den briljant. Gör er själva en tjänst. Bjud in Salem. På kaffe åtminstone. Ni blir inte besvikna.

PS. Glöm inte att kolla på TV4 resp Kunskapskanalen (se inlägg nedan) idag om du ändå är hemma!

Över tio (igen)

Vilken vecka. SinnesCirkus i söndags, Petra Mede Show för TV3 i tisdags och SinnesCirkus igen igår onsdag. (Tack till alla som var där! Det var fantastiskt kul!) Idag spelar jag in Efter Tio med Malou som ska sändas på TV4 imorgon fredag. Håll utkik. Som vanligt har jag lovat att hitta på nåt hyss, så nu har jag tre timmar på mig att komma på vad det blir för något.

Imorgon sänds förresten också intervjun som Stefan Einhorn gjorde för Kunskapskanalens program En Bok En Författare. Klockan 19:00 tror jag att det går.

Och på söndag är det SinnesCirkus i Stockholm igen, innan jag drar till Linköping för ett gästspel med showen på måndag. Jag börjar ärligt talat få lite ont i kroppen - och knoppen.

Det är svårt att tro att jag egentligen sitter och skriver på min bok just nu.

Men jag klagar absolut inte, om nån trodde det. Man får nämligen äta så mycket kakor man vill när man är gäst i tv. Så jag brukar komma två timmar innan de behöver mig. Konkurrensen om Ballerina Kladdkaka är stenhård.

Med i Mede

SuperPetran själv

Idag ska jag spela in ett avsnitt av Petra Mede Show, som börjar på trean ikväll. Det är dock inte kvällens avsnitt som jag ska medverka i utan ett som kommer sändas senare. Annika Lantz kommer också vara där så jag planerar att hitta på nåt totalbus. Hoppas bara att det kommer fungera som jag vill. Man kan aldrig veta när man har med de där två galenpannorna att göra.

Hösten släppt!

Nu börjar biljetterna till höstens SinnesCirkus genom Sverige släppas på Ticnet. Så här ser det ut just nu:

8 okt Gävle, Gävle teater

9 okt Sundsvall, Tonhallen

15 okt Norrköping, Skandiateatern

21 okt Skövde, Stadstetern - biljetter släpps i april!

22 okt Växjö, Växjö Teater

24 okt Jönköping, Jönköpings Teater

12 nov Örebro, Hjalmar Bergman Teater

13 nov Eskilstuna, Eskilstuna Teater

14 nov Karlstad, Scalateatern

Igång igen

Efter en paus med sportlov och tv-inspelning så är det dags att dra igång SinnesCirkusen ikväll igen. De föreställningar som är kvar nu är sannolikt de sista Cirkusar nånsin i Stockholm. Det känns nästan lite vemodigt. Showen ska visserligen leva till 2011 och vi kommer ha fantastiskt kul i en hel rad andra svenska städer ända tills dess. Men det är nåt speciellt med att spela i sin hemstad. Så är ni från stan och ännu inte har gått och sett, ta chansen! Sen kommer det vara för sent. Och du vet ju hur trist det brukar vara.

Ikväll ger vi gärnet!

SKIRRID

Andra spelregler men samma former - ett analogt Tetris sju år före sin tid!

1977 uppfann engelsmännen Brian Taylor och Mark Eliot spelet SKIRRID. Det åtnjöt en kort internationell uppmärksamhet med turneringar i flera länder innan det föll i glömska. Under sina fifteen minutes of fame så hann det dock dra till sig uppmärksamhet från såväl schackmästare och datorprogrammerare, som i boken Remarks of Computer Game Playing (1977) skriver "SKIRRID, which in a crude sense I would guess is 8 times as complex as chess, is probably too complex even for a present-day computer to make headway with."

Jag fick spelet av min morbror när jag var liten. Det har legat bortglömt i en låda sen dess, ända till att jag flyttade i somras. Så trettio år efter att jag fick det har vi nu invigt SKIRRID.

Och även om det är rätt kul, så är det är inte åtta gånger mer komplicerat än schack. Jag tror också det fanns programmerare som inte gav upp. För ... känns inte formerna igen? Själv var de en stor del av hela min tonårstid. 1984, när jag var tretton, introducerade matematikern Aleksej Pazjitnov nämligen dataspelet Tetris för en chockad värld.

Jag äter upp min hatt om inte Aleksej hade spelat jäkligt mycket SKIRRID. Men inte fan sa han det till nån.

Efterinspelningstankar

En liten, liten del av kontrollrummet. Om studion är Oz, så är det här inne Trollkarlen(-arna) sitter och styr allt.

Det är otroligt lärorikt att spela in de här programmen för Kunskapskanalen. Jag får möjlighet att studera en massa ämnen som jag i princip inte visste någonting om tidigare. Hoppas att det kommer vara likadant för er när ni ser dem. Eller så är ni bara mer allmänbildade från början än vad jag är.

Igår var ämnet som sagt cancer. Jag måste säga, att sitta och prata om meningen med livet tillsammans med personer som vet att de ska dö, det gav mig en helt ny känsla av ödmjukhet. Speciellt som de här människorna var bland de mest hoppfulla och levnadglada personer jag träffat på.

Jag tänker på alla gnällspikar som kastar bort en hel dag på att sura över att latten var för dyr och bussen nästan blev sen. George och Anette, som jag träffade igår, har inte råd att kasta bort en dag på sånt trams för de kan aldrig vara säkra på att de har en dag till. De har, precis som Klas Ingesson sa i sitt tal på fotbollsgalan, tvingats att börja leva meningsfullt varje dag. Varje sekund. Samtidigt som de, åtminstone utifrån sett, har en svårare situation än nånsin.

Och så tänker jag på mig själv de gånger jag tycker det är syndast i världen om just mig. För det tycker vi ju alla om oss själva då och då. Har vi människor verkligen blivit så bortskämda och lata att vi måste få en dödlig sjukdom för att bli påminda om livet? För även om man vet att det kommer en dag till så är det ingen anledning att kasta bort den man har idag. Hur sen bussen än var.

Inte ett öga var torrt i studion igår. Men jag tror att det lika mycket berodde på att vi blev rörda över de här människornas storhet, som att vi blev skamsna över vår egen triviala tillvaro. Vi som tar livet för givet.

PS. Vad jag vet kommer Tema: Cancer visas vecka 16.

Dags för inspelning igen

Idag spelar vi åter in ett temaprogram för Kunskapskanalen. Den här gången ska vi prata om cancer. Det är vansinnigt tunga ämnen på många av de här samtalen - de tre första programmen som spelas in handlar om ungdomsvåld, cancer och dyslexi. Men jag lär mig väldigt mycket. Hoppas ni kommer göra det också. Dags att dra till studion!

Vad tittar du på?

För att citera Re-Animator: "The Mind is ... elaborate."

Stephen Wiltshire är en autistisk man som inte kan sortera information utefter hur viktig den är. Normalt kommer vi ihåg den information som vi tycker verkar viktigt och glömmer bortresten. Men eftersom Stephen inte kan sortera så kommer han ihåg allt han ser. Han använder sitt "handikapp" till att skapa otrolig konst.

För två år sen tänkte BBC att de skulle testa hur långt de kunde ta honom (och om han verkligen var på riktigt och inte bara en bluff). Resultatet är fantastiskt.

Bunden borta

Jag fick just ett mail om att reaupplagan på Konsten Att Läsa Tankar tog slut redan i förra veckan. Det var tydligen inget som någon hade räknat med, förlaget trodde snarare att det skulle bli några hundra böcker över. Men nu är de i alla fall borta. Och då betyder det att boken är borta för gott, åtminstone i inbundet skick. Så grattis till dig om du är en av de lyckliga som snabbt knep dig ett inbundet ex för dryga femtiolappen. Era vänner kommer titta avundsjukt på er.

Oscars

Trötta på oscarsgalan än? Om inte så kommer här trailern på filmen som gör alla framtida galor meningslösa: A Trailer For Every Academy Award Winning Move Ever. Jag bara var tvungen att dela med mig.

Om du har alldeles för mycket tid över, så var den ovanstående filmen gjord av de här killarna: Britanick Comedy. Det finns massor av annat godis på deras egen sajt att slå ihjäl en tisdag på kontoret med. (Trailern är dock i större format i den första länken än vad den är på deras egen sajt, därav en annan adress.)

Bio II

Jo, filmen ja. Jag släpade med sjuåringen på Prinsessan och Grodan. Vi hade kommit överens om att gå på bio men jag fullkomligt vägrade att se Alvin och Gänget 2. Och då var det bara grodan kvar. Dessutom ville jag se den. Och det var jag som betalade.

Det är kanske på sin plats med en disclaimer här. Jag har alltid varit intresserad av hur man kan berätta en historia. Och därmed har jag också alltid varit intresserad av animerad film, eftersom de många gånger kan förädla de narrativa teknikerna på ett sätt som vanlig spelfilm inte klarar av. Det spelar ingen roll om det är finkulturell tjeckisk stop-motion från Jan Svankmajer, konstnärligt från Quay Brothers (som Tim Burton snott allt ifrån), psykedelisk anime av Satoshi Kon eller traditionell cellanimering från, som i det här fallet, Disney. Bra är bra. Vad jag vill säga är bara att det var med en viss positiv bias som jag gick in i salongen. Så ni vet.

Prinsessan och Grodan är ett intressant projekt. Disney har tappat en hel del mark de senaste åren, med tveksamma 3D-projekt á la Vilddjuren och ännu tveksammare 3D/live action-hybrider med hundar i rymden och hamstrar som hemliga agenter. Samtidigt som Pixar hela tiden visar vart skåpet ska stå när det handlar om att berätta en historia. Det är inte så konstigt att nån på Disney till slut funderade på vad det var som de gjorde tidigare egentligen, då när allting fungerade. PoG marknadsförs som en tillbakagång till "den gamla goda tiden" men den är mer än så. Den är en detaljerad studie i hur Disney utövar fullkomlig kannibalism på hela sin bakkatalog. Jag hade velat sitta med på det mötet:

"Ok gänget, det här funkar inte längre. Så vad vet vi fungerar? Till att börja med så var 2D animation fan så mycket snyggare än det vi håller på med nu. Så check på det. Talande djur? Check. Det gör vi ju alltid. Och det behöver vara mycket mer slapstick än vad vi gjort på senare tid. Det ska vara lika mycket som i Djungelboken, ok? Masscener med alla djur i hela skogen har funkat sen Bambi. Så gör det. Och bröllop. Funkade i Skönheten och Odjuret, Shrek och Star Wars så det bara måste med (ok de två sista var inte våra filmer men ändå). Abstrakta musikalnummer gick hem i Dumbo. Ta med ett sånt. Vilket är den bästa skurken vi gjort? Jafar i Aladdin? Scar i Lejonkungen? Nä vänta det är ju precis samma karaktär. Ta med honom. Å den där störtsköna designen vi hade på krokodiler i Bernard & Bianca, Peter Pan och Sängknoppar och Kvastskaft, den som vi inte använt sen muränorna i Den Lilla Sjöjungfrun. Ta med en sån. Förvandlingsscenen i slutet på Skönheten och Odjuret var också snajdig. Gör nåt sånt. Och basera alltihop på en klassisk saga. Det har vi ju gjort sen Snövit. När glömde vi bort det, egentligen? Och så lånar vi över John Lasseter från Pixar som får övervaka hela soppan. För säkerhet skull."

Och så vidare. De var också olidligt korrekta genom att för första gången (!) ha icke-vita (!!!) huvudrollsinnehavare. Man kan nästan säga att Disney vågade sig på ett försiktigt politiskt utspel genom att förlägga filmen i New Orleans, en politiskt småhet potatis sedan orkanen Katrina och dess efterspel.

Men det konstiga är att det fungerar. Mot alla odds så är Prinsessan och Grodan Disney när Disney är som bäst. När de gör precis det de ska göra och som vi förväntar oss. Lämna det där med att bryta ny mark åt såna som Pixar, Satoshi Kon och Svankmajer. Disney ska göra lyxiga sagoproduktioner med talande djur, stråkar och masskörer. I fint skuggad 2D.

Det enda jag saknade i filmen var en spektakulär stand-off mellan den onda och den goda häxdoktorn. Men den scenen gjorde de ju å andra sidan redan i Svärdet i Stenen.

Bioreklam

Extra erbjudande! Köp DIG!

Jag var just på bio. Efter det sedvanliga reklamblocket men innan filmen började så dök det upp ett meddelande från SF på duken. Vit text tonade fram mot en svart bakgrund till glad och härlig musik. Första raden sa:

Jobbar du med marknadsföring och behöver nå ut till din målgrupp?

(Om du inte jobbar med marknadsföring så luta dig bara tillbaka och njut.)

Sen kom budskapet riktat till alla eventuella marknadsförare i publiken. Det sa såhär (nästan ordagrant):

Titta dig omkring. Alla i publiken är förväntansfulla. De är glada. De känner sig på samma positiva sätt som du gör. De är fokuserade och de är öppna för upplevelser. Kontakta oss för att veta mer om hur du kan nå dem med ditt budskap.

Det kanske är fint om man nu är marknadsförare. Men för alla oss andra 98% i publiken så blev innebörden i budskapet istället följande:

Hej! Vi ville bara tala om att vi vet att du, när du går på bio hos oss, är mentalt mer mottaglig för budskap och mindre benägen att kritisera påståenden än vad du är annars. Så innan filmen börjar vill vi passa på att ge nån möjligheten att kunna påverka dig (och din plånbok) när du är sådär mjuk i kolan. Och vi tror att du är tillräckligt trög för att inte märka att vi just nu säljer din hjärna för pengar. Kram, SF.

Jag hade ärligt talat lite svårt att "luta mig tillbaka och njuta", trots att det var vad jag var ombedd att göra. Naturligtvis vet vi alla att det är så som reklam fungerar. Men jag kan inte bestämma mig för om SF:s grepp att erbjuda sin marknad till försäljning medan marknaden (dvs vi) själva tittar på - och har betalat för att få göra det! - om det är höjden av ärlighet eller höjden av cynism.

Ja ja. Filmen var i alla fall bra.

Gul snö

Inte mycket att skriva den här veckan. I och med att Stockholm är både insnöat och har sportlov så verkar det som hela landet har avstannat. Aldrig har telefonen och mailen ringt så lite. Vilket är toppen eftersom jag ändå ska hänga med kidsen. En av konsekvenserna blir dock att jag tittat alldeles för mycket på tv. (Vilket är ett inlägg i sig - återkommer om det.) Normalt hinner jag inte ens slå på den.

Men nu står den där och brummar. Och då får man ibland se reklamfilm när man går förbi. Kommer ni ihåg reklamfilmen för stomipåsar som gick på TV3 för några år sedan? Jag undrade alltid om tv-reklam var det mest kostnadseffektiva sättet att nå just den målgruppen på. Det vore väl enklare att bara få till en deal med Landstinget.

Nyss såg jag just nåt liknande. Och ja, i det här fallet kanske reklam på TV4 är en bra metod för att nå en (sannolikt) dold målgrupp. Men ibland undrar man ju hur byråerna får igenom sina pitchningar. Det här var nämligen vad som fick mig att sätta rödvinet i halsen:

Bild - zoom in på vackert kvinnoansikte med gröna ögon.

Kvinnlig speaker (förföriskt): "Vad är det första du lägger märke till hos mig? Är det mina ... gröna ögon?"

Klipp till - zooma på snygga, dansande kvinnoben.

Speaker (frågande och mer förförisk): "Är det mina ... perfekta salsasteg?"

[paus]

Speaker (nu tokglad): "Det kan i alla fall inte vara att jag har urinläckage!!!"

Sen åtföljdes det av en bild på paketet med urinskydd från Tena, produktprat om "osynlig" och så vidare men vid det laget gick ingen information in i mitt huvud längre. Jag försöker komma på en lustig kommentar men jag är fortfarande mållös.

Och samtidigt som jag skriver det här så är det en dokumentär på Kunskapskanalen om ett tåg som går mellan New York och San Francisco. Den unga kvinnan som serverar i restaurangvagnen på tåget sa precis: "Jag hade aldrig i mitt liv sett framför mig att jag skulle jobba med det här, att servera mat på tåg. Jag hade alltid tänkt att jag skulle sköta serveringen ombord på ett flygplan." !!! JAMENVAF ... !!! ... VADÄRDETFÖRFELPÅFOL ... !!!

Jag måste sluta titta på tv.

Lov med sport i

Pappa, om jag tar i kommer jag hela vägen hem!

Den här veckan är det sportlov. Och för första gången sen jag fick barn så är vi inte i farfars stuga i fjällen utan på hemmaplan. Så i måndags invigde vi Hammarbybacken. Trots att jag bott söder om söder i femton år så har jag aldrig varit uppe i backen tidigare. (Det man kan få närhelst man vill är inte så intressant, och allt det där.)

Det är en lätt märklig känsla att åka skidor praktiskt taget mitt i stan. Att stå överst i backen och titta ner på tiovåningshuset nedanför ger en lätt känsla av svindel innan man vant sig. Äldsta sonen tyckte det var skitläskigt. Men man anpassar sig till allt. Som till att åka skidor i måndagens blötsnö och tisdagens hagel. Vädret är i alla fall precis som det brukar vara i fjällen.