Rädd

Jag vet inte vad det är med det svenska klimatet som gör att det kommer fram så många egensinniga, kvinnliga musiker som pysslar med elektronisk musik. Sophie Rimheden, Jenny Wilson, Karin Dreijer Andersson (The Knife, Fever Ray) och Jonna Lee. För att nämna några.

Men nu har nån tydligen bestämt att Jonna Lee ska bli det nya svarta. En superhemlig byrå har gjort värsta virala kampanjen under namnet Iamamiwhoami som åtminstone tydligen har tagit USA med storm. Enligt Resumé. (Intressant när det som borde handla om musik plötsligt börjar handla om hur reklamsmart man kan vara. I alla fall.)

Själv har jag fått ett problem. Videosnuttarna till kampanjen är så flashig-byrå-pretto så man fnissar. Och det är väl kul. Men den första riktiga musikvideon som precis har lanserats har gjort att jag efter fyra minuter är livrädd för Jonna Lee. Som jag aldrig ens har träffat. I mitt tycke har videoskaparna lyckats förstöra hennes musik helt. För när skivan väl kommer, hur vacker den är, vem fan vågar lyssna på den och riskera att få tillbaka de där bilderna i huvudet? Freddy Krüger är för småbarn. Om den där plasttanten tar sig in i mina mardrömmar kommer jag dö av skräck på riktigt.

Ta en titt själva. Är det ett smart sätt att fånga en ny publik, eller ett begåvat sätt att skrämma bort den publik som skulle kunna finnas? Eller är det bara jag som är lite känslig just idag?