Glasslunch i Gamla Stan

Kommer du ihåg hur saker verkade väldigt stora när du var liten, men när du sen träffat på dem som vuxen så har du märkt att de inte var så enorma egentligen? Vissa saker var stora på riktigt. Ay caramba.

Storytelling

Nu var det en vecka sen jag såg Wall-E och jag har fortfarande en varm, luddig boll i magen som nöjt dröjer sig kvar. Trodde jag skulle kunna se den med barnen idag men insåg chockad att den inte når våra breddgrader förrän i september. Så tills dess tänkte jag förkunna dess storslagenhet här på bloggen.

Pixar har nämligen gett sig själva en formidabel utmaning i och med Wall-E. Med tanke på hur dyr en sån här film är och hur lång tid den tar att göra, så hade de ju kunnat göra nåt beprövat. Nåt man sett förut. Nåt som alltid funkar. Typ en tunn, actionfylld historia med inslängda vuxenskämt om Star Wars. Istället verkar Pixar ha ställt upp fullkomligt omöjliga förutsättningar för sig själva. Filmen är satt i en helt öde miljö. Med endast en och så småningom två karaktärer. Dessa karaktärer pratar inte. Dessutom har de inte ens ansikten. I två timmar så sker den största delen av all kommunikation med orden "Wall-E" och "eevA". Kroppsspråket innefattas av tre rörliga delar på varje karaktär. (Ok, sen finns det också en post-Al Gore skuldmedveten miljöstory nån timme in med både karaktärer och dialog, men den hade filmen klarat sig utan - och kanske då varit ännu bättre.)

Pixars första kortfilm var att animera en hoppande skrivbordslampa och låta den visa känslor genom sina rörelser. Filmen Wall-E är den skrivbordslampan på steroider. De har effektivt tagit bort alla verktyg som man normalt använder sig av för att berätta en historia. Och med dessa minimala förutsättningar så lyckas de förmedla en ofantligt allvarlig och hysteriskt rolig berättelse om ensamhet, den stora kärleken och meningen med livet. Och inte ett enda Star Trek eller Star Wars-skämt så långt ögat når. Jag är som sagt fortfarande varm i magen.

Osorterat

Jag tömde över bilderna i min kamera från New York till hårddisken idag. Så i brist på något vettigare att skriva bjuder jag här på ett osorterat urval. (Lite egotrippat måhända, men du behöver bara titta om du vill).


Mer turist än såhär blir det inte. Man måste ju.

Chinatown. Det luktar fisk. Precis hela tiden och överallt.

Grafittimeckat 5Points. Eller rättare sagt, en liten del av det. Himmelriket för väggmålare, formgivare, fotografer och alla som gillar fingerfärg.

Enbart för barnens skull. Givetvis. Men Zeldasvärdet är mitt.

Ett vanligt hus i Brooklyn. Det här är det riktiga New York för mig. Manhattan är galet, men det här är själen.

Choklad-och-marsmallowpizza på Max Brenner. I kid you not. Där har de också en chokladdrink som var så nära flytande sex som jag någonsin kommit. Är du vid Union Square har du ingen ursäkt att inte gå dit.

Om man rör sig lite utanför Manhattan är sådana här syner inte ovanliga. Sterilt glas och stål trängs sida vid sida med baksidor där livet istället gör sig påmint.

I USA är man betydligt mer benägen att tro på det övernaturliga än vad vi är. Kristendomen är mycket stark, men så är också tron på mediala eller spirituella förmågor. "Psychic abilities". En vink om hur gärna de vill tro på något (ibland vad som helst) är att den form av underhållning som jag jobbar med kallas i USA för "psychic entertainment". Och det oavsett vad jag själv anser mig ha - eller inte ha - för förmågor. Sådana här skyltar fångar därför alltid min uppmärksamhet. I New York finns det minst en person i varje kvarter som verkar kunna stå i direktkontakt med din döda faster. Och av någon anledning, kanske deras unika gåva att ställa mänskligheten i kontakt med ett högre plan och livet efter detta, så delar de ofta lokal med en kinesiska pizzera (precis) eller en biograf med "privata visningar".

Hemma igen

Just nu: Mosebacke en ljum sommarkväll. Kom från Arlanda för nån timme sen, men jag kunde bara inte låta bli. New York är fantastiskt, men utsikten över Stockholm i solnedgången smäller rätt högt den med. Jetlag be damned.

Obéir à le géant

Jag börjar hitta vad NY egentligen handlar om, sakta men säkert. Det här är staden där allt får plats. Tidigare idag besökte jag grafittimeckat 5Pointz, ett helt kvarter norr om Brooklyn som är målat fem våningar högt. I själva brooklyn hittade jag en hel vägg gjord av min favorit-streetartist, Shepard Fairey (se bild). Senare på kvällen satt vi på en flådig fransk restaurant där de faktiskt visste vilken temperatur glass ska serveras i och där sommelieren letade fram ett av de snofsigaste vita franska vinerna som går att dricka just nu - om man har turen att ens få tag på det; en Château de Bellet från Cuvée Baron G, 2006. (Jag hade ingen riktig aning men jag behöll korken.) Såväl grafitti som vin i världsklass, i en och samma stad. Only in New York.

Turist

Det har blivit dimma över New York... Kanske tur det för solen var fullkomligt blästrande i 34 graders värme. Men jag har varit ganska duktig på att ha semester. Jag har självklart shoppat ståndsmässigt. Kläder, check. Hela inventariet i Apple Store på 59th, check. Och det var givetvis endast för barnens skull som jag tillbringade två timmar på Nintento World, en timme på KidRobot i SoHo och ytterligare två på F A O Schwartz (nej, jag vet, barnen är inte med, men ändå). Eftersom jag är i NY så blir det givetvis också The Lion King på fredag, där en väns vän visade sig vara med ("do you want to go backstage afterwards?" - och jag som egentligen inte ens gillar musikaler). Med lite tur klämmer jag in nån pjäs också - det går en tydligen otrolig uppsättning av Hitchcocks De 39 Stegen.  Givetvis ska jag drälla på MoTM en dag. Men imorgon ska jag filma för Hjärnstorm. Semester är som sagt ett töjbart begrepp.

Yoshimi Battles The Pink Robots

Igår gjorde jag nog det mest turistiga jag kommer göra den här veckan; jag var på bio på epilepsiframkallande Times Square. Vi som jobbar med påverkan och hypnos vet att om man överlastar sinnena på en person så är det mycket lättare att få honom/henne att göra som man vill; deras hjärna kokar redan över och följer därför nya instruktioner utan att (kunna) tänka sig för. Times Square är en enda stor mental överlastning. Det går inte att tänka klart här. Så det är nog här man ska hålla till om man vill manipulera folk utan ansträngning. Det är bara att byta ut hypnoskommandot "Look into my eyes" till "Look at that huge blinking sign". Transen är redan klar. Förutsatt att man själv lyckas hålla sig vid medvetande, förstås. I alla fall så såg jag Pixars fantastiska Wall-E. Och idag mötte jag några andra robotar som behövde hjälp på en vägg.

Sent

Det skulle ta knappt åtta timmar från Amsterdam till New York. Vi är nu uppe i tolv timmar - och är inte i NY ännu. KLM - flygbolaget för ig som tycker det är överskattat att komma fram.

Adios, amigos!

Förhoppningsvis har det inte märkts så mycket här på bloggen, men jag har tillbringat en stor del av sommaren med att jobba. (Jag har försökt mörka det eftersom jag skrev i juni att jag skulle minsann vara ledig i flera veckor.) Men nu, nu ska jag ha semester. Faktiskt. Planet till New York går om fyra timmar. Vi ses där!

Sträck armarna i luften och skrik!

Vi har precis tillbringat åtta timmar på Gröna Lund. Mina barn är precis som jag själv; man slänger på dem ett åkband och sedan vill de åka allt. (Förutom hem. Nånsin.) Förra året gjorde vi misstaget att ta med andra barn, i tron att de skulle få det roligare. Men de andra barnen dissades direkt som fegproppar när de inte ville hänga med upp i Bläckfisken. Så i år var det enbart vuxet sällskap. För nu jädrar skulle här åkas karusell...trodde jag.

Storebror: "Pappa, jag vill åka själv idag."
Lillebror: "Det vill jag med."

Där stod jag, med mitt åkband slokande runt handleden. Ratad i kön till Kvasten. Som hämnd tänkte jag äta skiiiitmånga glassar som de skulle gå miste om, när de satt där högt uppe i luften och slängde runt.

Dagens tips: använd aldrig stora mängder mjukglass som hämndverktyg. Det slår tillbaka. Blurgh, så det slår tillbaka.

Men jag fick i alla fall åka Kvasten till slut.

Pappersplan

Idag flyger vi pappersflygplan. Misstag nu inte det här aerodynamiska vidundret för en simpel svala, bara. Oooh nej. Ser du hur vikningen av vingen är lite högre i framkanten än i bakkanten? Precis. Trimmat till perfektion. Beräknad livslängd; två och en halv minut. Så det här är nummer ett i en serie av tjugo. Papierlüftwaffe!!

Ett semesterfoto

För någon dag sen så fick jag en kommentar på bloggen att jag verkade leva ett konstigt liv. Personligen tycker jag inte att det är så konstigt, men när jag idag började jämföra mina semesterbilder med bilder som andra tagit under sommaren, så insåg jag att jag kanske bara blivit hemmablind.

Det här är min gode vän Alain Nu. Alain kallar sig på sin hemsida för mind magician, har haft en tv-serie i USA och uppträtt för de flesta som betyder något over there. Så som ni förstår är han inte bara en vän utan också en värderad kollega. Förutom tanketricken har Alain gjort sig ett namn genom att böja skedar som Uri Geller och få föremål att flytta sig utan att han rör vid dem. Klockan tre på morgonen, i ett hotellrum för någon vecka sedan, tar Alain plötsligt mitt vinglas och lägger det framför sig. Väldigt långsamt börjar glaset att rulla över bordet. Av sig själv. Glaset rullar mot kanten, men stannar precis innan det går i golvet. Så rör det sig igen, nu åt andra hållet. Lite snabbare. Det rullar mot än den ena kanten, än den andra, i allt högre fart. Alain tittar bara på, i djup koncentration. Till slut är farten så hög att glaset far ut över kanten och jag fångar det i luften. Alain tittar upp och småler. "Well? Did you like it?"

Ett trick? Kanske. Förmodligen. En vacker upplevelse i alla fall. Men i mångas ögon kanske rätt konstig. I jämförelse. Å andra sidan tycker jag att husvagnar är totalbisarra.

A Dream So Real

Staying overnight with friends, his sleep was disturbed by a vivid dream: a thief broke in, stole everything in the flat - then carefully replaced every single item with an exact replica.
"It felt so real", he told his friends in the morning.
Horrified, uncomprehending, they replied, "But who are you?"

Patrick Forsyth

Fiskelycka

Sen i lördags är jag med barnen uppe hos min pappa i Roslagen. Grisslehamn, närmare bestämt. Utbudet är en smula avskalat, så här går man antingen promenader i skogen eller åker ut med båten och metar. Mina barn har lika mycket damp som jag har, men varje sommar tycker de att meta verkar vara en toppenidé. Så vi lagar spöna, fixar mask, letar efter flytvästar som passar eftersom de växt sen förra gången, vänder båten rätt, hänger på motorn, inser att vi glömt bensinen, hämtar den, får ner båten i vattnet, puttrar ut på fjärden, hivar i ankaret och slänger till slut i de maskförsedda fiskespöna. Det är en halv dag av förberedelser. Varje sommar gör vi det. Och varje sommar är det kul att meta i exakt fem nanosekunder. "Ääähh jag får ju inget!! Jag vill åka och köpa glass istället!!" Att vi aldrig lär oss. Men glassen är lika god som förra sommaren.

American Ninja

Om en vecka drar jag till New York för att besöka några fabulösa vänner. (Och shoppa en smula förstås.) Men framför allt ska jag träffa en man vid namn Gary Lee. Gary Lee tränade ninjutsu i nästan tjugo år innan han själv blev stormästare och startade en egen dojo. Han har certifikat i flera hemliga tekniker som enda amerikan, men nu har han lämnat ninjakonsten för att istället vara terapeut inom någon österländsk skolning som jag inte riktigt förstår. Under sin ninjatid jobbade Gary Lee som livvakt. Bland annat åt den amerikanske presidenten. Och det gör honom till den enda yrkesverksamma ninjan jag känner. Dessutom är han lugn som en filbunke, bär glasögon, är väldigt stor på gränsen till kraftig - och svart. Som i filmen Ghost Dog. Fast ninja. Bara det gör honom till en av de coolaste människorna på planeten.

Men det blir coolare. När jag berättade för Gary Lee att jag försökt lära mig lite österländska hemligheter inför inspelningarna av Hjärnstorm, men ingen sensei ville prata med mig förrän jag gått i träning i sisådär tiotusen år, så fnös han bara. "Sådär kan de hålla på för att det enda de gör är att träna andra. Vi som är yrkesverksamma har inte tid med sånt trams. Kom till New York så kör vi".

Gary Lee och jag har lagt upp en heldags workshop där han ska träna mig i så många hemliga ninjatricks som vi hinner. För var det nåt som ninjorna var/är bra på, så var det att förvirra och styra sinnena på sina motståndare. Och det är där jag kommer in i bilden.

Bli inte förvånade om jag hoppar baklänges upp i ett träd nästa gång vi ses.

Lunch

Så himla kul var den inte.

Kärleksguru

Det här är min vän Carolin Dahlman. Egentligen har hon emigrerat till Australien, men nu är hon tillbaka i Sverige för tillfället så just nu tar vi igen ett års fikande. Carolin jobbar som Kärlekscoach. En av de få som finns. Hon har också skrivit en bok, "Hitta Kärlek", som kom på pocket i våras. Och det är orsaken till varför jag skriver det här med munnen full av cappucino. Jag vill helt enkelt tipsa om hennes bok till er som blev besvikna över att singelcoachningen i Hjärnstorm inte blev av. Läs Carolins bok! (Om du inte vill åka till Australien för en coachning.) Den har hjälpt många. På riktigt.

När man tittar noga

Man blir lite nojjig av att jobba med en bok om påverkan. Jag ser mig betydligt mer noggrant omkring än tidigare. Och ibland, precis när jag tror att jag blivit paranoid, så upptäcker jag saker. Som tuggkolan som mina barn skyfflar i sig. Den med smak av lime och citron. Titta på bilden. Vad... gör de?! Fruktsaft får plötsligt en helt ny betydelse.

They are everywhere.

Nintendo - Verkligheten: 1-0

Jag och barnen kom hem sent igår kväll efter två intensiva dagar på Kolmården. (Jag ville skriva därifrån men skogarna i Östergötland lyser med sin frånvaro i 3G-nätet.) Vi skulle göra allt.
Så vi åkte linbana, käkade glass, åkte jätterutchkanan, sprang i gruvan, sköt slangbella, såg delfinshowen, tittade på tigrarna, åt mer glass, kollade på Bamseteatern, åkte på safari och fick närkontakt med både giraffer och sebror, hoppade i gummibandstrampolinen, lekte i Bamselandet, åkte mer jätterutchkana, garvade åt schimpanserna som slogs, hoppade i gummibandstrampolinen igen, gäspade med gorillorna, red på kameler, köpte tygapor, mera glass igen och på tåget hem vann yngsta sonen en bok för han visste vad en av Tina Thörners hundar hette (fråga inte).

Vi var hemma vid 22-snåret igår kväll, fullkomligt utmattade. Men knappt hade vi kommit innanför dörren förrän femåringen utbrister: "Kan vi äntligen få spela tv-spel nu?!"

Jag vet faktiskt inte vad Donkey Kong har som inte gorillan Enzo har. Förutom möjligheten att styra, förstås. Så nästa år gör vi samma sak. Men jag tar med handkontroller till barnen.

Hey Baberiba

När jag var liten på sjuttiotalet så fanns det en artist som hette Burken. Han blev rikskänd med sin hit Hey Baberiba. Men det var som sagt 30 år sen. Trodde jag. Still going strong, tydligen. I Krokek. Vart är världen på väg...

288 sidor bokstäver

Kom hem ifrån Detroit igår, klädsamt jetlaggad. Hemma låg korret på När du gör som jag vill och väntade på mig. Jag börjar bli rejält trött på den här boken. Men nu är det sista gången jag ser den innan den går till tryck. Det ska bli väldigt skönt. Det är lätt att tro att en författares arbete är över när boken är skriven, men det är långt ifrån sanningen. Sedan ska den under flera månader malas genom en kvarn av förläggare, redaktör, sättare och korrläsare. När den väl kommer ut på andra sidan är man så trött på den där högen med bokstäver att man aldrig vill se den mer. Men det går över.

Releasedatum är nu satt till den 8 oktober. Om tre månader. Då lär vi precis vara klara med inspelningarna av Hjärnstorm 2 också. Sen ska jag ta semester. (Jo, jag vet att jag bad om semestertips inför sommaren. Men jag har fått skjuta på det lite. Föga överraskande.)