Nintendo - Verkligheten: 1-0

Jag och barnen kom hem sent igår kväll efter två intensiva dagar på Kolmården. (Jag ville skriva därifrån men skogarna i Östergötland lyser med sin frånvaro i 3G-nätet.) Vi skulle göra allt.
Så vi åkte linbana, käkade glass, åkte jätterutchkanan, sprang i gruvan, sköt slangbella, såg delfinshowen, tittade på tigrarna, åt mer glass, kollade på Bamseteatern, åkte på safari och fick närkontakt med både giraffer och sebror, hoppade i gummibandstrampolinen, lekte i Bamselandet, åkte mer jätterutchkana, garvade åt schimpanserna som slogs, hoppade i gummibandstrampolinen igen, gäspade med gorillorna, red på kameler, köpte tygapor, mera glass igen och på tåget hem vann yngsta sonen en bok för han visste vad en av Tina Thörners hundar hette (fråga inte).

Vi var hemma vid 22-snåret igår kväll, fullkomligt utmattade. Men knappt hade vi kommit innanför dörren förrän femåringen utbrister: "Kan vi äntligen få spela tv-spel nu?!"

Jag vet faktiskt inte vad Donkey Kong har som inte gorillan Enzo har. Förutom möjligheten att styra, förstås. Så nästa år gör vi samma sak. Men jag tar med handkontroller till barnen.