Gott Nytt År!!!

Tack alla för att ni har hängt med så här långt! Alla ni bloggbesökare, bokläsare, teaterpublik, tv-producenter, förlagsgenier och turnéplanerare som jag har haft förmånen att möta eller jobba med under året. Allt är för er skull.

Ha nu ett fantastiskt slut på det gamla året. Ni vet vad man säger om 2011 - det kommer bara bli ännu bättre!

1-Up

Vad gör man med barnen näst sista dagen på året? Man förbereder sig naturligtvis. Det gäller ju att ha tillräckligt många extraliv så det räcker för hela 2011.

Att åka hem

Sista dan på Kap Verde. Om en halvtimme måste vi checka ut. Det har varit en rätt udda upplevelse. Det är nog annorlunda på de större öarna som Boavista, där det fanns samhällen och städer även tidigare, men det är tydligt att det största samhället på ön Sal som vi befinner oss på (vald med flit för att vara rätt liten = inte så mycket barnfamiljer) inte existerade förrän turismen kom hit 2006.

Det betyder att stan Santa Maria (som bokstavligt talat har 12 gator) existerar av två saker: Sex restauranger, som besynnerligt nog är italienska. På Kap Verde äter man annars fisk och inspirerad av den portugisiska maten är den rätt kryddstark. Men inte i Santa Maria. Sex italienska krögare har tagit ett järngrepp om stans kulinariska möjligheter och det är rätt omöjigt att få nåt annat än en sjysst pasta eller biff.

Det andra som finns är hoppfulla senegalska män som alla äger en souvenirbutik och som de gärna vill att du ska besöka. Det är precis som i Hurgada i Egypten. Eller Marocco. Skillnaden är att de verkar ha nån slags kösystem på Kap Verde. När en butiksägare börjat prata med dig (= följa efter dig) så är du hans i fem till tio minuter. Det är så länge han tänker följa efter dig. Går du in på banken under den tiden så står han kvar när du är tillbaka. Efter fem-tio minuters sällskapligt pratande ger han dock upp. Då är det nämligen nästas tur att ta rygg på dig. Det är nästan roligt att se hur alla turister alltid har minst en person som går bredvid dem och försöker få dem in i sin affär, för att när tiden är ute lämna över stafettpinnen till näste man.

Mig bekommer det inte så mycket. De flesta säljarna är rätt trevliga. Jag frågar lite och får höra hur det är att jobba på Kap Verde. Jag har ännu inte besökt en butik. Å andra sidan vet jag att det finns de som inte orkar lämna hotellområdet för att de aldrig får vara ifred.

Jag är väldigt kluven inför de här extremt exploaterade såväl som exploaterande samhällena, som börjat existera bara för att vi vill åka och bada. Nånstans är det bisarrt. Och rätt jobbigt. Samtidigt är det ju ett tecken på människans eviga hoppfullhet. Och det är väl alltid värt något.

Nu är det dags att checka ut!

Klantigt

Jag måste säga att just nu känner vi oss som riktiga rookie-resenärer. L har blivit rejält biten av nåt kryp på stranden och märkena varar och ser hemska ut. Doktorn gav henne två salvor, varav en kortison, som ska appliceras i princip hela tiden. Själv har min mage blivit tvärknas efter att jag åt några konstiga bär till frukost igår på vårt fyrstjärniga hotell, så jag går på vätskeersättning, äter en massa tabletter och är förbjuden att röra alkohol, kaffe, frukt (osv) på några dagar. Det gör dock inte så jättemycket just nu eftersom jag mest är yr och trött och ligger på sängen.

Problemet är den 4-rätters julmiddag som vi bokat imorgon när det är julafton. Vi hittade en mysig restaurang - Chez Pasti - inklämd i gången mellan två husväggar, och som drivs av italienaren Herbert. När de flesta andra håller stängt imorgon tänker han istället slå på stort med brakmiddag, bland sina tio bord. Problemet: Vi förutsätts äta i tre, fyra timmar. Och det finns ingen toalett.

Vi har redan betalat så det är väl bara att masa sig dit. Febriga, medicinerade och med osäker konstitution. Det här blir en jul att minnas.

Onsdag på Kap Verde

Den här resan började lite skakigt. När vi klev av planet på Kap Verde så klev min kompis Mari Jungstedt på - det visade sig att hon varit här i två veckor och skrivit på nästa bok. "Det har varit 29 grader varmt och sol hela tiden!" strålade hon.

Det som drog in över himlen lagom till att vi anlände till hotellet var dock ingen sol utan blyfärgade, tunga regnmoln. ("Sal - ön där det aldrig regnar!" sa broschyren.) Men de försvann efter en dag. Så nu sitter vi här i stekande hetta och tittar på vågorna. Och bara trivs. När vi inte går igenom staden Santa Maria och kryssar mellan senegalska butiksägare som alla vill bli ens bästa vän. Jag har självklart redan bränt mig, blivit förkyld och lite risig i kistan. Men vad gör det, när vågorna är en halv meter höga.

Vi hörs om några dagar igen, nu är det dags att gå och bättra på brännan!

Arlanda, Gränskontrollen, 06:24

På väg till flyget och Kap Verde. Allt gick bra vid incheckning och security. Men vid arlandas gränskontroll blev det plötsligt stopp. Passkontrollanten klev ut ur sitt bås, spände ögonen i mig och frågade;

"Hur GÖR du?!"

Det visade sig att hon sett SinnesCirkus och legat sömnlös sen dess. Ett tag var jag orolig att jag inte skulle få passera utan att avslöja mina hemligheter, men jag pekade bara ut genom fönstret. "Ska ni säga som har genomskinliga plan." (Kolla bilden.) Då gav hon mig ett hemligt tecken och vi fick gå vidare.

Jo, och Pocketshop i Terminal 5 hade satt en handskriven lapp i Alla Får Ligga: "Det funkar! Vi har testat!" Snacka om dedikerad personal...

Nu är det boarding! Hörs sen!

Nu är det nog

Nu är jag trött på snödrivorna. De ger ju aldrig upp! En normal vinter skräms lite i början av november, töar sen bort och kommer tillbaka först på allvar i februari. Men de här nymodigheterna med att bara ligga kvar och dessutom sakta men säkert bli blåsigare, snöigare och kallare för varje dag, det gillar jag inte alls.

Så nu drar jag.

Klockan sju imorgon bitti lyfter planet till ön Sal på Kap Verde. För där är det ingen snö. Istället är det 25-29 grader i luften och 22-25 i vattnet. Dessutom är hela ön bara öken, vilket innebär att det inte finns nåt att göra där även om man skulle vilja. Jag har hört en del negativa röster om Kap Verde just av den anledningen, men en hel veckas påtvingad handlingsförlamning låter helt perfekt justs nu.

Boktraven är packad med de böcker jag inte hann med förra semestern (några jobböcker hade även smugit sig in men jag tror jag lyckades rensa ut dem). Telefonen är laddad inför 10-timmarsflighten (med Monkey Island 1 + 2 och Mushihimesama Bug Panic - varför släpa med ett DS när det finns iPhone). Datorn är fylld med senaste säsongen av Dexter och solkrämen är nyinförskaffad. Nu jädrar ska här semestras.

Jag vet inte hur det är med uppkopplingen där nere, så det kanske blir tyst här på bloggen tills jag är tillbaka. Men jag hoppas inte. Jag hoppas jag kan önska er en god jul från Atlantens rand om några dagar. Hörs!

Efter Pang

Nu har det varit tyst här i några dagar. Efter helgens begivenheter tog jag helt enkelt lite ledigt. Jag stängde in mig, slog av mailen och tog några dagar till att springa igenom Metroid: Other M. Det snöade ju ändå ute.

(Sen sprack min utopi lite ändå, mailen var inte alls avstängd och jag fick 476 sidor bok att gå igenom en sista gång. Men ändå - jag var jädrigt ledig om man jämför med tidigare.)

Det är dock en sak som irriterat mig de här dagarna: Kvällspressens rapportering av självmordsbombaren i Stockholm. Direkt efter dådet så gick kloka imamer ut och fördömde det, samt betonade att det här var ett verk av en ensam galning (från Tranås - go figure). Det fanns heller ingen organisation som låg bakom och tog på sig ansvaret. Det var redan från början tydligt att vi hade med en ensamfräsare att göra. Det fanns inget dem.

Men det var innan kvällspressen kom in i bilden.

Under fyra, fem dagar har vi nu matats med rubriker som "Experten: De slår snart till igen", bilder på påstått terrorhotade platser i Stockholm och koder som ska avslöja terroristernas nästa mål.

Och plötsligt finns det ett dem. Ett organiserat hot. Eftersom ingen organisation tog på sig dådet (eftersom det inte fanns nån) så vet vi dock inte vilka de är. Hotet blir ansiktslöst. Är det ... "terroristerna"? Eller "muslimerna"?

Jag vet att det är en gammal anrik tradition hos kvällspressen att sälja lösnummer genom att utnyttja folks rädsla (som när det varje november, varje år, när vi alla börjar känna oss riktigt trötta, dyker upp en löpsedel som säger att just du kan lida av en okänd och livsfarlig sömnsjukdom.) Men det är onödigt att spela rasisterna rakt i händerna genom att skapa en läskig fiende som inte finns, bara för att få kränga tidningar.

Hade jag varit medlem i SD hade jag haft stånd hela veckan.

Tron på Tron

Idag är det premiärdags. Och inte vilken film som helst, åtminstone inte för såna som jag: Tron Legacy. Jag borde bara sprallig som en apekatt. Men det är jag inte. Låt mig förklara.

Den första Tron-filmen kom 1982, när jag var 11 år, och var en sån flopp att den inte ens gick upp på bio i Sverige vad jag vet. Jag såg den med andra ord aldrig. Men jag hade serietidningen. Och den läste jag cirka tusen gånger. Tron hann nämligen före nittiotalets cyberpunkt/virtualreality-boom med tio år och introducerade helt nya tankar för min 11-åriga hjärna. Det var helt enkelt fantastiskt.

I alla fall i tidningen.

Det dröjde ytterligare sju år och min första resa på egen hand till Dublin där jag hittade Tron på video, innan jag fick se den. Var Tron en bra film? Nej. Absolut inte. Var den unik, egen och 1989 fortfarande väldigt före sin tid? Absolut. Och med den kärlek man har till ett konstverk som ingen utom en själv fattade, det som de andra bara skrattade åt, så har jag och många andra nördar vårdat det modiga försök med patetiskt resultat som var Tron.

Och nu kommer fortsättningen. Frågan är för vem man gör den. Antingen gör man en smart film för de som gillade första filmen när de var barn men som nu är i 40-årsåldern och har andra krav på sin underhållning. Eller så gör man en CGI-fest för kids som aldrig har hört talas om den första filmen.

Men man måste välja sida. Det sämsta Disney kan göra är att försöka göra båda. Och av de trailers som visats verkar det vara precis vad man har gjort. Så jag är beredd på det värsta. Men jag vill så gärna, gärna ha fel. Det vore ju trist om det skulle ta 20 år att göra en kass uppföljare. Ikväll håller jag därför tummarna hårdare än vad fantasypossen gjorde när Sagan Om Ringen hade premiär.

Det är ju ändå TRON.

Statement

När man gör en affisch för en föreställning som t ex SinnesCirkus vill man ju locka folk. Så man försöker skriva så snofsig och spännande, men ändå kort och kärnfull, text som möjligt. Man vrider och vänder på varje ord för att riktigt få till det. Nån enstaka gång lyckas man.

Och så är det egentligen så här enkelt. "CUBIS föreställning är JÄTTEROLIG. Man skrattar." Genialt.

Ibland var det enklare förr.

Pang

dn.se

Det härhar blivit en väldigt surrealistisk helg. Jag pratar givetvis om självmordsbombaren i Stockholm. Undrar om det här var orsaken till att Säpo höjde terrorberedskapen i Sverige i höstas men ville inte tala om varför? Enligt det pressmeddelande som skickades ut i förväg så var det en hjärntvättad religiös fundamentalist som låg bakom det. Brevet var dock så väldigt hatiskt att man nästan skulle kunna misstänka att den som skrev det snarare ville få oss att tro att det var en fundamentalistisk handling, för att få oss att tycka ännu lite mindre om islam. Men inte ens korkskallarna i SD skulle spränga sig själva i luften för att få över folk på sin sida.

Och jag vet att det inte är roligt, det som hänt. Men kan bara inte låta bli att tänka såhär: Om du nu har bestämt dig för att spränga dig själv i luften gissar jag att det är ett rätt stort steg att ta. Du förbereder dig förmodligen rätt väl. Men om du lyckas orsaka två stora explosioner, mitt i Stockholm city, under julrushen, och ändå inte lyckas ge någon så mycket som ett blåmärke, hur kass självmordsbombare är du då?!? Det här måste vara väldigt genant för världens alla funtamentalisttokar.

Det är givetvis en fantastisk tur att ingen annan blev skadad. Men budskapet blev kanske inte det avsedda. "Nu jädrar är det jihad, alla som inte tror som vi ska dö men lyssnar ingen kommer vi ... ta kål på oss själva." Eh, um, okej? Jag tar nog och äter en macka så länge, så kan ni väl säga till när ni är klara.

Kvällens begivenheter

Så. Nu har jag kommit på vad jag ska försöka utföra på Magic Bar ikväll och imorgon. Ni som kommer dit får vara med om nåt alldeles speciellt. Det här kommer jag nämligen bara göra en enda gång nånsin (eller två, då). För det är sjukt mycket att hålla reda på.

Speciellt som mitt huvud idag kräver en specialdiet av Treo och Alvedon. Tips: Vid huvudvärk, undvik att ge hjärnan tusen trådar att hålla reda på. Om ni ser mig rynka ihop pannan ikväll är det med andra ord inte ett försök att använda min psykiska förmåga. Det betyder vara att värktabletterna tagit slut.

Jag på Magic Bar

Imorgon fredag 10/12 samt lördag 11/12 gör jag ett speciellt framträdande på Magic Bar i Stockholm. Jag lovade redan innan sommaren att jag skulle besöka dem innan året var slut, så det är hög tid nu!

För er som inte vet: Magic Bar är en restaurang som regelbundet har magiska scenuppträdanden samt trolleri vid borden. På fredag och lördag uppträder, förutom jag, också trollkarlen Axel Adlercreutz.

Av självklara anledningar så kommer jag inte att göra SinnesCirkus på fredag (eftersom det kräver 3 timmar och en hel teater) utan det här blir nåt ... helt annat. Vad vet jag inte än. Men om du inte vill vänta till SinnesCirkus i Stockholm i februari, eller redan har sett SC men kanske vill få vissa saker en smula förklarade för dig, eller bara vill ta ett glas vin i baren, då vet du var jag finns i helgen!

Axel och jag kliver på klockan 21.

PS. Adressen är Karlavägen 6 - vägg i vägg med teatern Maxim på Karlaplan.

ABSOLUT SISTA CHANSEN!!!

Vi har precis släppt biljetterna till de absolut sista föreställningarna av SinnesCirkus någonsin!

Föreställningen har spelat för utsålda hus och turnerat två gånger sen september förra året. Det har varit fantastiskt kul. Men i mars nästa år tar det slut.

Efter de 8 föreställningar som är kvar kommer jag aldrig igen att framföra den galna smältdegel av tankeläsning och psykologiska illusioner som är SinnesCirkus. Så har du inte sett den ännu, passa på nu! De sista två föreställningarna i Stockholm kommer vi dessutom att filma, vilket betyder att föreställningen kommer aldrig att vara så bra som den är nästa år.

Biljetterna finns här!

Julchoklad

Jag pratar chokladreklam

Åsså var det jul igen och då är det dags för den röda asken. Kommer ni ihåg förra årets Aladdin-kampanj? "Rädda din pralin." Skitsmart. En massa folk röstade på sina favoriter (Körsbär i likör vann, besynnerligt nog) och ut åkte den bortglömda ägglikören. Lika bra det. I år är den ersatt med jordgubbscreme, vilket ärligt talat låter en smula suspekt det med. Vi får väl se.

Hur kommer det sig att jag kan briljera med sånhär pralinbaserad sortimentskunskap? Jo, i år har man gjort ett antal reklamfilmer med olika pralintaktiker för att få de bitar du vill ha (sannolikt inte cremen). Några av filmerna går på tv men de flesta ligger på kampanjens facebooksida: www.facebook.com/aladdinasken.

Jag fick äran att tycka till om de olika taktikerna utifrån mitt kunnande om psykologisk manipulation. Min analys blev en liten film på några minuter som ni kan se här!

Fick jag betalt för att göra det? Nej. Fick jag choklad? Ja. (Men den är slut nu.) Jag gjorde det mest för att det var kul. Vi gjorde även en annan liten film där jag avslöjar vilka pralinrelaterade manipulationstekniker jag själv skulle använda mig av, men den dröjer ett tag till. Tills dess - har ni själva några favorittekniker?

Julpyssel

Ibland går det lite fort. Jag har helt missat att det redan är den andra advent. Julmyset lyser genant nog med sin frånvaro här hemma. Men idag fick äldsta sonen nog. Han hämtade papper och sax och förklarade att nu, nu skulle vi minsann klippa julstjärnor. Så det blev nåt juligt nångång.

Julstjärnor. Det har jag nog inte gjort sen lågstadiet. Det är tur att det finns instruktioner på mjölkpaketen om hur man gör.
Men mjölken ljuger - hur får man dem sådär runda, som på bilden? Det här är mina två första stjärnor på 25 år. I ljuset av det är jag rätt nöjd. Men inte fan är de runda. Nån som vet hur man gör?

Jag värmer på lite glögg så länge.

Bättre

Jag insåg först nu att jag faktiskt blev klar med mastodontboken i onsdags. Har inte riktigt hunnit tänka på det förrän nu. Och sanningen är ju att den aldrig kommer vara så bra som den är nu - innan nån har läst den. (Tycker ni inte om den får ni skylla på min redaktör och förläggare som släppt igenom den.) Så idag firar vi med champagne. Medan vi kan.

Bartendern sa för övrigt just nåt väldigt kul: "Förlåt, men du är bara så väldigt lik Henrik Fexeus."

Heh. Jag har hört att jag liknar allt från Barney Stinton till ryska konståkare, men den var ny.

Klar

Så har jag lämnat ett gnistrande Umeå (bilden) för ett helt mjölkvitt Stockholm. SinnesCirkus är slut för i år. Och kommer inte heller åka på turné igen. Klart.

Boken är också slutjobbad. Jag skrev de sista orden medan barnen klädde på sig igår morse, strax innan jag åkte till Arlanda. Klar.

Eftersom hela Stockholm är klätt i världens tjockaste dimma idag och flyget därmed var över en timme försenat i morse så hann jag även skriva klart manusförslagen på två tv-program, som jag lovat göra sen länge. (Jag har ännu inte gett upp hoppet helt och hållet om att få göra nya experimet i rutan.) Färdigt.

För första gången på, jag vet inte hur länge, har nåt mycket märkligt inträffat: Jag har inget som måste göras, inga möten att gå på, ingenstans jag måste vara. Det är klart. Och jag har en hel eftermiddag fri. Vad i hela friden gör man då?

Nån som vill fika?

Ikväll Umeå!

Ikväll är det dags för årets sista SinnesCirkus! Kvällen till ära är vi Umeå. Att flyga hit var en resa till värmen - i Stockholm var det 13 minusgrader när jag åkte, men här är det bara två. Hmm. Ikväll blir det i alla fall fullt med plusgrader när Idunteatern är utsåld till sista plats. Det ska bli kul att träffa er, Umeå! Jag lovar att jag ska göra mitt bästa.