VÄLKOMMEN TILL BLOGGARKIVET!

Mellan oktober 2007 och januari 2009 så skrev jag bloggen En tankeläsares vardag. I slutet av januari 2009 fattade jag beslutet att stänga ner bloggen på obestämd framtid. Den tog helt enkelt för mycket tid och kraft att upprätthålla, energi som jag behövde lägga på andra projekt. Hellre att inte ha en blogg alls än en blogg som jag inte riktigt hinner med. 

Det är möjligt att jag senare, när jag får bättre med tid, kommer att återuppta En tankeläsares vardag igen. Tills vidare finns alla gamla inlägg kvar här, som ett arkiv över vilka tankar jag hade och vilka diskussioner som fördes under den här tiden.

Tills vi ses igen - so long and thanks for the fish.

Henrik Fexeus

Bloggpaus!

Med en knapp månad kvar till deadline på nya boken så inser jag att jag inte kommer kunna sköta bloggen så som jag vill. Allt mitt fokus just nu går åt till boken och bloggen börjar bli mitt dåliga samvete - vilket också skapar sämre inlägg. Så ska det naturligtvis inte vara. Så fram till dess att jag skrivit klart boken (nån gång i mitten av februari) så trycker jag härmed på bloggpausknappen.

Jag släcker inte lyset och går hem helt och hållet. Jag kommer troligtvis fortfarande posta information på bloggen som jag tror kan vara av värde; eventuella datum för föreläsningar, boksläpp, osv. Men inget annat.

Om ni  vill, så tar jag upp bloggen i slutet av februari igen. Annars låter jag bli. Vi får se. Just nu har jag en bok jag måste få färdig. 

På återseende!

Kram,

Henrik

Där är du

www.gomdig.nu

I reklamvärlden har mantrat sen en tid tillbaka varit att traditionell reklam är död. Vi bryr oss inte längre om reklam vars enda syfte är att fånga vår uppmärksamhet och rikta det mot en produkt; för att reklam ska nå oss idag så måste reklamen i sig ha ett värde. Den måste vara kul och intressant och ge oss något helt på egna ben.

Ett lysande exempel på det är kampanjen för boken Hungerspelen, utgiven på Bonnier Carlsen. Hungerspelen är en ungdomsbok med en rätt udda handling. Tyvärr råkar den handlingen vara direkt lyft från filmen Battle Royale (i sig baserad på en japansk bok, om jag minns rätt), med en nypa The Running Man. Fast utan Arnold. Det här måste varit ett problem när den skulle marknadsföras. Missförstå mig inte, Hungerspelen är säkert jättespännande och välskriven, jag har inte läst den. Men det blir svårt att på ett bra sätt marknadsföra nåt som är ett plagiat på ett annat välkänt populärkulturellt fenomen. 

Så vad gör man? Man tar fasta på att huvudpersonen i boken måste hålla sig dold, sneglar lite på trender i USA, importerar ett hett konstfenomen och skapar Göm Dig! på sajten gomdig.nu. Det intressanta är att gomdig.nu åtminstone i mina ögon har ett större konstnärligt värde och en större relevans än produkten det egentligen är reklam för. Det kan mycket väl bli så att långt efter att Hungerpelen är bortglömd till förmån för nästa års ungdomstitlar, så lever Göm Dig! och frodas. 

Frågan om vad som är reklam blir plötsligt väldigt svår att svara på. Men det är intressant. Och väldigt spännande.  Själv ska jag klä ut mig till Heron City.

Artefakt

Ein...

Julen tog ju egentligen slut redan förra helgen, men eftersom jag var i Thailand i en vecka så förlängde vi julmyset på hemmaplan lika länge. Men nu är det oåterkalleligen över. Hittade en Dufvenkroks Vaniljglögg längst inne i ett skåp, att accompaniera de sega pepparkaksbitarna med. Det var sådär. Varför äter man egentligen upp huset? Inte ens barnen tyckte det var fantastiskt med månadsgamla nonstops. Nästa år sätter vi nog eld på det istället.

Zwei!

Recept på en bra morgon

Vissa dagar kan man inte nöja sig med att bara gå upp. Vissa dagar kräver att man gör entré. 

När man är sådär lite trött men ändå mår bra. Det är nio grader kallt ute men solen är på väg att klä allt i guld. Då funkar inte att bara gnugga sömnen ur ögonen, hälla i sig lite kaffe och krypa till jobbet. Som idag. Så här gör man. Ät en ordentlig frukost. Lägg bort alla stresskänslor. Idag är din dag. Rota fram Keanes debutplatta och släng in i iPoden. Sätt på låten Bedshaped och där, precis där, när refrängen börjar och allting bara höjs, går du ut genom dörren eller tajmar med att du kommer upp från tunnelbanan. 

You follow me back

With the sun in your eyes

Stanna upp en sekund. Möt livet och solen med ett brett jävla leende. Och så ropar du, så högt du kan: "Hallå världen! Jag är här nu! Nu kan vi börja!"

Jag lovar, det är obetalbart. 

Upprättelse

I morse ringde jag 3:s kundtjänst igen och bad dem än en gång se till att reklamationsavdelningen hör av sig till mig (numret jag har fungerar helt klart inte).

Så för fem minuter sen ringde Jonas.

Jag drog ett djuuuupt andetag...och sedan rev jag av hela min berättelse. Igen. Att det hela var mycket enkelt. Att jag ville säga upp telefon och abonnemang och inte få nån slutfaktura på bindningstiden. Eftersom det inte funkat efter upprepade försök. 

- Okej, men om jag gör så då att jag stänger av abonnemanget bara. Är det ok?

- Ööhh..va? Bara sådär? (förbluffad paus) Självklart är det ok! Jag har väntat fyra månader på att höra de orden!

- Visst. Inga problem. Och så håller jag numret tills du portat över det till en annan operatör. Och eftersom din telefon har kommit tillbaka från verkstan så tycker jag att du ska hämta ut den ändå. För om den nu funkar så kan du få en kod av mig för att ta bort operatörslåset. Så kan du ha den som reservtelefon eller nåt. Det kostar 350 kr men jag bjuder på det eftersom det här tagit så lång tid.

- Vad...v...tack! Var det...var det allt? Inga papper, inget mer vi måste göra som tar nån ytterligare vecka?

- Nej. Det är klart så. Ha en fortsatt bra dag.

- ... (stum tystnad)

Jag är fortfarande inte övertygad om 3s förträfflighet. Men jag är kär i Jonas. Om någon på 3 läser det här så ge honom högre lön omedelbart.

Då var det dags

Foto: SVT

Sanningen att säga hade jag nästan förträngt att tv-cirkusen drar igång ikväll igen. Efter att vi blev klara med inspelningarna i höstas så har min värld mest bestått av böcker; signeringar och promotion för När du gör som jag vill, extramaterial till pocketen av Konsten... (kommer om en månad) och naturligtvis den nya som jag skriver just nu. 

Det, och att föreläsa land och rike runt igen med en delvis ny föreläsning. Roligt, men alltid omtumlande.

Så när journalisterna började ringa i förra veckan för att prata Hjärnstorm blev jag lite överrumplad. För oss som gjorde programmet var det där ju nåt som avslutades redan i höstas. Men ni har ju trots allt inte fått se det ännu. Det ska bli väldigt spännande att se vad ni tycker om förändringarna från säsong ett (om ni ens märker dem). Det sägs ju att man inte ska ändra på ett vinnande koncept. Så vi gjorde just det. Antingen har vi rätt. Eller så har vi helt fel. Själv är jag stolt över vad vi har åstadkommit. Naturligtvis blir det inte lika bra hela tiden när man jobbar experimentellt, men nya Hjärnstorm innehåller avsnitt som jag tycker är det bästa som jag nånsin gjort. 

Eller rättare sagt, som vi nånsin gjort. För Hjärnstorm skulle inte bli vad det är utan reporter-Charles, producent Eva, inslagsproducenter Erik och Sven-Olof, projektledare Kristina och allmänna hjälpredor Anna och Pontus. De ska biggas nåt sanslöst. De har alla under ett halvår ansträngt sig till det yttersta för att jag ska få visa mig på styva linan. Utan dem hade det inte blivit nånting alls.* Tv är alltid en gruppövning. Och ikväll får jag kramas med de övriga sju igen för första gången på flera månader. Då blir det nämligen pizza och premiärtitt. SVT2, klockan 21:30. Vi syns där.

*) Och storkramen också till min gode vän Jan, vars input under manusskrivandet har varit ovärdelig. De bästa inslagen hade bara blivit hälften så bra utan hans hjälp. 

Fyramånadersjubileum

Mitt ilandsproblem firar fyramånadersjubileum. Så som vanligt: the cake is a lie.

Kommer ni ihåg mina duster med telefoni-"leverantören" 3? Om inte kan ni fräscha upp minnet först här och sen här.

Bara för att jag inte skrivit om det sen i början av november ska ni inte förledas att tro att det är över. Icke sa nicke. Det här är vad som hände sen.

Efter de där obligatoriska tre veckornas väntetid som jag inte lyckades ta mig runt på något sätt så ringde reklamationsavdelningen upp mig. Efter tre veckor på dagen. Vilket får mig att undra om de gör nåt annat än bara väntar och sjunger små sånger tills det gått exakt tre veckor varpå de kastar sig på telefonen. I min fantasi är de utsvultna på mänsklig kontakt och upplever de tre veckorna av påtvingad karens som en ren och skär plåga. Men så är det ju inte.

Hon som ringde mig hette Sofia. Och i ärlighetens namn vill jag vara tydlig med att hon var väldigt trevlig. Så ingen skugga över henne personligen. Hon bad mig att förklara mitt ärende, vilket är förståeligt eftersom jag bara tillbringat två sidor med att redogöra för det i detalj när jag anmälde ärendet. Men hon var trevlig, så låt gå. 

- Jag förstår, men, vill du ha en annan telefon då? Jag har ingen här nu, men...

- Nej. Sofia, det handlar inte om det. Jag vill inte ha nåt alls från er. Tänk såhär, att du och jag är tillsammans. Och nu gör jag slut.

- Oj då. Ja, det låter ju tråkigt. Men jag förstår.

- Så kan du hjälpa mig? Kan du trycka på den magiska knappen och avbryta mitt abonnemang och se till att jag inte får nån slutfaktura? 

- Ingen slutfaktura?

- Nej. Som jag har förklarat så sitter jag fast i abonnemanget till juni, och normalt får man ju resterande period som en slutfaktura om man avslutar ett abonnemang i förtid. Men jag har ingen lust att betala för något som ni inte levererar.

- Ok. Men då måste du göra såhär. (paus) Du måste lämna in din telefon på lagning igen.

- Va?? Varf...skämtar du?

- Nej, för att vi ska kunna göra en reklamation måste telefonen ha varit inne på lagning minst tre gånger.

- Men alltså, vilken överenskommelse ni har med tillverkarna om när ni får göra reklamationer struntar jag i. Det här handlar om mitt avtal med er, inte hur ni jobbar mot tillverkarna.

- Jag kan inte göra nåt förrän du lämnat den på lagning igen.

- (stor suck) Okej. Jag lämnar in den igen. Men du, när den sen kommer från verkstan, säg att de den här gången faktiskt har lagat den. Vad händer då? För det förändrar inte det faktum att jag vill avbryta abonnemanget. Även om den lagas nu så är det alldeles för sent, som jag ser det.

- Jag vet faktiskt inte vad som händer då. Men lämna in den. Och ring mig sen på det här numret.

- Mmm.

Sen blev det lite tv-inspelningar och det dröjde en dryg vecka innan jag fick in telefonen på lagning. Så fort det var avklarat ringde jag Sofia, som då berättade att det var hennes sista dag på jobbet. Men mitt ärende skulle behandlas av någon annan, som skulle finnas tillgänglig på samma nummer. Jag skulle återkomma när telefonen var tillbaka.

Så kom jul och helgdagar. I slutet av förra veckan började jag ringa till direktnumret jag fått. Jag ville ställa samma fråga som Sofia inte kunde svara på; vad händer när telefonen kommer från verkstaden - och jag ville gärna ställa frågan innan telefonen dök upp igen. Ingen svarade i torsdags. Rättare sagt, jag blev inte ens framkopplad. Inte heller i fredags. I lördags kom ett mess att telefonen nu fanns klar för upphämtning.

I helvete att jag hämtar den innan jag pratat med reklamationsavdelningen.

I måndags svarade ingen, igen. Så i tisdags ringde jag 3s kundtjänst för att höra så numret verkligen fortfarande var aktivt. Jodå, det skulle det vara. Att jag inte blev framkopplad berodde på att ingen "suttit på det" just då. Vad nu det betyder.

- Men jag lägger en lapp till dem att de ska ringa dig omedelbart. De kommer med största sannolikhet ringa dig redan under dagen. Absolut senast imorgon. 

Dagen, det var igår. Och senast imorgon, det var idag. Inte fan ringde de.

Idag är det exakt fyra månader sedan jag först lämnade in min telefon på reparation. Fyra månader. Jag funderar på att baka in min telefon i en tårta och skicka till den marknadschefen. 

Den tiden på året

Ni som har hängt med och läst bloggen länge känner kanske igen den här stolen. Det är nämligen stolen jag satt på under de sista två månaderna när jag skrev När du gör som jag vill. 

Nu sitter jag i den igen. Samma stol, samma kontor. Den här gången för att skriva klart den nya boken. Och som vanligt ska allt vara klart när januari är över. 

Förra gången så renoverade jag hela lägenheten, både invändigt och utvändigt, medan jag skrev bok. Får se vad jag hittar på den här gången. Jag är nämligen en vansinnigt odisciplinerad författare. Det finns alltid nåt intressant som blänker i ögonvrån som jag måste kolla vad det är. Det är därför som jag har hyrt ett kontor, för att inte vara hemma där det finns massor med annat kul att göra. Som tur är ligger kontoret mitt i mina favoritkvarter på Söder. Distraktionernas Mecca. Men inte tänka så nu. Jag har en stol, en cappuccino från 7/11, en iPod med musik och en Mac att skriva på. Jag går till kontoret på regelbundna tider. Jag är vuxen. Jag ska skriva klart en bok. Nu. 

Bara kolla YouTube först.

Krasch Boom!!

UNO Next-Gen

Under hösten så har det spelats långa, intensiva UNO-turneringar här i hemmet. Efter att jag förlorat varenda gång var det dags att höja ribban. Uppenbarligen var spelet för lätt för barnen (eftersom de konstant vann över mig). I Thailand hittade jag svaret på mina drömmar: En kombination av klossbyggarspelet Jenga men med UNO-regler: UNO STACKO [TM]. Vansinnigt roligt. Men en sak är säker. Den här gången tänker jag inte förlora. För när det här tornet rasar kommer det höras ned till grannarna. 

Grön fyra, min tur. 

Shit.

Förtitt på Hjärnstorm!

Inför nya Hjärnstorm så spelade vi in en sekvens som inte kom att användas i serien. Nu ligger den istället uppe som en liten aptitretare på svt:s hemsida. Klicka här för att spana in! 

Som vanligt så är de medverkande inte skådisar. Jag hade inte träffat dem förut. Det som händer i klippet är precis vad som faktiskt skedde på plats. Hoppas ni gillar det! Och kanske får nåt att fundera på till nästa vecka, då resten av serien har premiär!

Thailand i zip-format

För sex år sedan så började turistboomen i Thailand bli så stor att man insåg att landet höll på att överexploateras. I sin längtan efter turisternas plånböcker höll entreprenörerna på att bygga bort det som turisterna kom dit för; det vackra landet. Därför utnämndes stora delar av Thailand till nationalpark för att hindra att fler hotell smälldes upp och naturen försvann.

Men sen kom tsunamin. Och förändrade allt. Idag byggs det överallt, där det inte redan är fullbyggt. Vi var i Hua Hin, tidigare en traditionell semesterort mest för thailändarna själva. Men Hua Hin idag var som Ao Nang och Phuket var för sex år sen; butikspriser angivna på svenska, Expressen och DN i kjorren och restauranger som stoltserar med "Pytt i panna". Faktum var att det var färre svenskar på vår resort än vad det var som drällde runt i stan. (Vi lyckades nog bara hitta en lucka, det smällde till med en busslass svenskar på resorten dagen innan vi åkte hem.)

Det är bara att konstatera; Thailand idag är vad Magaluf var på åttiotalet. Fast mycket längre bort. Vill man semestra utan nittonåriga svenska grabbgäng som med ett ljudligt "Tja-lala-laLA!!" öppnar en öl i nacken på en redan på transferbussen så ska man nog åka till Mallorca. Det är förmodligen helt tomt där.

Men vafan, vi var på charter och tänkte vara det till max. Vilket innebar att vi efter att ha insett läget inte lämnade våra solstolar på sex dagar.

Marriott Resort & Spa som vi bodde på var duktigt lyxigt.* Det här är, tro det eller ej, ingången till spa-området. Där gången slutar skymtar ingången till en av flera byggnader och trädgårdar ägnade åt att få dig att uppgå i det oceaniska tillståndet.

* Nej, jag har inte blivit sponsrad för att skriva ut namnet. Har förstått att det tydligen varit populärt bland resebyråerna att skaffa sig en bloggare i år. Men det var ingen som kontaktade mig. Äsch.

Bakom den här palmen låg vi. Jäklar vad jag har bränt mig. trots både 30 och 50 i solskyddsfaktor. Men med tanke på snödrivorna här hemma var det värt varenda skinnflaga.

Jag och Fröken X (som även kallas Linda) på stranden och i sanden. Jag försöker få en tändsticksask att fatta eld genom att hålla upp den mot solen men det går inget vidare. Linda har ändå brandsläckaren med sig för säkerhets skull.

En dag när tidvattnet gått ut var stranden helt full av squid stora nog att äta (om man nu vill). Och så den här liraren. Han fick heta Torgny.

Även om man i Thailand inte är lika manisk när det gäller dekorativ belysning som man är i t ex Egypten, så gör de ändå sitt. Den här fiskebåten har fyra ställ med lysrör. För säkerhets skull, liksom. Det är möjligt att det förenklar nattfisket, jag vet inte. Men det ser ut som en pytteliten version av Den Flygande Holländaren när de kommer åkandes i mörkret.

Utan att veta om det hade vi även fått biljetter till hotellets nyårsfest. Klart vi sprang dit. (Charter, kom ihåg!) Det var ett helt sanslöst utomhusspektakel; buffén höll säkert hundratals olika rätter, för hundratals personer, och på den stora scenen avlöste bisarra coverband, Thailands Anna Book, akrobater i supervärldsklass och pinsamt dåliga danstrupper varandra i en rasande fart, allt på nån form av Las Vegas/James Bond-tema och under nedräkningen på en jättestor klocka. Tre minuter innan tolvslaget körde bandet igång Europes The Final Countdown. I kid you not. Vi sjöng alla med. Det var fantastiskt. Och sen: fyrverkerier.

Och ett gott nytt år till alla er här hemma också, låt vara en vecka efteråt. Men det är fortfarande 51 kvar.

Den stora gatan i Hua Hin. Det ser fint ut nu, men vad händer med alla papperslyktor när det börjar regna? Jag vill inte måla fan på väggen, men man undrar ju.

Thailand är som bekant ett av de där länderna där några strömavbrott om dan hör till. Det här är en vanlig elstolpe. Strömavbrotten är inte så förvånande. Vad som är förvånande är att inte stan brinner ner dagligen.

Eller så räcker det med att Kung Bumibol bevakar elnätet för att det ska ordna sig. Räkna kablarna. Det är bara på den här sidan av vägen.

Skylten som fick oss att inse. Det är kört. Vi har oåterkalleligen förgiftat landet. Men oj så skönt det var i vattnet!

Hoppsan

Puh. Jag kom hem från Thailand för två timmar sen. Jag tog med flit inte med mig datorn ner för att tvinga mig själv att inte jobba utan att ta semester. Men blogga tänkte jag göra ändå. Från telefonen. Tyvärr tänkte jag inte på att det krävde ett 3G-nät, vilket inte fanns där nere. Jag försökte hooka upp mig via ett wi-fi-nät istället. Det borde funkat men gjorde inte det. Och ja, det fanns datorer på hotellet men jag ville inte sätta mig framför dem för jag visste att jag då bara skulle fastna i min webmail. Så istället för ett rafflande (nåja) resereportage så blev det istället plötsligt helt tyst här på bloggen. Men jag lovar att återkomma med fullständig redogörelse imorgon. Först måste jag bara sova som en sten - och vänja mig vid en temperaturskillnad på 35 grader, åt helt fel håll. Hej igen och god natt!