The Shining, någon?

Skövde fortsätter i surrealismens tecken. Jag har just checkat in på mitt hotell. De verkar ha vansinnigt många rum - det börjar på 101 och högsta rumsnumret är 1022 - fördelade på fyra eller fem (svårt att veta) våningar och halvvåningar, som verkar sitta ihop i nån form av labyrint. Mitt rum är 906. Jag har följt skyltar, gått uppför trappor och nerför trappor i över fem minuter nu. Hissen litar jag inte på. Den har en grön och två vita, omärkta, knappar. Vem vet vart man tar vägen då. Avsaknaden av vanliga, numrerade våningsplan är total. Och alla korridorer är identiska. Jag är hopplöst, och lite skamset, vilse. Jag har hittat en stol mellan rum 579 och 612. Jag tänker stanna här. Jag är trött och fryser. Det är bara en tidsfråga innan Jack Nickholson hittar mig med sin yxa.

Skövde by night

Jag har varit i en ny stad varje dag under längre tid än jag har lust att komma ihåg. Jag klev just av tåget i Skövde - och drabbades av en mikrokris. Varför står jag i Skövde mitt i natten? Vad gör jag här?

Ja ja. Det här med Skövde ger sig nog imorgon. God natt.

Tack!

Jag vill bara tacka för alla bra idéer på hur jag kan förklä/försköna min brödbakare. Jag tror jag vet vad jag ska göra nu. Ni får se när den är klar. Tills vidare, om det är någon av er som verkligen på allvar ville ha de där vykorten kan ni kontakta mig på mindmonkey@henrikfexeus.se.

Svenskt

Igår var jag på väg hem från Vänersborg. Jag har aldrig varit i Vänersborg förut men där finns Sveriges sannolikt finaste bokhandel. Den är gjort med så mycket kärlek att man blir alldeles varm. Att få vara där och klämma på riktiga författare som Karin Alvtegen, Stina Lundberg Dabrowski, Katarina Mazetti och Dick Harrisson var stort.

Men allt det var dagen innan.

Nu, fredag förmiddag, befann jag mig i Herrljunga och väntade på ett tågbyte. Det var kallt om fötterna, väldigt dimmigt och tågperrongen verkade befinna sig mitt på ett fält. Jag vet inget om Herrljunga mer än att de tydligen gör en cider, men utifrån vad jag kunde se (eller inte se) genom dimman så kunde Herrljunga lika gärna bara bestå av den fuktiga perrongen. Någonstans mitt i ingenstans. Mitt i landet Sverige. Det kändes som oom tiden stod still.

Jag tog min tillflykt in på stationserveringen för att försöka äta någon form av lunch. Inte förrän jag var på väg att sätta mig tittade jag ner på det som jag slängt upp på min bricka. En kopp kaffe i vit porslinsmugg. En köttbullsmacka med rödbetssallad. På en träbricka. På ett stationsfik bredvid en dimmig perrong. Någonstans i Sverige.

Och tiden stod stilla igen.

Monstret

Ok, på allmän begäran. Här är den. OBH Nordica Home Baker. Kom inte och säg att jag inte varnat er. Men jag tänkte, nån kanske har nåt bra förslag på hur man kan göra den mindre hornhinneförbrännande? Bästa förslaget belönas med ett gäng signerade vykort!

Kom och gör mig sällskap

(Jag hade så gärna velat ha en bild här, men jag befinner mig i Vänersborg för att prata om min bok. Vänersborg må vara en mysig liten stad, men min uppkoppling funkar inte alls. Så, ingen bild den här gången.)

Allmänt upprop! Imorgon fredag, 26 okt, kommer jag att vara på Åhléns City i Stockholm för att signera böcker mellan 17.00-18.30. Jag har en känsla av att det kommer kännas lite tomt när min massiva fanklubb gjort sitt (jag tror de är fem personer nu om mina mutor kommit fram). Så du inte har nåt för dig fredag eftermiddag och befinner dig i stan, kom förbi och säg hej! Jag skulle bli väldigt glad.

Lyckligt lottad

Ibland tycker jag att jag har världens lyxigaste liv. Idag tog mitt "jobb" mig till Vildmarkshotellet i Kolmården, där jag skulle föreläsa. Det var sen eftermiddag, solen värmde fortfarande men var på nedgång över vattnet och ett dis över hela sjön gjorde så det såg ut som en tavla. Sådär som bara ett blur-filter i Photoshop kan göra. Det var oerhört vackert. Jag kände mig alldeles...ödmjuk. Fast det gick över.

Vildmarkshotellet får för övrigt en stor guldstjärna i min bok för att de har skötbord för blöjbyten även inne på herrtoaletten. Borde vara självklart. Är det sällan.

Och bakmaskinen? Den får vara kvar. Dess slutgiltiga ess i rockärmen stavas t-i-m-e-r. Istället för att vakna på morgnarna till ett agressivt pipande från min väckarklocka, så vaknar jag numer av ett agressivt pipande från köket som förkunnar att morgonens bröd just blivit färdigbakat. Fantastiskt. Och barnen älskar det. Men den är fortfarande lika upprörande ful. Klistermärken kanske kan hjälpa.

Playhouse

Just nu står jag på Playhouse Teater i Stockholm och förbereder för kvällens föreställning. Eller stand-up lektion. Eller föreläsning. Eller...upplevelse. Vi nöjer oss med det. Playhouse är en fantastisk liten teater vid Östermalmstorg som normalt spelar anglosaxiska dramer för stadens kulturelit. Men ikväll är det alltså jag. Live. Den här showen skiljer sig från det jag brukar göra och eftersom jag bara gör den ungefär en gång i månaden (idag är andra gången av tre) betyder det också att innehållet hålls väldigt... eh, levande. Kort sagt: jag är rätt nervös. Men nu är scenen i ordning i alla fall, som ni kan se på bilden. Snart kommer bandet. De heter Thirty Years och är helt snurrigt bra på att få blodet att pumpa i kroppen. Och om två timmar säger jag första ordet inför fullsatt salong. Rock n roll.

Fåfänga

När Hjärnstorm skulle börja tyckte SVT att det var en bra idé att trycka upp vykort som jag kunde signera, i förberedelse för alla autografjägare. Öhh...okeeej...

Även om vi var överens om att programmet var rätt skapligt, så kändes det kanske som att SVT var lite optimistiska just där. Men sagt och gjort, de skickade upp en bunt (typ 100) vykort som jag satt och signerade i mitt kök en eftermiddag.

Jag fnissade hela tiden och kände mig som om jag var med i Idol. Eller i alla fall Bonde söker fru. Ett kort fick min mamma. Ett kort skickade jag till Camilla Läckberg. (Jag vet, jag kan inte riktigt förklara eller motivera det men just då tyckte jag att det var oerhört roligt.) De övriga 98 skickade jag tillbaka till SVT.

Idag fick jag veta hur många vykort som är kvar, efter tre månaders exponering av min nuna i tv-rutan.

Slarvigt räknat, så har de kvar en bit över 96 stycken.

Så hör av er om det nån som vill ha ett! Du kan säkert få två, till och med. Eller fem. Sen åker de i pappersinsamlingen.

Wakka Wakka

Idag är vi familjen Retro.

Förlåt, Josefin

För några veckor sedan var jag hos Josefin Crafoord och resten av Vakna-gänget på The Voice FM (som av någon anledning också direktsänds som TV på Kanal 5). Hittade den här bilden i min telefon idag. Jag kommer ihåg att Josefin blev lite upprörd av det här experimentet. Jag vet inte om det var ögonbindeln hon fick (hon verkade rätt van vid det), eller det faktum att hon lyckades stava till sin kompis namn på ett ouijabräde som hon inte såg. Men efter det fick jag inte vara närmare henne än två meter. Story of my life. Men om det var så att du faktiskt blev illa berörd, Josefin, så vill jag härmed officiellt be om ursäkt. Det var inte meningen att skrämmas. Jag kan ju inte hjälpa att din kompis heter Puja.

En vacker dag

Idag har jag varit en God Pappa. Solen gnistrade, träden stod i brand och hösten föll som spön i backen. Så jag tog med barnen till Aspuddens parklek, där det finns kaniner, ankor, grisar, getter, hästar och andra djur som barnen kan terrorisera. Jättekul och väldigt fint! Kan hett rekommenderas om du bor i Stockholmsområdet, är trött på Skansen och/eller har för långt till Nyckelviken. Vi missade dock ponnyridningen, så där fick sig faderskapet en törn. Men jag kompenserade det genom att gunga det minsta barnet tills han kräktes.

Jag har också köpt mig en Home Baker idag. Jag är trött på att den lokala ICA-butiken ständigt försöker pracka på mig bröd som är fyra till sju dagar gammalt. Så idag var det nog. Men den här brödbakaren är utan tvekan det absolut fulaste föremålet i mitt hem. Ord kan inte beskriva hur lite skönhet maskinen besitter. Jag besparar dig en bild.

Första limpan testbakas nu. Om det inte blir helt sjuuuukt gott så åker monstret ut igen, omedelbums. Nån borde ta ett snack med OBH Nordicas designers.

Mellan GW och Nesser

Ibland måste jag bara skratta. Även om jag jobbat hårt för det, så känns det som mycket har gått väldigt fort det här året. Jag är egentligen samma kille som tolv månader sen då ingen visste vem jag var. Att jag plötsligt stjäl mig plats i så här celebert sällskap känns rätt absurt. Världen har humor.

Elite Beat Divas

Helt fantastiskt. Här kommer man hem, efter att ha gjort en show på en galen fest där alla var utklädda till pirater, och så knäcker jag äntligen sista låten på vad jag tror är den tredje och sista svårighetsgraden i Elite Beat Agents. Och vad händer? En ny svårighetsgrad, med tre helt nya karaktärer, uppenbarar sig! Viskar detta om ytterligare två nivåer efter denna? Tanken svindlar. Elite Beat Agents. Spelet som bara ger och ger.

(Antingen är du med mig i den här posten, eller så förstod du ingenting. Men det är ok. Jag gillar dig ändå.)

Bildbevis från Mix Megapol

Jag fick det här på mailen idag. Bildbevis från i onsdags. Det var här det började; Adam Alsing, Anders Timell, jag, och Gry Forssell. Och ett löfte om en blogg. Så skyll på dem.

FÖRSTA INLÄGGET

OK - innan du säger nåt: Jag vet att starta en blogg hösten 2007 nog är bland det lamaste man kan göra. Jag har en kompis som är pr-expert. När jag berättade om bloggen för honom himlade han med ögonen och sa "Men herreguuud! Så tvåtusenfem, liksom!"

Men igår lovade jag Adam Alsing och Gry Forsell i direktsänd radio att jag skulle starta en blogg - och då har man ju inget val. De där två vill man inte ska komma och ringa på dörren en mörk natt och ställa krav. Eller, åtminstone inte den ena av dem...

Så här är vi nu.

För er som inte tröttnat på mig hoppas jag att jag kan ge lite uppdateringar över vad som händer med mina olika projekt, reflektioner över livet i allmänhet, och en del tips och tricks som kan vara bra att kunna. Den äventyrlige har naturligtvis nu också möjlighet att ge mig feedback, bigga upp saker eller bara vara sur. (Helst inte, dock)

Så, utan vidare omsvep - Välkommen till en tankeläsares vardag!