Mer eter

Idag började morgonen med The Voice (gick just ur studion), för att fortsätta med Rockklasiker och sen Vinyl. Har du radion på just nu så ratta in! Vi pratar bok, talangfulla människor - och Bert. En perfekt torsdagsmorgon med andra ord.

När någon känner sig hotad anfaller de

Det var med en lättnadens suck som jag såg det här i dagens Expressen. Tänk om det hade varit tvärtom, att Bert Karlsson istället hade hyllat mig. En sån sak hade kunnat skada hela min karriär.

Maratonvecka

Det blir långa dagar för tillfället. Just nu sitter jag hos Adam Alsing, Anders Timell och Cecilia på Mix Megapol. Sen ska jag klämma in två ytterligare intervjuer innan det är dags att filma den sista auditionomgången för Talang. Så dagen började vid 7 och kommer sluta vid 23. Mina arbetstider synkar med öppettiderna på butiken på hörnet.

MEDDELANDE TILL ALLMÄNHETEN

Ute (redan) nu!

Mysteriet med det till synes flexibla utgivningsdatumet för Konsten Att Få Mentala Superkrafter är löst. Det officiella datumet är den 6 april. Men butikerna får in boken ca två veckor tidigare, för att få upp den på hyllorna. En del är snabbare med det, och kan därför börja sälja den tidigare. Vilket är helt ok. Andra är lite långsammare och får inte ut den förrän senare. Den här gången var t ex Akademibokhandeln långsammare. Medan Bokia var supersnabba och har redan fått ut den i hyllorna. Så om du inte kan vänta, lokalisera närmsta Bokiabutik! Där står 560+ skinande nya sidor oxh väntar på dig.

Sista orden

Idag tillbringade jag förmiddagen med att läsa in sista kapitlet på ljudboksversionen av Superkrafter, innan tv-inspelningarna drar igång i eftermiddag igen. Oskar i studion sa att den här boken var den längsta inläsning han nånsin gjort. Och då pratar jag ändå rätt fort. Men ni låter er väl inte avskräckas av en tjock bok, hoppas jag?

Shhhh

Den här veckan är det fullt ställ med tv-inspelningar varenda kväll. Det är ett nytt program som jag tyvärr inte får berätta vad det heter, vad vi gör eller vilka som är med. Jag trodde jag fick det, eftersom både programmet och bilder på medverkande redan har figurerat i tidningarna. Men det fick jag visst inte. (Därav ett antal snabbt borttagna blogginlägg som skrivits tidigare i veckan.) Ni som läste dem kan gärna glömma bort vad ni läste. I alla fall i någon veckor. Shhhhh.....

Du får betala mer om du vill

Jag var en sväng till ICA Kvantum för att stasha upp på sånt som inte går att få tag på här i Sjöstaden. (Som silverlök.) Jag behövde också lite JO äppeljuice till veckans matexperiment. Jag är inte den som nagelfar priserna på hyllkanten mer än normalt, men vid juicerna fick jag syn på nåt som fick mig att dra tillbaka den utsträckta handen och fundera på om jag sett rätt.

JO Äppeljuice kan man köpa styckvis. Man kan också köpa dem inplastade i trepack. Det är exakt samma produkt, bara lite plast runt när de är fler. Varför skulle man vilja köpa nåt i flerpack? Vilka anledningar brukar finnas för att en butik erbjuder en produkt i bundle? Det kanske visserligen är mer praktiskt att bära tre som sitter ihop än tre lösa, men den vanliga anledningen brukar väl ändå vara att det är billigare att köpa fler.

Vi tror gärna per automatik att fler = billigare. Till den grad att jag själv i Hjärnstorm fick shoppare att betala för mycket när de inte insåg att köp-flera-erbjudandet i själva verket var dyrare än styckepriset.

Nån på ICA måste ha tittat på TV. (Eller på YouTube.) Skillnaden är visserligen i praktiken försumbar, men ändå: Titta på bilden. Till höger ser du priset per drickbar liter när du köper JO äppeljuice styckvis på ICA Kvantum. 8 kronor 90 öre. Till vänster ser du literpriset när du köper trepack i samma butik. 8 kronor 97 öre. Och eftersom det blir tre liter av ett trepack blir det 7x3=21 öre dyrare. Nu har ICA varit vänliga nog och avrundat nedåt, du betalar bara 20 öre mer för trepacket än för tre lösa. Men ändå.

Det är skönt att veta att man kan få betala mer, så man får den där snygga industriplasten runt. Om man vill.

Ugh

Sjuk som en hamster idag med. Som tur är har jag bara en trave intervjuer att ta mig igenom idag. Inte på långa vägar lika ansträngande som veckans tidigare övningar - även om jag undrar hur jag ska kunna minnesträna Aftonbladets journalist som jag lovat, när jag knappt kan komma ihåg vad jag själv heter.
Hur som helst. Därför orkar jag inte skriva nåt kul på bloggen idag utan fuskar genom att dela med mig av lite internethumor som en kompis messade mig.
Jag tyckte iallafall det var kul.

Min mörka hemlighet

Det har varit ännu en intensiv vecka med Talang 2011 i två dagar och sen finalen SinnesCirkus. Och den här gången var den extra ansträngande eftersom jag blev sjuk - redan i söndags kväll. Men att ställa in var ju liksom inte ett alternativ. Under inspelningarna i Jönköping hade jag därför ett helt apotek inom räckhåll precis utanför bild. Ni ser ett urval av det på bilden. För jag visste ju att jag var tvungen att hålla ända till onsdag kväll. Det gick ... nästan. Ni som var på showen igår märkte nog att min röst sakta med säkert började försvinna. Det var mycket honungsvatten och treo i kulisserna. Men vi klarade det hela vägen ut. På håret.

Vad som händer när man har hållt sjukdom stången i flera dygn på det här sättet och sen slappnar av är rätt självklart: Man blir toksjuk. Så i natt har jag svettats flera liter (tur att det inte var min säng!), haft frossa och drömt mardrömmar. Och rösten är helt borta. När jag försökte checka ut från hotellet i morse så kunde jag inte ens säga mitt rumsnummer. Taxichaffisen bara skrattade när jag kraxade fram "tååååeeeett". "Menar du 'tåget'?" "mmmmHOST!".

Nästa gång ska jag skaffa ett jobb där man kan ringa in sig sjuk. Tror jag. Nu är det i alla fall hem och bädda ner sig.

Göteborgsfinal!!!

Idag packas Den Röda Mannen för sista gången upp ur sin låda. Idag tömmer jag för sista gången Pressbyrån på sitt tidningsutbud och idag säger jag orden "Välkomna till SinnesCirkus" för allra, allra sista gången. Det har varit en rejäl resa, med en föreställning som utvecklats hela tiden. Jag undrar om de som såg genrepet på Vasan i Stockholm i september 2009 ens skulle känna igen det som kommer hända på Lorensbergsteatern ikväll, mars 2011. Men så är det ju med allt. Det förändras, utvecklas och går vidare. Och jag med. Efter SinnesCirkus finns det nya, storslagna planer och andra outforskade, mentala ängar att springa naken på. Men först ska vi ha en riktig brakavslutning ikväll. Jag hoppas ni är taggade, Göteborg!!!

Jönköping dag två

Igår bjöds vi på några av de mer bisarra inslagen som vi sett under Talangs auditions. Kanske är det nåt med att bibelbältet häromkring skapar ett stort behov av att få utlopp för andra, mer udda uttryck. Eller så är smålänningar i allmänhet lite småtokiga (på ett bra sätt) innerst inne, sitt rykte till trots. Det bådar i alla fall gott för kvällens inspelningar. Vi börjar om nån timme och Jag är full av förväntan!

Wow me Jönköping

Idag är jag två dagar i Jönköping med Talang 2011 för att få se smålands bästa! Otroligt kul! Det var inte många månader sen jag själv stod på precis samma scen här i Jönköping, med SinnesCirkus, så det känns intressant att nu se den från andra sidan.

Flyget hit var ett sånt där pyttepytteplan med öppen cockpit, bara 18 stolar (sex rader med tre stolar i varje), inte full ståhöjd och endast sidledes manövrering mellan stolarna för att kunna få plats. När man väl satt sig, då satt man med andra ord som en fot i en välsnörad sko. En smula klaustrofobiskt men helt ok - tills ett högljutt larm började tjuta tio minuter innan landning.

Men det fanns liksom ingen plats för panik. Det var redan så trångt. Och eftersom varken piloter eller flygvärdinna verkade bry sig det minsta om det skärande, ihärdiga varningsljudet, agerade resten av oss precis som bystander-effekten förutsäger och struntade i det vi också.

Efter ett tag slutade det. Vi landade, konservburken öppnades och vi hälldes ut. Jag har fortfarande ingen aning om vad larmet betydde. Men nu är vi här. Jönköping, show me the money!

Klungan

I lördags var jag och såg Klungan på Scen, på Dansens Hus. Jag missade dem förra gången de var här, så nu såg jag till att springa dit så snabbt jag bara kunde.

Klungan är en humorgrupp från Umeå, fast det är kanske mer rätt att säga att de är en performancegrupp. De kan lika gärna brista ut i ... rörelser ... som prata långa haranger på en dialekt man aldrig hört förut. Det är ofta kul. Och alltid intressant.

Klungan arbetar på ett många gånger subtilt plan. För en humorgrupp. Scenografin är ett bra exempel. Den börjar som en ren fantastivärld. I den första scenen som spelas upp efter det bärs en liten bit verklighet in på scen; en bit av en köksvägg och en diskbänk. Varje ny scen handlar om en aspekt av livet, och för varje scen byggs det på nya delar av köksväggen och diskbänken. Livet och dekoren pusslas ihop tillsammans. Samtidigt är dekoren som sagt en köksbänk, som verkar säga att livet blir inte roligare än såhär. Tillslut kan vi endast skymta fantasivärlden genom vissa hål och öppningar i köksluckorna - innan köksväggen i sista scenen bryts upp och blandar sig med fantasin igen. Precis som Klungan själva gör, med sina påhittade ord och besynnerliga rörelsemönster.

I mindre kompetenta händer hade ett sånt här grepp bara blivit tokpretto och platt fall. Men i Klungans värld påpekas det ovanstående inte ens. Det bara är. För den som vill lägga märke till det. Att lita på publiken så mycket är vansinnigt attraktivt.

Men det måste vara ett problem med att vara stämplad som humorgrupp. Till exempel när man inte vill vara rolig. (Som den medelålders mannen vars föräldrar inte längre pratade med honom, så han var tvungen att ägna sig åt "släktenforskning, och titta, rent historiskt, vilken frisyr som legat med vilken", för att försöka ta redan varför han själv var en sån "felaktig spiral".) Men eftersom publiken har betalat sina hundralappar för att ha kul, så beter de sig ofta som de som satt precis bakom mig: Så fort det nån kom in på scen i en ny peruk så tjöt de av skratt, betingade likt Pavlovs hundar. Ibland ville jag bara vända mig om och skrika: "Håll käften, ser ni inte att det gör ont?!"

Fast det hade varit pretto.

Storverk

Jag fick just en present från förlaget, precis anlänt från tryckeriet i Tyskland. Stort. Bokstavligt talat. Det här är ett förstaex, så ni kommer behöva vänta ytterligare två veckor innan resten kommer och är ute i butik. Å andra sidan kommer ni sen att ha att göra under lång tid framöver...

Konstnärlighet

Idag var vi på vernissage av min vän Per Lewrén, vars tavlor hänger på Kulturhuset Stockholm. Jag vet få som lyckas med att både vara obundet, spontant kreativ och samtidigt så detaljfascistisk som Per. Hans tavlor är som den där drömmen du nästan hade och sen glömde bort eftersom den var lite jobbig. Tills du blir påmind om den av Per.

Det intressanta var att L tolkade tavlorna på ett visst sätt, medan jag åberopade att jag känner Per och såg en helt annan tolkning. I själva verket hade han inte tänkt på samma sätt som nån av oss. Det kanske är just det som definierar bra konst: att den inte bara är tolkningsbar, utan till och med övertygar om att det finns en definitiv tolkning - som är olika för alla som ser den.

Fast det blir ju svårare att komma överens om vilken tavla man vill ha hemma.

Facts & Fiction

Nästa vecka har sonen prov på vikingatiden. Igår fick de hem en lapp med vad de förväntas klara av på provet. Jag tittade på den först nu. Och där, mitt emellan Snorre Sturlasson och Birka, har sonen fått den viktigaste läxa som han förmodligen nånsin kommer att få under hela sin skolgång:

"Saga vs fakta, kunna ge exempel på vad som borde vara påhittat i en berättelse och vad som kan ha hänt på riktigt."

Tänk om man hade fått lära sig DET redan i fyran; att tänka kritiskt och kunna skilja på fakta och fiktion.

Tänk om såväl våra beslutsfattare som de som tror på vad som skrivs i kvällstidningarna fick gå om mellanstadiet! Vilken annorlunda värld det skulle kunna bli. Och som bonus skulle alla ha grym koll på vikingautgrävningar.

Bara en tanke.

Undrar bara vad hans fröken kommer att säga när han, förutom vikingatiden, med hänvisning till hemläxan också kräver att få diskutera teologi.

Yu-Gi-Oh! vs. Spåmän

Just nu är jag med tioåringen på hans första Yu-Gi-Oh!-turnering. (Ett japanskt samlarkortspel i stil med Pokémon eller Magic The Gathering, om nån undrar.) Här trängs ett sjuttiotal fantasygillande kortspelare i åldrarna åtta till tjugofem och det är en nördfest utan dess like.

Samtidigt gör jag en telefonintervju med norsk radio om huruvida spåfolk och medium har en genuin övernaturlig förmåga.

Det är väldigt roligt att försöka vara seriös och diskutera cold reading och hypnostekniker till en bakgrund av repliker som "Mitt synkromonster har en högre ATK så dina spellkort måste på graveyarden!"

Jag låtsas att jag inte är en av dem. Men Det värsta är att jag nästan vet vad det betyder.

Men hallå Göteborg!

Har just anlänt till Göteborg, för kvällens näst sista SinnesCirkus. Det ska bli jättekul.
Men Göteborg jobbar visst inte med årstider som vi andra gör. Malmö rapporterade om vår för nån vecka sen. Till och med i Stockholm är marken nu i stort sett torr och det är plusgrader även på nätterna.

I Göteborg - snöstorm. Det har kommit två cm på en timme.

Taxichaffisen sa med hoppfull stämma att det ska övergå till regn senare ikväll. Jippi. Ni får komma och värma er på Lorensbergsteatern istället! Det kommer bli varmt och mysigt här ikväll.

Smittsamt

På väg till ljudstudion igen. Idag är jag rejält trött så det blir nog mörka whiskyrösten som åker fram.

Igår och inatt tog jag nämligen hand om äldsta sonen, som är tvärsjuk. Han kräks, har hög feber och ont i huvudet. Det är alltid intressant med de här situationerna när man ska vårda nån som är extremt smittsam, som han nu är under tre dygn, eftersom mitt eget jobb liksom förutsätter att jag inte kan vara sjuk.

På onsdag, imorgon, står jag på en fullsatt Lorensbergsteatern i Göteborg och ger näst sista föreställningen av SinnesCirkus. Då kan jag inte vara kräkig och ha hög feber. Den möjligheten existerar inte. Så det är en rigorös blandning av handsprit, decifinceringsmedel, vitpepparkorn och 12-årig rom som gäller för att hindra smittan här hemma just nu. Det, plus att jag blåst upp en plastboll kring mig i vilken jag tänker tillbringa de närmaste dygnen. (Dräkterna från Outbreak var för dyra.)

Andlig festival?

Okej för att Melodifestivalen (som är på dumburken just nu) tydligen betyder mycket för många. Men att sortera det under "Socialvetenskap/Andligt" som digitalboxen gör, det är väl ändå att ta i? Eller?
Det är ju trots allt bara Andra Chansen.

(Alternativet är att Bert Karlsson och Christer Björkman blivit präster och det känns för konstigt att ens tänka på.)

Mobil lämning

I samma hus som ljudstudion ligger, där jag läser in boken, ligger det också en förskola. På flera ställen har de satt upp den här skylten. "Stäng av mobilen vid hämtning och lämning på förskolan." Jag har sett den massor med gånger men först idag började jag verkligen tänka på den.

Alla som nån gång har haft, eller har, barn på dagis har förmodligen varit med om att mobilen ringer precis vid en hämtning eller lämning (eftersom de oftast sker när andra är på jobbet). Och det är så klart vsrken kul eller praktiskt.

Men kan det verkligen bli ett så stort problem att förskolan tvingas sätta upp ett flertal - laminerade, dessutom - förbudsskyltar? Är det inte att bara säga till föräldern i fråga?

Första tanken var att personalen var ovanligt kommunikationsovilliga. Men sen började jag tänka på vilka föräldrar som krävs för att såna här skyltar ska komma upp.

Så imorgon bitti ska jag speja nyfiket när jag går förbi. Jag tror jag har hittat dagiset där Fredde i Solsidan lämnar sina barn.

Konsten att prata länge

I måndags började jag läsa in nya boken som ljudbok. Fem timmar om dan läser jag, i sträck, sen måste jag hem och ha sportlov med kidsen. Efter fem timmar börjar dessutom min röst ge upp. Det kan låta som jag gnäller, men har du själv pratat och försökt vara välartikulerad och tydlig i fem timmar nån gång? Det är knepigare än man tror.

Jag har hittills läst tio timmar och därmed kommit en dryg fjärdedel av boken. Nu är det dag tre. Imorse kände jag mig hes redan när jag vaknade. Så idag blir det ymnigt tedrickande i studion. För det är lång väg kvar och rösten måste hålla hela vägen. Om du träffar på mig i helgen, räkna inte med att jag kan prata då.