Klungan

I lördags var jag och såg Klungan på Scen, på Dansens Hus. Jag missade dem förra gången de var här, så nu såg jag till att springa dit så snabbt jag bara kunde.

Klungan är en humorgrupp från Umeå, fast det är kanske mer rätt att säga att de är en performancegrupp. De kan lika gärna brista ut i ... rörelser ... som prata långa haranger på en dialekt man aldrig hört förut. Det är ofta kul. Och alltid intressant.

Klungan arbetar på ett många gånger subtilt plan. För en humorgrupp. Scenografin är ett bra exempel. Den börjar som en ren fantastivärld. I den första scenen som spelas upp efter det bärs en liten bit verklighet in på scen; en bit av en köksvägg och en diskbänk. Varje ny scen handlar om en aspekt av livet, och för varje scen byggs det på nya delar av köksväggen och diskbänken. Livet och dekoren pusslas ihop tillsammans. Samtidigt är dekoren som sagt en köksbänk, som verkar säga att livet blir inte roligare än såhär. Tillslut kan vi endast skymta fantasivärlden genom vissa hål och öppningar i köksluckorna - innan köksväggen i sista scenen bryts upp och blandar sig med fantasin igen. Precis som Klungan själva gör, med sina påhittade ord och besynnerliga rörelsemönster.

I mindre kompetenta händer hade ett sånt här grepp bara blivit tokpretto och platt fall. Men i Klungans värld påpekas det ovanstående inte ens. Det bara är. För den som vill lägga märke till det. Att lita på publiken så mycket är vansinnigt attraktivt.

Men det måste vara ett problem med att vara stämplad som humorgrupp. Till exempel när man inte vill vara rolig. (Som den medelålders mannen vars föräldrar inte längre pratade med honom, så han var tvungen att ägna sig åt "släktenforskning, och titta, rent historiskt, vilken frisyr som legat med vilken", för att försöka ta redan varför han själv var en sån "felaktig spiral".) Men eftersom publiken har betalat sina hundralappar för att ha kul, så beter de sig ofta som de som satt precis bakom mig: Så fort det nån kom in på scen i en ny peruk så tjöt de av skratt, betingade likt Pavlovs hundar. Ibland ville jag bara vända mig om och skrika: "Håll käften, ser ni inte att det gör ont?!"

Fast det hade varit pretto.