Multigrönan

Idag är det Gröna Lund som gäller. Det är alltid lite trixigt att
vara här med mina kids eftersom de skiljer sig i längd från
varandra, så det finns alltid saker den äldre får åka men inte den
yngre. Tidigare har jag löst det genom att ta med en kompis till mig,
så har vi kunnat dela på oss.
I år jobbar jag med en ny taktik. Jag är här själv med dem, men
istället fick BARNEN ta med varsin kompis. Enligt den fullkomligt
oprövade teorin att 2x2 barn i åldern 7-10 är lättare att ta hand
om på Gröna Lund än bara två, eftersom de då i nån mening har
varandra. Vi får se hur det går. Jag kanske har tänkt fel: När jag
föreslog för barnkompisarnas föräldrar att jag skulle ta med dem
själv hit så stirrade de på mig som jag var galen. Men sen skyndade
dig att lämna över avkommorna och springa bort innan jag hann ångra
mig. Som sagt, vi får se. 30 minuter hittills och allt är lugnt.

Katten är ute ur säcken

I januari, nånstans nära dig

Jag har med flit valt att hålla den nya boken ganska hemlig (mer än det faktum att jag sitter och skriver på den) eftersom den trots allt inte är klar. Dessutom är det långt kvar till utgivning. Jag troddde jag var hemlig, i alla fall. För plötsligt började andra känna till den ändå. Jag tyckte det var tvärskumt och trodde det var förlaget som läckt.

Men så hittade jag den själv listad på Adlibris igår. Den finns tydligen också på Bokus. (Jag tror dock inte att det är så många som hittat den ännu, så ni trogna bloggläsare får en liten treat med att vara bland de första som ser den!)

Jag vet inte om jag kan förklara hur overkligt det känns: för mig är boken fortfarande en spretig, osorterad hög textdokument i min dator som jag slåss med varje kväll. Ibland vinner jag. Oftast inte.

Och att då se den på bild sådär, som att den skulle finnas på riktigt ... det här innebär ju att jag verkligen måste skriva klart den. Damn. Jag som hade tänkt cykla ned till badsjön.

GLAD MIDSOMMAR!!

Jag har jordgubbar och champagne. Kom hit!

Om vi inte ses så har en skön helg!

Bladet är vitt

SR har Sommarpratarna i radio. Och TV4.se har, från och med i år, Sommarbloggarna på nätet. Den 28 juni sparkar det igång, med en ny skribent varje dag. Och jag ska vara med. Den 23 juli har jag lovat att publicera ett unikt, längre inlägg med massa fina bilder (förhoppningsvis). Unikt i betydelsen att det bara kommer finnas där och inte återupprepas på min egen blogg.

Så ... Vad tycker ni ska jag skriva om? Vad är det ni sitter och tänker på, hemma i era slott och kojor? Om någon har nåt bra förslag på ett ämne som ni tror hela Sverige (1.4 miljoner i alla fall) vill läsa om så är det dags att ta bladet från munnen nu. Min deadline är 15 juli.

Shoot.

När gick de?

Expressen.se

Alltså, det här bröllopet. Det var fint och romantiskt och välplanerat och även de hårdaste cynikerna verkade bestämma sig för att det nog var lite mysigt, trots allt.

Men jag funderar på en sak.

Brudparet hade kameror på sig i stort sätt 20 timmar i sträck. Det var Konserthus, Kyrka, Kortege, Vinka slottet, Middag...

När, jag frågar när, bättrade Kronprinsessan på sitt smink? När drack hon vatten? Och - kanske viktigast av allt - när gick de på toaletten?

De första två kan jag ändå hitta en förklaring på. Det finns alltid tio meter då kamerorna inte filmar, säg precis innanför kyrkdörrarna. Där kan man placera en sminkör och en vattenstation som gör det de ska utan att brudparet ens behöver slå av på takten ut genom dörrarna. Ingen märker att hon fått lite mer puder och att han inte ser så törstig ut längre när de kommer ut på andra sidan.

Men toaletten. Sånt tar ju tid. I alla fall om man ska, ni vet. Så jag frågar igen. När? Jag vägrar tro att de gjorde som tävlingscyklisterna och bara lät kläderna absorbera det. Samtidigt är de ju människor precis som vi. Det blev liksom som när man ser på tv och de aldrig behöver gå. Fast i verkligheten.

Den som planerade deras dag och lyckades osynliggöra de mest grundläggande mänskliga behoven under nästan ett dygns direktsändning i tv, och därmed göra brudparet till de nästintill övermänniskor som kungligheter ändå ska vara, borde få en medalj.

Dagens överraskning

Jag satt som bäst och funderade på om jag skulle göra som resten av
Sverige och skriva några rader på bloggen om gårdagens bröllop.
Och då dök plötsligt det här MMS:et upp. Bilden föreställer en
tidningskiosk i Riga. Tydligen finns jag på ryska nu. Wow. Jag kom
helt av mig.

Signmark

Idag spelar vi in sista programmet innan sommaren. Dagens artist heter
Signmark. En döv rappare från Finland som använder teckenspråk för
att rappa. Låter märkligt, jag vet. Men han är grymt cool. Jag ska
köpa skivan på iTunes så fort vi är klara.

100 gig 100 dagar

Oskar in action

Damn, nu är det mycket. Jag jobbar med de sista programmen för Kunskapskanalen hela dagarna och sen skriver jag till seeent på kvällarna. Innan jag till slut tar mig hem och lägger mig i soffan i fosterställning. Ska försöka hålla det här tempot fram till midsommar, i alla fall. Sen har jag lovat att spruta vattenpistoler med barnen resten av sommaren.

Igår spelade vi in ett program om entreprenörer och entreprenörskap. Medverkade gjorde bland annat Tilde Björfors, cirkuschef på Cirkör, Helena Westin, fd Paradiset, DDB och en av grundarna till Pridefestivalen, Staffan Slörner, killen som en gång i tiden drev igenom Försvarsmaktens i mitt tycke sylvassa reklamkampanj, sam Martin Hugosson, som inte är entreprenör själv men som i sitt jobb som planner ger styrning och lönsamhet åt sådana som de andra.

Det blev en väldigt intressant diskussion. Men den absolut coolaste gästen var nittonåriga Oskar Gyllenhammar. Oskar har bestämt sig för att slå igenom som artist. Och han gör det genom att ge 100 spelningar på 100 dagar - en om dagen. Oskar och hans jämnåriga manager har valt att inte använda gängse kanaler för spelningar, till exempel är han inte bokad på några festivaler. Men, som Oskar säger, det går naturligtvis utmärkt att spela utanför eller bredvid festivalen. Så det blir mycket gator och torg. Men vafan - en spelning om dagen i över tre månader. Det kallar jag engagemang. Dessutom är låter det väldigt, väldigt bra.

Oskar har 70 spelningar kvar, så håll utkik efter honom i sommar! Chansen är stor att han förr eller senare står på en scen eller ett torg i just din stad. Och då kan du säga att du såg honom innan han slog igenom. För med den här killen är det bara en fråga om tid innan han blir hur stor som helst.

Gummerat

Under förra veckan gick det inte att undgå att kronprinsessan och gymkungen gått och blivit frimärke. Men har ni tagit en närmare titt på hur det där frimärket ser ut, egentligen? Låt gå för att jag på riktigt tycker att det är rätt sött att hovet har, både som officiell förlovningsbild och sedan frimärksbild, valt en bild där Victoria tittar in i kameran medan Daniel tittar på Victoria.

Naturligtvis förstår jag det mycket medvetna politiska budskapet i bilden; Victoria är vår nästa regent så hon möter betraktarens blick. Daniel är dock inte på samma statusmässiga nivå och ej heller av blått blod, så då skulle det bli konstigt (ur traditionalisternas perspektiv) om han ställdes på samma nivå genom att även han fick titta framåt. Genom att Daniel istället tittar på Victoria så blir det väldigt tydligt att han är ett bihang, att han inte är något utan henne. Victoria däremot, är bokstavligt talat monarkins ansikte utåt. Kom inte och säg att det inte var med flit.

Men jag ignorerar gärna den biten, för det är också nåt romantiskt med en framtida monarkmake som bara verkar ha ögon för sin käresta.

Eller, det skulle kunna vara det i alla fall.

Har ni tittat på hur han ser ut?? Fotot som frimärket baseras på var på löpsedlarna igen i helgen. Om man tittar närmare på Daniels ögon så ser de helt ofokuserade ut, som om han tittar igenom eller förbi kronprinsessan. De är helt enkelt lite...simmiga. Som om han inte riktigt förstår var han är eller tänker på en god burrito. "Duh?" liksom.

På frimärket har de åtgärdat detta genom att ge honom en skarpare blick. Men då blir det knas åt andra hållet. Med en vass blick och ett leende där mungiporna inte pekar uppåt ser han närmast ut som han tänker "Hon har ingen aaaaning om vad som väntar! BWEHEHEHE!!!" Inte helt sympatiskt. Ta en titt. Visst ser du det? Det finns inte mycket till nykär mjukhet i ansiktet på den bilden. Jag känner inte Daniel och jag har inget emot karln. Det här är givetvis inte hans fel. Han har inte gjort frimärket. Men ändå.

Tyvärr finns det en annan möjlig tolkning av bilden som inte heller ger pluspoäng. Om du struntar i ögonen, kollar leendet, den utstående hakan, och de uppdragna axlarna/hakan ner mot bröstet. Och släng på honom en gubbkeps. Då blir han plötsligt Åsa-Nisse kumpan Klabbarparn.

Fast det kanske bara är min tolkning.

Fussball OK

"Nämen nu har ju HAN bollen!!!"

Nu är det fotbollsfest på kontoret. Grabbarna har förväntansfullt pimpat loungen med plastbollar och flaggor hela dagen och för nån timme sen drogs storbildstv:n igång på högsta volym. Ärligt talat är jag inte så nyfiken på hur det går för Mexico och ... de andra, jag behöver egentligen sitta och skriva. Men det var fan vilket oväsen det blir när det ska joxas med trasan. Jag tänker äta upp alla deras chips.

Kunskapsdags

Idag spelar vi in mer tv för Kunskapskanalen. Det har varit intressant
att få leka programledare i så här allvarliga sammanhang. Ett
program idag samt två nästa vecka har vi kvar att spela in. Sen får
jag bli mitt vanliga oseriösa jag igen.

Hex

På tiden det begav sig

Jag såg för en tid sen en trailer på Jonah Hex, som till slut också gått och blivit film. DC gräver tydligen ovanligt djupt i arkiven nu för tiden för att hitta gamla seriehjältar som de kan göra film på. Det tog flera sekunder innan minnet hade guidat mig 30 år tillbaka i tiden.

Men jag kommer ihåg Jonah Hex.

Hex kom ut som serietidning i Sverige under tidigt åttiotal. Jag slukade alla serier jag kom över som barn, men Jonah Hex blev jag aldrig riktigt bekväm med. I en tid då superhjältetrikåerna var tajta, Stålpojken hade en egen tidning och Batman fortfarande hette Läderlappen, så var DC:s koncept med en western med övernaturliga inslag bara för konstigt. Dessutom tyckte jag det fanns nåt lätt obehagligt med hela serien. Jag förstod det inte då, men kanske var helt enkelt tanken på en torterad, vanställd, mördad-och-sen-återuppväckt, nu jagad man, som förlorat allt och vars enda drivkraft var hämnd, för mycket för min elvaåriga hjärna.

Jag var tydligen inte den enda som tyckte Hex var för mörk; i Sverige gavs det endast ut ett fåtal nummer innan tidningen lades ner. När jag tänker på det så finns det många likheter mellan den 30 år gamla Hex och Garth Ennis nya, skoningslöst cyniska serie Pilgrim, om nån läst den.

Men nu har den alltså blivit film. Trailern utlovar anakronistiskt övervåld i westernmiljö, vassa damer och exploitationdialog. Förmodligen kommer den vara ofattbart kass. Men Jonah själv skulle nog älska den. Och jag funderar på om jag ska våga läsa om de gamla tidningarna igen. Eller så finns det en anledning till att jag inte tänkt på Jonah Hex på 30 år.

Är du normal, lille vän

Min äldsta son tycker att han är för stor nu för att läsa Kalle Anka, men när han gör det så ser han till att köpa tidningar från mitten av sjuttiotalet eller äldre. "Jag tycker inte de nya Kalle är lika bra som de gamla" säger han. Han har visserligen rätt. Men det skrämmer mig lite att han har blivit snobb redan vid nio års ålder. Antingen så betyder det att min plan att uppfostra mina barn till ondskefulla genier börjar bära frukt. Eller så har de senaste årens Kalle Anka varit grymt dåliga.

Hur som helst. I morse råkade jag se baksidan på en av hans kalletidningar från 1974. Det var reklam för Lego, i form av en serie med två kompisar som funderade på vad de skulle ge den tredje kompisen i födelsedagspresent. Säga vad man vill om reklam, men den har i alla fall utvecklats. Förutom att serien var helt vansinnigt lång, så vad sägs om följande spjutspetsdialog:

"Patrik fyller år imorgon."

"Ja, då ska vi gå på kalas!"

"Vad ska vi ge honom?"

"Tror du han gillar Lego?"

"Så klart, Patrik är fullt normal."

Patrik är fullt normal?!? Tag er i akt, alla ni onormala. Lego är inte för er.

SinnesFilm

Tittut

Under den sista föreställningen av SinnesCirkus i våras så passade vi på att filma några minuter precis innan ridån gick upp. Resultatet blev en liten teaser inför höstens turné. Den går att nu att titta på här. Hoppas ni gillar den!

The Magic of Charlie

Charlie visar sin magiska sida

För några dagar sedan var jag på en publikrepetition av The Magic Of Charlie Caper, en föreställning som kommer turnéra i landet i höst. Charlie Caper kanske ni minns som vinnaren i Talang 2009, om ni inte har stött på honom som gatuartist i något hörn av världen under de senaste åtta åren.

Den magiska värld som Charlie presenterade för oss var av självklara anledningar ofärdig när vi såg den, det var trots allt bara någon vecka in i repetitionerna och premiären är inte förrän i september. Men det är redan tydligt att Charlie tillsammans med regissör Peder Bjurman lyckats skapa något unikt. Visst har vi sett trolleriföreställningar förut. Men sällan såhär.

Jag gissar att The Magic Of Charlie Caper kommer bli en av årets stora succéer. Boka biljetter långt i förväg. Och redan ikväll, om jag förstått saken rätt, kommer ni kunna se en glimt av föreställningen som ett inslag i kvällens final av Talang 2010.

Illusionist

Felice från rätt håll

Oj shit, är det redan onsdag??? Vad hände med veckan? Jag önskar att jag kunde säga att jag har varit så djupt begraven i arbetet med min bok att jag inte har märkt dagarna passera. Då skulle min förläggare bli glad i alla fall. Men oss emellan, det svåraste med att skriva en bok är, åtminstone för mig, att lyckas få själva tiden till att sitta och skriva. Jag ska villigt erkänna att jag inte är världens mest disciplinerade människa. Men dessutom tycks det som dagarna fullkomligt fylls av möten och andra åtaganden. Dagarna tar slut innan de hinner börja. Och så är det det där med livet. Jädrar vad det kommer emellan och stör när man försöker arbeta.

Så jag har inget direkt vettigt att säga idag. Men för att maskera det tänkte jag introducera er för en gammal idol, konstnären Felice Varini. Han har hängt med ett tag så det är möjligt att några av er redan känner till honom. Men för er andra: Felice måste ha grav Aspergers. Han gör konst som, betraktade från en väldigt exakt punkt ur en väldigt exakt vinkel, skapar den väldigt besynnerliga illusionen av tvådimensionella mönster i en tredimensionell miljö. (Jag kan inte beskriva det bättre än så, det är en mycket konstig upplevelse) Sett från alla andra platser och håll ser det dock mest ut som nån tagit uppåttjack och gått lös på stan med en färgburk.

Bilden ovan är från New York - sett från rätt håll. Nedan ser ni hur det ser ut från alla andra håll. Karln är galen. Fler bilder och fler konstverk finns här. Och för er som är sådär modernt multimediala har Felice även ett knippe YouTube-filmer på sin egen sajt, där han filmat rundvandringar i konstverken.

En liten försiktig massage av hjärnan från mig till er, såhär på onsdagsmorgonen.

Felice från andra håll