Hex

På tiden det begav sig

Jag såg för en tid sen en trailer på Jonah Hex, som till slut också gått och blivit film. DC gräver tydligen ovanligt djupt i arkiven nu för tiden för att hitta gamla seriehjältar som de kan göra film på. Det tog flera sekunder innan minnet hade guidat mig 30 år tillbaka i tiden.

Men jag kommer ihåg Jonah Hex.

Hex kom ut som serietidning i Sverige under tidigt åttiotal. Jag slukade alla serier jag kom över som barn, men Jonah Hex blev jag aldrig riktigt bekväm med. I en tid då superhjältetrikåerna var tajta, Stålpojken hade en egen tidning och Batman fortfarande hette Läderlappen, så var DC:s koncept med en western med övernaturliga inslag bara för konstigt. Dessutom tyckte jag det fanns nåt lätt obehagligt med hela serien. Jag förstod det inte då, men kanske var helt enkelt tanken på en torterad, vanställd, mördad-och-sen-återuppväckt, nu jagad man, som förlorat allt och vars enda drivkraft var hämnd, för mycket för min elvaåriga hjärna.

Jag var tydligen inte den enda som tyckte Hex var för mörk; i Sverige gavs det endast ut ett fåtal nummer innan tidningen lades ner. När jag tänker på det så finns det många likheter mellan den 30 år gamla Hex och Garth Ennis nya, skoningslöst cyniska serie Pilgrim, om nån läst den.

Men nu har den alltså blivit film. Trailern utlovar anakronistiskt övervåld i westernmiljö, vassa damer och exploitationdialog. Förmodligen kommer den vara ofattbart kass. Men Jonah själv skulle nog älska den. Och jag funderar på om jag ska våga läsa om de gamla tidningarna igen. Eller så finns det en anledning till att jag inte tänkt på Jonah Hex på 30 år.