Helgmusik

Vilken märklig helg det har varit. Hela lördagen hade jag såndär ... fri tid ... igen. Barnen var hos sin mamma och jag hade inga akuta måsten. Så jag spelade Gravity Hook på min iPhone i en timme. Läste alla 400 sidor i Jack Kirby's The Demon. Gick på bio och såg Inception ett halvår efter alla andra. Pillade mig i naveln. Och kände mig nästan lite lugn. Om än förvirrad.

Som tur var behövde jag dra igång förberedelserna för SinnesCirkus på söndagen, så lugnet varade inte för länge.

En av de saker som jag upptäckte när jag satt och okynnessurfade under lördagen var videoklippet ovan. Jag blev otroligt berörd. Dels av Whitacres vackra musik, men framför allt för att det tydligare än något annat jag sätt visar på makten hos Marshall McLuhans globala by. Totalitära stater som Etiopien, Kina och Italien gör allt de kan för att undvika att folket får tillgång till Internet. Det går inte att stoppa helt, så tricket har hittills varit att bara tillåta 56.6K-modem. (Kommer du ihåg dem? På den tiden man var tvungen att "ringa upp" Internet och det tog fem år att få ned en frimärksstor bild?) De har rätt i att vara rädda för Internets makt. Whitacre visar på ett väldigt tydligt sätt vad som är möjligt när 180 personer i 12 länder kan göra, bara de sitter hemma vid sina datorer precis samtidigt.

Filmen ovan handlar om musik. Men det hade kunnat handla om något annat. Som politik. Alla som använder den gamla cyperpunk-dängan "Information wants to be free" förtjänar smisk. Men ändå, nånstans, så kan jag inte låta bli att höra spöket av det i Whitacres filmer.

Fast i snyggare harmonier.