Det är aldrig för sent

Janey Cutler, en ung dam på 80 år

Jag har en kompis som snart blir 40. Han har börjat känna att han inte är på rätt plats i livet vad gäller jobb och relationer. När vi pratar så uttrycker han en stor ångest över det här; han känner nämligen att det kanske är för sent för honom att göra så stora ändringar i livet nu. Han vågar inte / vet inte hur han ska göra för att bryta upp från det han har omkring sig.

Jag misstänker att han inte är den enda som ibland känner sig fjättrad av en tillvaro som, även om den en gång i tiden var vad man strävade efter, idag känns några storlekar för trång.

Så som en liten sporre till alla er som funderar på om ni ska våga göra nåt nytt, och till alla er andra som bara behöver lite varma känslor och ett stort leende (det är ju ändå fredag), presenterar jag en video med Janey Cutler. Hon är 80 bast. Hon ser knappt. Hon hör dåligt.

Och hon gör en audition för Britain's Got Talent, med en publik på 3000 pers. I direktsänd tv dessutom. Bara för att prova nåt nytt.

Janey får min kompis att skämmas en smula. För om hon kan så kan både min kompis, du, jag och alla andra också. Ända tills vi kroknar.

Xerox ser dig

A paraoid is just someone with all the facts.

När övervakningssamhället väl dök upp, så kompenserade det sin existens genom att introducera teknik som från en scifi-film. För visst, vi tycker att det är skrämmande att det numer går att spåra vem som helst, vilken sekund som helst, var som helst. Men samtidigt tycker vi att det är rätt ball att vi kan triangulera mobiltelefoner, spåra kreditkortsanvändning i globala nätverk, ha fiberövervakningskameror och resa med flyg genom tumavtryck. Storebror ser oss visserligen, men det är ok så länge vi samtidigt får leva i en jamesbondfilm.

Men det här kändes inte som nåt Q hade kommit på. Kopiatorer och faxmaskiner?? Det går dock inte att missta sig på att det innebär en helt ny nivå av paranoia. Visst, polis och sjukvård har sitt behov av sekretess som det rapporteras om i inslaget. Men lyssna på vad de säger. "Sedan 2002". Hur många firmafester har det inte varit sedan dess, över världen? Vad kan ha kopierats då, månne, när omdömet tryter och skämtsamheten går överstyr?

Magnus Betnér sa en rolig sak i en av sina föreställningar. Han vände sig till alla kvinnor i publiken och sa: "Så ni tror inte att era pojvänner surfar porr? Nänä. Har ni aldrig undrat varför ni behöver en hårddisk på 80GB för tre exeldokument? När ni kommer hem ikväll, så klicka på 'Sök' och skriv in *.jpg så ska ni få se nåt kul."

Varpå tre hundra pojvänner i publiken desperat försökte komma på ett sätt att komma hem tio minuter före flickvännen efter showen.

Jag kan tänka mig att scenariot var ungefär likadant efter att inslaget ovan visats på tv i USA. Halva kontoret dök upp redan halv fem på morgonen för att försöka hitta den där hårddisken innan nån annan kom dit. Åtminstone hoppas jag att det var så det var. För det vore väldigt roligt.

Och för egen del känner jag mig helt avslöjad: Nu vet ni hur jag kan göra det jag gör på SinnesCirkus. Jag har helt enkelt hackat mig in på kopiatorerna som står på era jobb. Mycket jobb. Men det var det värt. Frågan är bara vad jag ska göra nu istället?

Telia vs :weareom:

Jag var på bio igår och fick se Emil Möllers två nya reklamfilmer för Telia, de med Salem Al Fakir. (Här är första och andra, tack Vevvo för länkarna som jag själv inte kunde hitta!) Jag är innerligt glad att teliafamiljen nu har gått i pension. Och filmerna var fina.

Men redan i november skrev jag om nätfilmen Chop Cup, gjord av det brittiska filmkollektivet :weareom: i en såndär "bara-för-att-vi-vill"-anda. Jag slår vad om en Magnum Gold att inspirationen till slutet på Emils filmer kommer direkt därifrån. Nån som känner Emil och kan fråga? Det står trots allt en glass på spel.

Något spännande, något roligt, och nånting att leka med

Inför premiären på Sex & The City 2 har Moët beslutat att höja
glamfaktorn genom att utrusta sin champagn med ... ett Kinderägg.
Bara det är en modell nu, inuti. Är det en smurf blir jag sjukt
besviken.

Kunde inte sagt det bättre själv

Copyright 2010 Jan Andersson / SVD

Jag fick det här på mailen idag, från en person som läser När Du Gör Som Jag Vill och som tyckte att den här serien på SVD beskrev hans nuvarande mentala tillstånd. Den var för bra för att inte dela med mig till er andra också. Klicka på länken eller på bilden och låt Jan Andersson göra er fredag lite roligare!

Ärlig reklam

Det känns som att metareklam, dvs reklam som bygger på att tala om hur reklam fungerar, har varit vårens melodi.

Inte helt olikt hur jag själv jobbar på scen och i tv så tankeläste Kalles Kaviar oss genom tv-rutan genom att bara be oss tänka på ett pålägg, och hoppades att det använda typsnittet och färgerna skulle väcka associationen till deras produkt.

ICA-Paul tog med oss bakom kulisserna under en reklamfilm och förklarade med lämpligt nedlåtande stämma vilken dold makt han hade: "Jag behöver ju bara göra såhär [vicka på en falukorv] så springer hela Sverige och köper falukorv." (Självklart stod priset på falukorven samtidigt angivet i rutan, för att nå ännu en paradoxal metanivå.)

Och redan i vintras frågade lila reklamskyltar utan avsändare oss vilket kaffe vi trodde serverades på olika restauranger. Jag tror alla förstod svaret.

Alla dessa kampanjer exploaterar psykologiska fenomen som jag skrev om i När Du Gör Som Jag Vill. Och det måste vara en tidens tand att den här typen av reklam dök upp under samma månder som som NDGSJV sålde över 50.000 ex i pocket.

I den boken skriver jag ju också en del om livsstilsreklam, att man egentligen vill köpa sig en viss typ av liv genom att köpa de där jeansen (eller vad det nu är). Och lagom till sommaren har vi nu fått vår första meta-livsstilsreklam:

Stockholm attitude. Köp din hos oss.

Frågan är vad som blir nästa steg? Jag ser framför mig en H&M-affisch med en bild på en modell, bara ordet "REKLAM" och så deras logga. Ser ni det på stan i sommar så vet ni att det kom härifrån.

Prins Julian

Idag är vi och chillar med våra närmsta kusiner aporna. Fast Prins
Julians cortege verkar ha haft en hård natt för de är väldigt
trötta idag.

Återstår att se om schimpanserna tänker slänga pinnar på mig i år
igen.

Sommarlek

Idag har vi överkompenserat för att det varit uselt väder så
länge. När solen började lysa i förmiddags passade jag på att dra
fram varenda utomhusleksak som fanns i garderoben. Ogoracket,
såpbubbleraketer, frisbee och utomhustwister har under dagen noggrant
fälttestats och utvärderats.

Sen sa barnen att de också ville ha nåt att göra, så jag fick
slänga åt dem en boll.

Nattunderhållning

Mitt liv just nu

Jag skulle väl ha jobbat i kväll egentligen. Men det är ju trots allt Kristi Himmelfärd. Och vad kan då vara lämpligare än att köra igång ett nytt spel som heter Sin & Punishment - och som dessutom har undertiteln Successor of the Skies(!).

Det skulle bara bli några minuter men här sitter jag, flera timmar senare, helt fastklistrad. Jag har insett att jag är otroligt lättmanipulerad: Bästa sättet att få mig att göra nåt är att påstå att jag inte kommer klara av det. Att det nu svider i mina ögon beror enbart på att jag råkade läsa en recension på ett spel jag inte ens hört talas om. En recension som visserligen använde ord som "fantastiskt" och "brilliant", men det skulle inte hindrat mig från att bläddra vidare. Men sen kom det: "Det här är benhårt och otroligt intensivt. Tyvärr kommer den orutinerade shoot-em-up spelaren [dvs jag] redan på den normala svårighetsgraden att vara mer än välbekant med game over-skärmen."

Are you talking to me? Are you talking to me?

Jag vet inte varför jag tog det så hårt. Jag kanske bara hade ätit för lite frukost och var ovanligt stingslig. Men nu sitter jag här. På normal svårighetsgrad. Game over-skärmen har jag mycket riktigt sett så helvetes många gånger redan. Men ger jag upp? Icke. Mitt rationella jag har klivit av sitt skift för länge sen. Och natten är ung. Vi ses imorgon.

Livselixir

Min verklighet just nu

Ugh. Väldigt sen natt igår kväll och sen upp i ottan som vanligt. Då är det tur att man har de här. Om jag har ett beroende, så är det av Hot Tamalez. Tyvärr har jag inte hittat nån som säljer dem i Sverige, så varje gång jag får tag på ett paket blir jag som ett barn på julafton. Ett väldigt kaneldoftande barn närmare bestämt. Har smällt i mig en halv låda nu på morgonen. Min mage älskar mig inte längre. Men jädrar vilken fart jag får.

Vår

Nu. Äntligen. Våren. Precis här där jag står. Jag tänker inte
sitta inne på kontoret en stund till. Boken får vänta. Jag ska ligga
under ett träd.

Lördagkväll

Efter att ha slitit med nya boken hela dan (ingen rast, ingen ro) så
hade jag tänkt göra stan ikväll. Men fyra grader och spöregn? Det
finns ju nån måtta på vad det är värt.
Tur då att min vän Olof istället hade en idé till ett nytt
strategispel som han ville testköra.

Klockan är 23 och vi har precis konstruerat en mock-up och satt
igång. Med en spelplan på 1600 rutor lär vi ha att göra ett tag
under större delen av natten.

Det är dock vid sådana här tillfällen jag tackar min lyckliga
stjärna att jag redan har en flickvän.

(Vad gäller spelet så åker jag på däng.)

Hur svårt kan det va?

Hittade den här i väskan. Det är locket till desserten från flygplansmaten i måndags. Jag tyckte det var så hysteriskt så jag ville visa den för er (jag har annars inte för vana att samla på matförpackningar, bara så ni vet).

Den här lilla godbiten innehöll alltså "vit chokladmousse med jordgubbssås och kaksmulor". Ganska rättfram, kan tyckas. Men vid en närmare titt visar det sig att det inte riktigt var så enkelt. För att "mat"-tillverkaren Brinkers i Holland ska kunna tillverka en deciliter mousse med sås så behöver de tydligen stoppa i följande (håll i er nu):

Water, vegetable oil (coconut, plam, kernel, palm), sugar, coca butter, whole milk powder, whey powder, emulsifier (soya lecithin), vanillin, soft curd cheese, skimmed milk powder, egg, maltodextrin, modified potato and maize starch, lactose, dextrose, glucose syrup, emulsifier (acetic acid eters of mono- and diglycerides of fatty acids, mono- and diglycerides of fatty acids), thickening agent (carrageenan, sodium algenate), flavouring, salt, milk protein, gelling agent (sodium phosphates, diphosphates, calcium sulphate), colour (beta carotene), wheat flour, margarine [vegetable oils and fats (palm, palm kernel, rape), water, salt, sugar, emulsifier (mono- and diglycerides of fatty acids, soya lecithin), acidity regulator (citric acid), flavouring, colour (beta carrotene)], cane sugar, vegetable oil (palm, rape), cocoa powder, invert sugar syrup, rasberries, glucose-fructose syryp, red berries, acidity regulator (citric acid, potassium citrates, calcium citrates), gelling agent (pectin), elderberry juice.

Jag hann äta två portioner innan jag läst klart det där. Då har jag ändå förkortat listan lite. Men det var åtminstone inga E med, så det är väl bra. Även om jag undrar om inte mina insidor badar i ett mysigt radioaktivt sken nu...

Taiwan igen

De är ruskigt snabba i Taiwan. Knappt har de gett ut KALT, så får jag omslaget på NDGSJV. De verkar gilla nordisk natur, där i Taiwan.

Det bästa är baksidan. Där har de ritat en manga om folk som blir påverkade av reaskyltar. Återigen får man bara hoppas att det står nåt bra.

Trött men glad

Jag är tillbaka i Sverige igen. Tyvärr kom jag inte åt min mailserver från New York så jag får rapportera lite i efterhand (egentligen borde jag ta hand om min exploderande mailbox men jag är lite för jetlaggad). Det hände ju några speciella saker i stan den här helgen.

Bomben på Times Square i lördags. Jag hörde inte om det förrän söndag morgon, vi tillbringade nämligen lördagkvällen så långt ifrån TS det bara gick. I The Village hade jag snokat upp en liten standup-klubb, Moonworks, som verkade intressant för kvällen så vi gick dit. Det finns underground, och så finns det underground. Det här ägde rum i matsalen på en förskola! Barnteckningarna satt fortfarande på väggarna. Men inträdet var billigt, ölen gratis och stämningen på topp hos de 25 New York-bor (+ vi) som letat sig dit. Och döm om min förvåning när scenen äntrades av stora stjärnor som Jim Gaffigan, Todd Barry och Tom Shillue, samt ett gäng andra, som alla presenterade splitternytt material innan de sprang iväg till sina betydligt mer välbetalda gig på Broadway. Bra kväll.

När jag gick förbi Times SquRE på söndag morgon på väg till en vän så var det som lugnet efter stormen; barrikaderna stod kvar, i några hörn stod nyhetsjournalister och rapporterade men i övrigt var allt som vanligt. Dvs fullt med kameraförsedda tyskar och japaner.

iPad 3G. Den kom ju i helgen. Jag stod och höll i en inne på Apple Store. Ja, det var kö, men jag framhärdade. I en halvtimme försökte jag tala om för mig själv varför jag behövde en. Men till min stora förvåning lyckades jag inte. Det har aldrig hänt förut. Desillusionerad och förvirrad ställde jag tillbaka den och gick och köpte en glass istället.

Massa cyklar. I går var det närmare 35 grader varmt. Precis när jag ska gå över gatan så börjar det passera cyklar. Massa cyklar. Eftersom alla cyklister också har gröna västar och numrerade hjälmar inser jag snabbt att det är nån form av motionslopp. Men de tar inte slut. Efter att numren på hjälmarna, som börjat på nummer 10-20, till slut passerat 35.000 (jag skojar inte!) så blåser en vägpolis av och låter oss som väntat tillslut gå över gatan. Och då ser jag att det är bara en bråkdel av alla cyklar som passerat. Det måste vara mellan 70-100.000 cyklister. Minst.

Det intressanta är när jag frågar mina NY-kompisar om vad det var för nåt. De har inte ens hört talas om det. För i en stad på 8,4 miljoner invånare kan ett cykellopp på hundra tusen pers passera obemärkt förbi.

Det är därför jag gillar New York. Det räcker med att gå runt hörnet för att det ska hända något oväntat.

Och den här stan har väldigt många hörn.