Trött men glad

Jag är tillbaka i Sverige igen. Tyvärr kom jag inte åt min mailserver från New York så jag får rapportera lite i efterhand (egentligen borde jag ta hand om min exploderande mailbox men jag är lite för jetlaggad). Det hände ju några speciella saker i stan den här helgen.

Bomben på Times Square i lördags. Jag hörde inte om det förrän söndag morgon, vi tillbringade nämligen lördagkvällen så långt ifrån TS det bara gick. I The Village hade jag snokat upp en liten standup-klubb, Moonworks, som verkade intressant för kvällen så vi gick dit. Det finns underground, och så finns det underground. Det här ägde rum i matsalen på en förskola! Barnteckningarna satt fortfarande på väggarna. Men inträdet var billigt, ölen gratis och stämningen på topp hos de 25 New York-bor (+ vi) som letat sig dit. Och döm om min förvåning när scenen äntrades av stora stjärnor som Jim Gaffigan, Todd Barry och Tom Shillue, samt ett gäng andra, som alla presenterade splitternytt material innan de sprang iväg till sina betydligt mer välbetalda gig på Broadway. Bra kväll.

När jag gick förbi Times SquRE på söndag morgon på väg till en vän så var det som lugnet efter stormen; barrikaderna stod kvar, i några hörn stod nyhetsjournalister och rapporterade men i övrigt var allt som vanligt. Dvs fullt med kameraförsedda tyskar och japaner.

iPad 3G. Den kom ju i helgen. Jag stod och höll i en inne på Apple Store. Ja, det var kö, men jag framhärdade. I en halvtimme försökte jag tala om för mig själv varför jag behövde en. Men till min stora förvåning lyckades jag inte. Det har aldrig hänt förut. Desillusionerad och förvirrad ställde jag tillbaka den och gick och köpte en glass istället.

Massa cyklar. I går var det närmare 35 grader varmt. Precis när jag ska gå över gatan så börjar det passera cyklar. Massa cyklar. Eftersom alla cyklister också har gröna västar och numrerade hjälmar inser jag snabbt att det är nån form av motionslopp. Men de tar inte slut. Efter att numren på hjälmarna, som börjat på nummer 10-20, till slut passerat 35.000 (jag skojar inte!) så blåser en vägpolis av och låter oss som väntat tillslut gå över gatan. Och då ser jag att det är bara en bråkdel av alla cyklar som passerat. Det måste vara mellan 70-100.000 cyklister. Minst.

Det intressanta är när jag frågar mina NY-kompisar om vad det var för nåt. De har inte ens hört talas om det. För i en stad på 8,4 miljoner invånare kan ett cykellopp på hundra tusen pers passera obemärkt förbi.

Det är därför jag gillar New York. Det räcker med att gå runt hörnet för att det ska hända något oväntat.

Och den här stan har väldigt många hörn.