Thailand i zip-format

För sex år sedan så började turistboomen i Thailand bli så stor att man insåg att landet höll på att överexploateras. I sin längtan efter turisternas plånböcker höll entreprenörerna på att bygga bort det som turisterna kom dit för; det vackra landet. Därför utnämndes stora delar av Thailand till nationalpark för att hindra att fler hotell smälldes upp och naturen försvann.

Men sen kom tsunamin. Och förändrade allt. Idag byggs det överallt, där det inte redan är fullbyggt. Vi var i Hua Hin, tidigare en traditionell semesterort mest för thailändarna själva. Men Hua Hin idag var som Ao Nang och Phuket var för sex år sen; butikspriser angivna på svenska, Expressen och DN i kjorren och restauranger som stoltserar med "Pytt i panna". Faktum var att det var färre svenskar på vår resort än vad det var som drällde runt i stan. (Vi lyckades nog bara hitta en lucka, det smällde till med en busslass svenskar på resorten dagen innan vi åkte hem.)

Det är bara att konstatera; Thailand idag är vad Magaluf var på åttiotalet. Fast mycket längre bort. Vill man semestra utan nittonåriga svenska grabbgäng som med ett ljudligt "Tja-lala-laLA!!" öppnar en öl i nacken på en redan på transferbussen så ska man nog åka till Mallorca. Det är förmodligen helt tomt där.

Men vafan, vi var på charter och tänkte vara det till max. Vilket innebar att vi efter att ha insett läget inte lämnade våra solstolar på sex dagar.

Marriott Resort & Spa som vi bodde på var duktigt lyxigt.* Det här är, tro det eller ej, ingången till spa-området. Där gången slutar skymtar ingången till en av flera byggnader och trädgårdar ägnade åt att få dig att uppgå i det oceaniska tillståndet.

* Nej, jag har inte blivit sponsrad för att skriva ut namnet. Har förstått att det tydligen varit populärt bland resebyråerna att skaffa sig en bloggare i år. Men det var ingen som kontaktade mig. Äsch.

Bakom den här palmen låg vi. Jäklar vad jag har bränt mig. trots både 30 och 50 i solskyddsfaktor. Men med tanke på snödrivorna här hemma var det värt varenda skinnflaga.

Jag och Fröken X (som även kallas Linda) på stranden och i sanden. Jag försöker få en tändsticksask att fatta eld genom att hålla upp den mot solen men det går inget vidare. Linda har ändå brandsläckaren med sig för säkerhets skull.

En dag när tidvattnet gått ut var stranden helt full av squid stora nog att äta (om man nu vill). Och så den här liraren. Han fick heta Torgny.

Även om man i Thailand inte är lika manisk när det gäller dekorativ belysning som man är i t ex Egypten, så gör de ändå sitt. Den här fiskebåten har fyra ställ med lysrör. För säkerhets skull, liksom. Det är möjligt att det förenklar nattfisket, jag vet inte. Men det ser ut som en pytteliten version av Den Flygande Holländaren när de kommer åkandes i mörkret.

Utan att veta om det hade vi även fått biljetter till hotellets nyårsfest. Klart vi sprang dit. (Charter, kom ihåg!) Det var ett helt sanslöst utomhusspektakel; buffén höll säkert hundratals olika rätter, för hundratals personer, och på den stora scenen avlöste bisarra coverband, Thailands Anna Book, akrobater i supervärldsklass och pinsamt dåliga danstrupper varandra i en rasande fart, allt på nån form av Las Vegas/James Bond-tema och under nedräkningen på en jättestor klocka. Tre minuter innan tolvslaget körde bandet igång Europes The Final Countdown. I kid you not. Vi sjöng alla med. Det var fantastiskt. Och sen: fyrverkerier.

Och ett gott nytt år till alla er här hemma också, låt vara en vecka efteråt. Men det är fortfarande 51 kvar.

Den stora gatan i Hua Hin. Det ser fint ut nu, men vad händer med alla papperslyktor när det börjar regna? Jag vill inte måla fan på väggen, men man undrar ju.

Thailand är som bekant ett av de där länderna där några strömavbrott om dan hör till. Det här är en vanlig elstolpe. Strömavbrotten är inte så förvånande. Vad som är förvånande är att inte stan brinner ner dagligen.

Eller så räcker det med att Kung Bumibol bevakar elnätet för att det ska ordna sig. Räkna kablarna. Det är bara på den här sidan av vägen.

Skylten som fick oss att inse. Det är kört. Vi har oåterkalleligen förgiftat landet. Men oj så skönt det var i vattnet!