Jantelagen, del 1

Aksel Sandemose. Norrmannen som formulerade jantelagen.

Eftersom jag precis har släppt en ny bok och Hjärnstorm 2 snart har premiär, så har jag haft anledning att fundera på det här med jantelagen. (Jodå, jag får min beskärda del, precis som alla andra som gör något mer än att bara andas.) Ingen verkar uppskatta den. De flesta råkar någon gång i sitt liv ut för den i någon form och det är aldrig en positiv upplevelse. Ändå är jantelagen ett fenomen som vägrar försvinna, den verkar drivas av en kraft som är för stark för att vi ska rå på den.

Så vad är det som driver jantelagen? Kan vi göra nåt åt den? Jag diskuterade det här med en vän som har en snart tjugoårig internationell karriär som popmusiker och åtminstone i Sverige har varit konstant utskälld eller hånad. Så han är något av en expert på jantelagen. Efter vårt samtal fick jag några idéer som jag tänkte presentera i osorterat skick. Vi får se om det blir begripligt.

För det första så är jantelagen inte något typiskt svenskt eller ens nordiskt, även om vi gärna vill tro det. När jag har frågat runt så har jag hört om liknande sociala straffmekanismer från såväl USA och England som Holland och Australien. De skiljer sig åt en smula, men grunden är densamma. Jag tror att det började såhär: När vi bodde i mindre samhällen och byar så fanns det funktioner som var viktiga att upprätthålla för att byns infrastruktur skulle fungera. Det var viktigt att skomakaren blev vid just sin läst och inte började bygga en luftballong istället, för om han försvann skulle det inte längre finnas någon som kunde fixa våra skor. Det fanns alltså ett viktigt socialt värde i att många höll sig inom de samhälleliga ramar de hade tilldelats.

Men vi inte kan utveckla vårt samhälle och vår kultur om vi inte får pröva nya idéer; det var den mänskliga förmågan till att tänka nytt som gjorde att skomakaren ändå i smyg drömde om att bygga sin ballong. Paradoxen är att infrastrukturen skulle kollapsa om alla stack iväg och gjorde nåt annat, samtidigt som samhället inte skulle komma vidare om vi inte också ville göra nåt mer. Alltså: om alla fullföljde sina drömmar så skulle byn förmodligen falla ihop. Men den skulle troligtvis fortsätta fungera om bara några gjorde det. Där kommer vi in på den mänskliga avundsjukan. För om vi alla har drömmar men bara ett visst antal tillåts infria dem, varför ska då just skomakaren få åka ballong när jag som är smed faktiskt också vill göra det? Orättvist. Vad skiljer honom från mig? Vad gör att han ska få och inte jag?

Där har vi de två delarna i jantelagens grundläggande regel: Du ska inte tro att du är förmer än andra. Underförstått: För om alla gör det så faller byn ihop. Och dessutom, om nu nån ska få, varför ska du få och inte jag?

Det går alltså att se jantelagen som att ha en socialt skyddande och bevarande funktion. Men vi hade inte ens behövt formulera den om det inte var så att vi alla har drömmar och aspirationer som ligger utanför vår tilldelade lott, och problemet var att som samhället såg ut så fanns det inte utrymme för att alla infriade sina drömmar utan endast några stycken. Idag ser dock världen annorlunda ut. Världen går inte under om skomakaren jag har på hörnet gör en Montgolfier. Vi har ett överflöd av allt och nästa skomakare ligger bara 500 meter bort. Så varför upprätthåller vi fortfarande jantelagen?

Nu blev det långt igen. Inlägget fortsätter imorgon!