När sågs vi senast?, del 2

Ok. Varför är vi då så ovana, åtminstone i vissa situationer, att se varandra för de personer vi är? Min hemmasnickrade teori lyder såhär.

Sverige är i mångt och mycket fortfarande ett lerigt bondesamhälle. Även om vi har utvecklats till ett högteknologiskt I-land och glider omkring i våra storstäder och vill vara sofistikerade, så är vi mentalt inte så värst långt ifrån vår gamla gårdsmentalitet. Men vi vill inte låtsas om det.

Likt aporna i Madagascar som pratar belevad brittisk engelska och bär frack när de inte slungar bajs på varandra, så vill vi desperat visa för omvärlden hur lyckade/moderna/viktiga vi är. Hur långt ifrån bondesverige vi kommit. Så vi tar på oss en mask och kliver in i en roll, rollen av hur vi tror att man är när man är sådär världsvan. Vi går på restaurang och behandlar serveringspersonalen inte som individer utan som just ”personal”. Vi behandlar kassörskan på Ica inte som Anna utan som ”kassörskan”. Genom att klistra generiska etiketter på andra människor i egenskap av vad de gör och inte vilka de är, så kan vi även sätta en etikett på oss själva och spela vår roll som ”restaurangbesökaren”, ”kunden”, eller ”besserwissern”. Då kan vi bete oss som vi tror förväntas av oss, eller rättare sagt av den roll vi spelar. Som man gör när man är sådär modern och har koll. Och vi slipper det läskiga med att visa att vi är vanliga människor med vanliga fel och brister.

Tro nu inte att jag menar att det här är ett storstadsfenomen, även om det uppträder oftare i storstäder (och då inte bara i Sverige) eftersom man desperat måste visa att man har lika mycket koll som alla andra i stan. Men oavsett var man bor så är den omedvetna mekanismen densamma: Om man inte har gått på myten om sig själv så kan man åtminstone, på en vardaglig nivå, få andra att gå på den.

En kommentar jag ofta hör från folk som berättar om sin senaste utlandsvistelse är: ”Och vi blev så otroligt trevligt bemötta!” Jag tror det ofta beror på att många kulturer inte är fast i samma mentala osäkerhets-kompensationskultur som vi i Sverige. Det de egentligen menar med ”trevligt bemötta” är att någon, kanske en servitör, inte tillåtit dem behålla sin roll som ”restaurangbesökare” och ”dryg turist” utan behandlat dem som människor som möter en likvärdiga medmänniska. Dvs, sett dem för vilka de är och skapat en äkta relation. Istället för att få spela sina roller har de upplevt rapport. Vilket är mycket bättre än alla etiketter i världen.

(Jag ser också vår gamla bondementalitet som en av orsakerna till den förhatliga jantelagen, men den diskussionen får bli ett eget inlägg.)