Barnuppfostran i juletid

Inslaget och färdigt. Äntligen.

I mina böcker har jag skrivit att de är tillägnade mina barn för att de ständigt lär mig om kommunikation. För er som trott att det bara är ett listigt försök att plocka pluspoäng så kommer här en liten julsaga från verkliga livet.

Barnen har haft jullov sen i torsdags. Det går bra så länge vi aktiverar oss eller inte är i hemmet, men de är två bröder med extremt starka Jag. Och vi bor ganska trångt. Så de går varann på nerverna efter bara någon minut när vi är hemma. Lägg till den extra anspänning som julen innebär och du får ett recept på kaos. Alldeles för ofta så viner nävarna och okvädningsorden genom luften. 

I morse orkade jag inte mer; inget jag sa verkade hjälpa. Så jag drog till med nåt väldigt dumt: Okej, för varje spark jag ser, för varje fuckyou jag hör, så blir det en mindre julklapp! För nu räcker det!! (Som den ateistiska familj vi är har mina barn slutat tro på jultomten för länge sen. De vet precis vem som fixar julklapparna.) Shit. Som Mia Törmblom skulle sagt: Så dumt. Men sagt är sagt, så sen var det ju bara att börja föra bok. Jag tror storebror gick miste om tre och lillebror om två julisar innan det var dags att gå och lägga sig. 

Men inte kunde jag beröva mina barn sina julklappar, och dessutom, vad skulle de lära sig på det? Så när de hade krupit till kojs tog jag ett snack med dem och förklarade att det var ju jäkligt dumt av mig att hota med en sån sak, de kommer naturligtvis få sina klappar, men kanske kunde de förstå hur jag kunde bli så sur och uppgiven när de inte lyssnade på mig, att jag tyckte att jag var tvungen att dra till med nåt sånt? Och kunde vi försöka undvika de situationerna i fortsättningen? Jodå, det kunde de förstå. Och jodå, de tyckte inte heller att det var så kul när det blev så. Vi lovade varandra bättring.

När vi pratat klart tittade äldsta sonen på mig: Fast pappa. Vi visste att vi skulle få våra julklappar ändå. Han är åtta år och läser mig som en öppen bok. När slutar vi kunna sånt, egentligen?