Storytelling

Nu var det en vecka sen jag såg Wall-E och jag har fortfarande en varm, luddig boll i magen som nöjt dröjer sig kvar. Trodde jag skulle kunna se den med barnen idag men insåg chockad att den inte når våra breddgrader förrän i september. Så tills dess tänkte jag förkunna dess storslagenhet här på bloggen.

Pixar har nämligen gett sig själva en formidabel utmaning i och med Wall-E. Med tanke på hur dyr en sån här film är och hur lång tid den tar att göra, så hade de ju kunnat göra nåt beprövat. Nåt man sett förut. Nåt som alltid funkar. Typ en tunn, actionfylld historia med inslängda vuxenskämt om Star Wars. Istället verkar Pixar ha ställt upp fullkomligt omöjliga förutsättningar för sig själva. Filmen är satt i en helt öde miljö. Med endast en och så småningom två karaktärer. Dessa karaktärer pratar inte. Dessutom har de inte ens ansikten. I två timmar så sker den största delen av all kommunikation med orden "Wall-E" och "eevA". Kroppsspråket innefattas av tre rörliga delar på varje karaktär. (Ok, sen finns det också en post-Al Gore skuldmedveten miljöstory nån timme in med både karaktärer och dialog, men den hade filmen klarat sig utan - och kanske då varit ännu bättre.)

Pixars första kortfilm var att animera en hoppande skrivbordslampa och låta den visa känslor genom sina rörelser. Filmen Wall-E är den skrivbordslampan på steroider. De har effektivt tagit bort alla verktyg som man normalt använder sig av för att berätta en historia. Och med dessa minimala förutsättningar så lyckas de förmedla en ofantligt allvarlig och hysteriskt rolig berättelse om ensamhet, den stora kärleken och meningen med livet. Och inte ett enda Star Trek eller Star Wars-skämt så långt ögat når. Jag är som sagt fortfarande varm i magen.