Tron på Tron

Idag är det premiärdags. Och inte vilken film som helst, åtminstone inte för såna som jag: Tron Legacy. Jag borde bara sprallig som en apekatt. Men det är jag inte. Låt mig förklara.

Den första Tron-filmen kom 1982, när jag var 11 år, och var en sån flopp att den inte ens gick upp på bio i Sverige vad jag vet. Jag såg den med andra ord aldrig. Men jag hade serietidningen. Och den läste jag cirka tusen gånger. Tron hann nämligen före nittiotalets cyberpunkt/virtualreality-boom med tio år och introducerade helt nya tankar för min 11-åriga hjärna. Det var helt enkelt fantastiskt.

I alla fall i tidningen.

Det dröjde ytterligare sju år och min första resa på egen hand till Dublin där jag hittade Tron på video, innan jag fick se den. Var Tron en bra film? Nej. Absolut inte. Var den unik, egen och 1989 fortfarande väldigt före sin tid? Absolut. Och med den kärlek man har till ett konstverk som ingen utom en själv fattade, det som de andra bara skrattade åt, så har jag och många andra nördar vårdat det modiga försök med patetiskt resultat som var Tron.

Och nu kommer fortsättningen. Frågan är för vem man gör den. Antingen gör man en smart film för de som gillade första filmen när de var barn men som nu är i 40-årsåldern och har andra krav på sin underhållning. Eller så gör man en CGI-fest för kids som aldrig har hört talas om den första filmen.

Men man måste välja sida. Det sämsta Disney kan göra är att försöka göra båda. Och av de trailers som visats verkar det vara precis vad man har gjort. Så jag är beredd på det värsta. Men jag vill så gärna, gärna ha fel. Det vore ju trist om det skulle ta 20 år att göra en kass uppföljare. Ikväll håller jag därför tummarna hårdare än vad fantasypossen gjorde när Sagan Om Ringen hade premiär.

Det är ju ändå TRON.