Att åka hem

Sista dan på Kap Verde. Om en halvtimme måste vi checka ut. Det har varit en rätt udda upplevelse. Det är nog annorlunda på de större öarna som Boavista, där det fanns samhällen och städer även tidigare, men det är tydligt att det största samhället på ön Sal som vi befinner oss på (vald med flit för att vara rätt liten = inte så mycket barnfamiljer) inte existerade förrän turismen kom hit 2006.

Det betyder att stan Santa Maria (som bokstavligt talat har 12 gator) existerar av två saker: Sex restauranger, som besynnerligt nog är italienska. På Kap Verde äter man annars fisk och inspirerad av den portugisiska maten är den rätt kryddstark. Men inte i Santa Maria. Sex italienska krögare har tagit ett järngrepp om stans kulinariska möjligheter och det är rätt omöjigt att få nåt annat än en sjysst pasta eller biff.

Det andra som finns är hoppfulla senegalska män som alla äger en souvenirbutik och som de gärna vill att du ska besöka. Det är precis som i Hurgada i Egypten. Eller Marocco. Skillnaden är att de verkar ha nån slags kösystem på Kap Verde. När en butiksägare börjat prata med dig (= följa efter dig) så är du hans i fem till tio minuter. Det är så länge han tänker följa efter dig. Går du in på banken under den tiden så står han kvar när du är tillbaka. Efter fem-tio minuters sällskapligt pratande ger han dock upp. Då är det nämligen nästas tur att ta rygg på dig. Det är nästan roligt att se hur alla turister alltid har minst en person som går bredvid dem och försöker få dem in i sin affär, för att när tiden är ute lämna över stafettpinnen till näste man.

Mig bekommer det inte så mycket. De flesta säljarna är rätt trevliga. Jag frågar lite och får höra hur det är att jobba på Kap Verde. Jag har ännu inte besökt en butik. Å andra sidan vet jag att det finns de som inte orkar lämna hotellområdet för att de aldrig får vara ifred.

Jag är väldigt kluven inför de här extremt exploaterade såväl som exploaterande samhällena, som börjat existera bara för att vi vill åka och bada. Nånstans är det bisarrt. Och rätt jobbigt. Samtidigt är det ju ett tecken på människans eviga hoppfullhet. Och det är väl alltid värt något.

Nu är det dags att checka ut!