Hög

Är det bara jag, eller är det så i allmänhet att saker och ting i livet liksom ... hopar sig? Kommer i hög? Det finns ett trist talesätt att "En olycka kommer sällan ensam" men jag tycker inte nånting kommer ensamt. Det är som att allt väntar på en i smyg, precis utom synhåll runt hörnet, tills det har samlat på sig tillräckligt mycket och DÅ, då hoppar det fram och tjoar "Här har du oss! Nu måste du göra allt på en gång! Ha ha ha!!!"

Just när man trodde att man hade läget under kontroll.

Eller är det många bäckar små-teorin, att man klarar av varje nytt litet vattendrag tills det blivit ett för mycket, som är det som får bägaren att rinna över? (Och hur många metaforer kan jag egentligen lyckas klämma in i det här inlägget?)

I alla fall. Just nu är det sådär. Jag skulle ju bara göra två saker i vår - skriva bok på dagarna, ge SinnesCirkus på kvällarna. Men nu är det så mycket annat att jag inte hunnit ens sätta mig på bokskrivarstolen på snart två veckor. Och det är inte superlångt kvar till deadline. För att inte tala om kaoset kring föreställningen. Jag har försökt få sympati från mina vänner. Men de tittar bara på mig och säger med trött stämma: "Men Henrik, allt det där som du nu har att göra (och vi håller med - det låter på tok för mycket), är inte det sånt som du har kommit på själv att du ska göra? Det är väl ingen som har tvingat dig att skriva om stora delar av showen en vecka innan premiär, spela in tv när du egentligen borde skriva, eller något av allt det andra som du plötsligt har fått för dig?"

Och så är det ju. Som vanligt har jag mig själv att skylla. Men hur ska man kunna balansera tiden när det finns så mycket roligt att göra? Nån som har nåt bra tips?