tisdag 2 februari 2010

Hög


Är det bara jag, eller är det så i allmänhet att saker och ting i livet liksom ... hopar sig? Kommer i hög? Det finns ett trist talesätt att "En olycka kommer sällan ensam" men jag tycker inte nånting kommer ensamt. Det är som att allt väntar på en i smyg, precis utom synhåll runt hörnet, tills det har samlat på sig tillräckligt mycket och DÅ, då hoppar det fram och tjoar "Här har du oss! Nu måste du göra allt på en gång! Ha ha ha!!!"

Just när man trodde att man hade läget under kontroll.

Eller är det många bäckar små-teorin, att man klarar av varje nytt litet vattendrag tills det blivit ett för mycket, som är det som får bägaren att rinna över? (Och hur många metaforer kan jag egentligen lyckas klämma in i det här inlägget?)

I alla fall. Just nu är det sådär. Jag skulle ju bara göra två saker i vår - skriva bok på dagarna, ge SinnesCirkus på kvällarna. Men nu är det så mycket annat att jag inte hunnit ens sätta mig på bokskrivarstolen på snart två veckor. Och det är inte superlångt kvar till deadline. För att inte tala om kaoset kring föreställningen. Jag har försökt få sympati från mina vänner. Men de tittar bara på mig och säger med trött stämma: "Men Henrik, allt det där som du nu har att göra (och vi håller med - det låter på tok för mycket), är inte det sånt som du har kommit på själv att du ska göra? Det är väl ingen som har tvingat dig att skriva om stora delar av showen en vecka innan premiär, spela in tv när du egentligen borde skriva, eller något av allt det andra som du plötsligt har fått för dig?"

Och så är det ju. Som vanligt har jag mig själv att skylla. Men hur ska man kunna balansera tiden när det finns så mycket roligt att göra? Nån som har nåt bra tips?

5 kommentarer:

Blogger T.L sa...

GTD (Getting things done - David allen), kanske kan hjälpa dig.

2 februari 2010 kl. 11:22  
Blogger Henrik Fexeus sa...

Tack för tipset. Jag använder redan appen Things i min iPhone, som är baserad på GTD. Men mitt problem är inte att jag segdrar, det är att jag hanterar tusen projekt som plötsligt behöver uppmärksamhet alla samtidigt.

2 februari 2010 kl. 11:30  
Blogger Lena Petersson sa...

Intervjuer, teveprogram och föreställningar kan man inte planera in själv tidsmässigt. Skrivandet kan man planera in själv tidsmässigt, men de andra aktiviteterna kan ta för mycket energi och då orkar man inte skriva lika mycket som man borde. Antingen måste man tacka nej till en del roliga saker för att hinna ägna sig mer åt andra roliga saker, eller så får man göra scheman/arbetsplaner/tidsplaner för varje rolig sak och försöka att se efter om det är några återkommande moment för varje aktivitet som brukar ta mer energi och tid i anspråk och därför i möjligaste i mån borde få lite mer egen tid än de andra vid något tillfälle. Då blir man i alla fall medveten om när det kan bli extra körigt så att man slipper att bli överraskad varje gång. En arbetsdagbok kan kanske hjälpa. Fast det gäller att skriva ner positiva saker och erfarenheter också så att kunskaperna om alla aktiviteter och det som fungerar bra och det som behöver förbättras kan stärka självkänslan. Det ska inte vara någon kritikbok, utan en arbetsdagbok som hjälper till.

3 februari 2010 kl. 14:47  
Blogger Kiina sa...

Akta dig för väggen!
Det är just när det är kul som det är förädiskt och man plötlsigt säckar ihop för att man har inte märkt varnigssignalerna i allt det roliga.

PRIOTERA.
En duktig läkare tipsade en landshövding. "Prioritera i tre nivåer som på en rond: 1. Livsviktigt (2 och 3 minns jag inte) Jag hanterar bara livsviktiga saker, 2:an delegerar jag och 3:an bryr jag min inte om." Så gjorde han i alla lägen, inte bara som läkare...

"Målet är ingenting, vägen är allt"

12 februari 2010 kl. 17:25  
Blogger Kiina sa...

Akta dig för väggen!
Det är just när det är kul som det är förädiskt och man plötlsigt säckar ihop för att man har inte märkt varnigssignalerna i allt det roliga.

PRIOTERA.
En duktig läkare tipsade en landshövding. "Prioritera i tre nivåer som på en rond: 1. Livsviktigt (2 och 3 minns jag inte) Jag hanterar bara livsviktiga saker, 2:an delegerar jag och 3:an bryr jag min inte om." Så gjorde han i alla lägen, inte bara som läkare...

"Målet är ingenting, vägen är allt"

12 februari 2010 kl. 17:27  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida