Vinterpromenad

Typ en sån här var det

Idag hände det något mycket märkligt när jag promenerade utmed hammarbykajen på Söder. Jag blev knivhotad. Mitt på ljusa dan. Jag var djupt försjunken i ett telefonsamtal, när jag plötsligt märkte att någon blockerade vägen framför och vägrade släppa förbi mig. Närmare bestämt en tjej i sexton/artonårsåldern som stod och pekade en kniv rakt mot mig. Och förutom hennes kompis ("men sluuuutarååååå, vi draaaaar!!!") var det ingen annan i närheten. Det hela var dock lite svårt att ta på allvar, knivdamen var nämligen full som en kastrull och kniven var i sig föga imponerande, den var inte helt stor och såg mest ut som nåt hon hittat på gatan.

Men det bisarraste var nog att min kompis fick höra hela händelseförloppet genom telefonen. "Ehh, Elaine ... jag blir just knivhotad. Måste se vad hon vill. Häng kvar en stund ..." Det visade sig att hon, kniven, var ute efter cigg. Jag påpekade lite dumdrygt det osmarta i att hota nån för att sen be om en tjänst.

Hur absurt det hela än var så fanns det ändå en liten del inom mig som var smart nog att ta det på allvar. Trots sin anspråkslöshet såg kniven potentiellt vass ut och hon verkade ha rudimentära skills i knivhantering; först så pekade hon med kniven framsträckt för att få mig att stanna, men sen drog hon den helt korrekt bakåt, med spetsen uppåt och andra armen framför som en sköld, så jag inte skulle kunna nå knivarmen. Men hon kanske bara hade sett för många tarantinofilmer. Å andra sidan, en person som är tillräckligt knaspackad för att tycka att knivhot är en bra idé för att fråga om cigg och snus, det är en person som är en smula svår att förutsäga vad hon kan komma att hitta på. Så jag tvingade mig att bli diplomatisk.

Jag förklarade att jag varken hade cigg eller snus, att det var dumt att knivhota folk för de kan bli jätterädda och hon kunde bli polisanmäld, sen vände jag henne ryggen och gick. (Jo, jag försökte vara duktig och ta ifrån henne kniven innan det men jag fick bara grepp om bladet och jag var inte intresserad av nån längre brottningsmatch. Så hon behöll den.)

Men plötsligt kom jag på att jag inte hade lagt på telefonen. Under de fem minuter som jag diskuterat med kniven hade min kompis suttit kvar och bara hört min del av samtalet. Det måste varit obetalbart konstigt. Sen gick jag hem och glömde bort alltihop. Tills nu. Hoppas knivens kompis tog hand om henne så hon inte försökte åka buss eller tunnelbana hem med samma metod, bara. För det skulle nog gå mindre bra.