Nostalgiröta

Under två år i mitten på nittiotalet så drev jag en klubb i stockholm tillsammans med en vän. Vi var trötta på att man inte kunde gå ut nånstans där det spelades (i vårt tycke) cool musik, att man alltid var tvungen att skrika för att göra sig hörd, att det alltid var ett stort dansgolv i vägen, skitdyrt inträde, och de liveband som var där aldrig var de som man ville se. Så vi bestämde oss för att göra nåt oss saken. 1995 öppnade vi Anemon, en klubb dedikerad till flummig elektronisk musik (ambient och breakbeats) och ännu flummigare inredning (1995 var det fortfarande ballt att ha uv-ljus som enda belysning i ett rum, dörrvakter i rymddräkt samt att täcka taket med bomullstussar i en hyllning till The Orbs låt Little Fluffy Clouds). Anemon var öppet varje vecka under ett och ett halvt år. Varje fredag stod vi där, jag och min kompis, och spelade de skivor vi tyckte var bäst just då för folk som tyckte det var soft att gå på, som Nöjesguiden skrev, "Stockholms enda klubb där det är ok att somna."

Men det var alltså tolv år sen. Igår var jag i källaren och rotade bland mina cd-skivor. Jag får nämligen inte plats med dem uppe i lägenheten; där består stereon av en hårddisk, min iPod och två högtalare. Så stötte jag på kartongerna med alla skivor som jag spelade på Anemon. Och jag gjorde det som säkert många av er också har gjort; digitaliserade ett stycke personlig historia i mp3-format. Alla de bästa låtarna. Klassikerna. Det blev 49 låtar. 673 MB. 6 timmar, 7 minuter och 5 sekunder av ren historia.

Idag lyssnade jag igenom hela playlisten medan jag skrev manus till Hjärnstorm. Oh vad jag skulle njuta. Men vet ni vad? Det finns kanske en anledning till att cd-röta existerar. Det var inte dåligt, inte alls, men... magin var försvunnen. Visst, det är stor skillnad på att höra musik på ett bra PA på en stämningfull klubb, jämfört med hemma i köket. Men ändå. Det kändes lite som när jag i vuxen ålder såg om min högstadiefavvofilm Gremlins. (Jag var rätt nördig redan som ung.) Det blev liksom bara, äsch då. Var det bara så?

Så jag har ett tips till dig som länge har tänkt mp3:a de där vinylerna du har i källaren, de som du hånglade till när du var 15, eller du som just tänkte köpa säsong 1+2 av Captain Amazing i en snygg dvd-box bara för att få återuppleva hur det var. Gör inte det. (Nej, inte Xena heller!) Inte för att jag är rädd att du ska bli besviken, du vet ju innerst inne att det inte kommer vara lika bra som du hade för dig att det var. Utan för att du kommer bli av med ditt minne. Inte minnet som sådant, men glansen runt omkring det. Ett stycke magi från en plats eller stund i ditt liv. Det som idag bildar legenden om vem du är. Så var lite försiktig med att uppdatera det förflutna.

Vi vet att vi ska ta ut de fula trollen i solen. För då förstenas de. Men samma sak gäller för de vackraste.

Och jag överdriver, jag är inte helt missnöjd. Jag har åtminstone en ny, ascool playlist på 6 timmar att jobba till. Det kommer räcka hela natten.