John Bauerland

Vi var tvungna att komma ifrån det eviga skymningsljus som råder i vårt inplastade hem, innan vi blev konstiga i huvudet. När solen nu visar sig för första gången på en vecka (vi visste det inte själva eftersom vi inte kan se ut; en vän fick ringa och berätta det för oss) så har vi därför gett oss ut i Storskogen. Barnen har sprungit iväg för att hetsa några rådjur så jag står här ensam och samlar tankarna lite. Lutad mot ett träd. Trodde jag. Men nu är jag osäker. Jag är mer och mer övertygad om att det jag står vid i själva verket är Stortrollets fot. Jag vågar inte titta upp. Barnen kommer att komma tillbaka som bortbytingar. Men nu har jag i alla fall bildbevis. Och jag är säker på att jag såg Andy Serkis där borta mellan grenarna.