Musik

Varje årstid kräver sin musik. På hösten kommer vi på, som alltid över en kopp te, att Brushfire Fairytales med Jack Johnson faktiskt är rätt bra. Vi upptäcker plötsligt band som Iron and Wine (som äntligen i vintras fick den uppmärksamhet som han förtjänat sen länge). Vi ger oss tid till att gräva oss ner i skivor som under sensommaren inte kändes så angelägna och inser att nya Sage Francis trots allt är grym om man bara hoppar över den där uckiga oldschool-låten i början.

Men på våren är det annorlunda. På våren och försommaren vill vi maximera solskenet både utomhus och i själen. Det kräver en hel del av musiken; vi går fortfarande och bär vintermisären inom oss. Då funkar det inte med nåt finlir. Det måste vara musik med rundgång och en jävla attityd helt enkelt. "Vi-vet-precis-hur-världen-funkar-för-vi-är-unga-och-vackra.
Up yours!", liksom. Musik som tystar kritikerna - dvs molnen på himlen - genom att höja förstärkaren till elva. Förra året så gick den äran till slut till Klaxons. I år är positionen redan tagen. Bandet som vi 2008 kommer att skratta i solen med, som vi kommer dansa våldsamt i fuktigt gräs åt och som vi kommer hångla inför, heter White Rose Movement. Om vi inte redan har lyssnat sönder dem då. För är bara februari nu. Och våren har redan kommit. Åttiotalet har aldrig låtit så bra som när det produceras tjugo år senare.