WAKKA WAKKA!

Bilden tagen av min gode vän Brooks, som också deltog i det något ohälsosamma samlandet då det begav sig.

Jag har en fetish att erkänna. Under en stor del av min uppväxt, och en bra bit in i vuxen ålder också för den delen, så var jag besatt av videospelet Pac-Man. (Jo, på åttiotalet sa vi videospel på svenska.) Kanske inte så mycket spelet i sig, även om det var fantastiskt, utan allt runt omkring det.

På åttiotalet var det nämligen fortfarande ovanligt för popkultur att sprida sig i olika media. Nu för tiden är det självklart att man marknadsför nya fenomen som hela koncept; samtidigt som filmen så kommer också boken, tv-spelet, samlarkorten, leksakerna, kläderna, online-communityt och musiken. Allt hör ihop. Men för 25 år sen var en bok bara en bok. En film var en film. Och det var det. Hur bra den än var. (Undantaget var Star Wars och, tio år senare, Masters of the Universe som var först av alla med att redan från början introducera en serietidning, tecknad tv-serie och leksaker.)

Och videospel var fortfarande nåt väldigt primitivt jämfört med idag. Men med Pac-Man hände det nåt. Plötsligt dök det upp en LP-skiva (!) med namnet Pac-Man Fever. Det fanns barnprogramledare utklädda till Pac-Man på TV. Det fanns klistermärken och samlarkort. Huvudprydnader. T-shirts. Handspel. Brädspel. Men inget av detta producerades av en slipad underhållningsindustri. Det mesta av det gjordes av olika, anonyma personer som av nån anledning gillade att en större gul boll åt mindre, vita bollar.

Allt det här fanns att köpa - men bara om man bodde i USA. Vilket innebar att det för mig som trettonåring var otroligt exotiskt och svåråtkomligt. Därför, av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara, så tillbringade jag en betydande del av mina barn- och ungdomsår åt att försöka samla på Pac-Man-saker. Och jag var ihärdig; det tog 12 år innan jag hittade den där LP-skivan i en reaback på Drottninggatan i Stockholm.

Samtidigt, i och med den första hip hop-vågen på åttiotalet, så föddes också ett intresse för grafitti som på nittiotalet förvandlades till intresse för street art i allmänhet (och så småningom ledde till en kortare karriär som grafisk formgivare). Intresset finns kvar och jag tittar alltid extra noga efter märkliga klistermärken och mallsprayade budskap när jag rör mig på stan.

Och nu. Äntligen. Så har något briljant geni kommit på att kombinera de två. Det tog bara 25 år. Men där, på trottoaren vid Odenplan så finns det på marken. Pac-Man som gatukonst - och räddare av gatorna, tydligen.

Mitt liv är komplett. Det blir inte bättre än såhär.