Jantelagen, del 2

Dags att göra tvärtom.

Den här ”varför får hon och inte jag”-mentaliteten, dvs svartsjukan som jag misstänker gömmer sig under jantes du ska inte tro att du är nåt, jag tror att den idag har blivit en ursäkt för att slippa våga själv. Sanningen är att de andra som åsyftas sällan ”får” göra nåt. De bestämmer sig för att göra. Jag vet inte hur många författarkollegor som berättat för mig om att de ständigt får höra ”ja ja, men du har ju haft sån tuuuur som får göra det du gör, om jag bara haft samma tur…” osv. Sanningen är att de inte ”fått” nånting. Tur har inte med saken att göra. De har arbetat väldigt hårt, målmedvetet och beslutsamt, och offrat väldigt mycket, för att kunna skriva. Men jantelagen ger oss licens att skriva av alla som gör det som vi själva egentligen vill med att ha nån form av oaccepterat beteende. Så slipper jante-torsken ha dåligt samvete över att han/hon istället tittar på tv fem timmar varje kväll.

Kaj Pollak säger att en människa som är trygg och säker i sig själv aldrig har behov av att förminska, trycka ner, eller ironisera över en annan människa. Om det är sant, och det är det nog, så är det beklagligt att det finns många som verkar ha just det som huvudmål i livet. Jag tror att det fungerar som så att det enklaste sättet att visa att man har en egen åsikt och därmed visa att man är nån, det är att klaga på det som någon annan har gjort. Om man koncentrerar sig på det så behöver man aldrig tänka en egen tanke i hela sitt liv; man kan bara ta det någon annan har gjort och säga att det är skit. (Att istället tycka att det någon annan gör är bra är inte lika effektivt, för då håller du bara med. Om du klagar på det verkar det som att du har reflekterat och tagit ställning.) Så osäkra människor som vill låtsas - förmodligen även för sig själva – att de har en stark identitet kommer att göra allt för att upprätthålla jantetänkandet.

Och där kommer vi in på ytterligare en pusselbit. För den som privat är osäker har det aldrig varit så lätt att klaga på andra, och därmed ha möjlighet att sätta jantelagen i praktik, som idag när vi har all ny social media. Ett bra exempel är Katrin Schulmans blogg Fuck You, I tell It Like It Is, där hela bloggen gick ut på att systematiskt förklara hur kasst det var som andra gjorde – om de inte var idioter personligen.

Men en blogg är ingenting utan sina läsare. Varför vill vi så gärna läsa på nätet och i tidningar, eller höra skvallret, om andra olycka? Jo, för då får vi bekräftelse på vår egen övertygelse om att: "Nä just det, man ska inte försöka. För det blir ju bara skit. Se så dåligt det tydligen blev. Lika bra vi gör skomakaren en tjänst och punkterar hans ballong innan han gör bort sig."

Dessutom får vi också tillåtelse att känna att ”det där hade jag kunnat göra lika bra, förmodligen bättre.” Och eftersom vi vet att det är så, så slipper vi försöka. Men vet ni vad? En vis man sa en gång: ”Säg aldrig ’det där hade jag kunnat göra bättre’. För du gjorde det inte.”

Det finns fler delar i dethär men jag tror det räcker så, just nu. Som ni ser så finns det en hel hög med olika psykologiska pusselbitar, alla med olika orsaker, som sammanfogade gör det väldigt svårt för oss att bryta jantemönstret.

Vad ska man göra då, om du märker att du har en vän som har en tendens att förringa eller trycka ner det hans eller hennes medmänniskor presterar?

Till att börja med så är det bra om du kan få din vän att inte ge ett värdeomdöme om något eller säga ”det där skulle jag kunna bättre” innan hon faktiskt provat att göra samma sak själv. Tänk på hur cirkusartister jobbar. En stor del av jonglerings- och balansnumren ligger inte i själva prestationen, utan i konststycket att få det att se lätt ut. Över lag, och inte bara i cirkus, gäller att saker som ser lätt ut sällan är det. Det här betyder inte att man alltid måste tycka om det andra gör. Men man kan ändå respektera deras prestationer. Jag nämnde nyss här på bloggen några svenska musiker vars låtskrivande ligger på fel sida av min personliga musiksmak. Men jag kan ändå ha stor respekt för det som de har skapat och deras karriärer.

Framför allt så tror jag det gäller att hjälpa din vän att bli så trygg i sig själv, så säker med vem hon eller han är, att hon/han inte längre behöver se andra människor som konkurrenter som behöver tryckas ner. Vi har inte längre bara en enda skomakare. Det finns utrymme för allas vilda drömmar. Livet blir skitjobbigt om man ska försöka sätta alla på plats. Betydligt roligare är att istället ta del av vad andra försöker och vill. Varför inte hjälpa till istället? Hämta lite tyg och kom med och sy ballongen. Eller hitta på en egen! För varje gång vi gör det, så dör jante en smula.