Fast Forward

Min vän Yesim Bilgic är en såndär kvinna som ger killar med dålig självbild machokomplex. Jag har sett män (av typen som tycker att det är bögigt att inte gilla boxning) känna sig utkonkurrerade av Yesim av den enkla anledningen att hon är hårdare och coolare än vad de nånsin kommer att bli. Och de har rätt.

När Yesim först berättade för mig att hon skrev på en bok så var det med orden: "Svenska författare är så jävla mesiga. Fuck'em. Jag tänker visa hur det går till." Det var förra vintern. Många är de hoppfulla författare-to-be som har fått äta upp ett för tidigt högmod. Inte Yesim. Hon såg till att bli förlagd. Inte med en bok, utan med tre. På Modernista.

Nu har jag inte pratat med Yesim på flera veckor. Så jag visste inte. Men plötligt var den där. Boken. Med bra recensioner i både DN och SvD. Och med årets i särklass coolaste omslag. (Bilden gör det inte rättvisa, omslaget är tro det eller ej animerat.)

Jag har faktiskt inte hunnit läsa den ännu. Men det är inte poängen. Poängen är att det finns väldigt få personer som faktiskt fullföljer det de tänkt göra. Som inte kommer med ursäkter till varför det inte går. Eller ännu värre, kommer med en ursäkt redan innan de börjat. (Jag har också tänkt att skriva en bok men jag har inte den tiden just nu.) Sanningen är att det är precis som Yoda säger, och bara så:

Do. Or Do not.

Vem är du själv? Om du ärligt tänker efter? Är du en sån som gör? Eller en sån som kommer på varför det inte går? Det senare är alltför ofta vår favoritsysselsättning. Om det är vad du gör så behöver du en bättre hobby. Jag inser att det är tryggt att känna att "jag kan egentligen - det är bara inte läge just nu". För då behöver man ju aldrig nånsin kolla om man verkligen kan. Då behöver man aldrig utmana sig själv och testa vart ens gräns faktiskt går, om man har nån förmåga och vart den i så fall kan ta en. Jag har inte vågat fråga Yesim ännu, men själv ska jag bli astronaut när jag blir stor. Och du själv?