Får jag ta på dig?

I lördags var jag och signerade i en bokhandel. Plötsligt står det en flicka i tioårsåldern framför mig med djupt rynkad panna. Efter säkert tio sekunders tystnad med intensivt stirrande ställer hon plötsligt frågan:
"Är du en kändis?"
Rösten är väldigt bestämd.
"Tja, jag har haft ett tv-program. Är man kändis då?"
Hon nickar ivrigt.
"Ja".
Så väntar hon ett tag till, lika beslutsamt ihopdragen som tidigare. Och sen kommer det.

"Får jag ta på dig?"

Får jag ta på dig. Sådär som vi sa i tonåren när vi ville vara dryga mot nån kompis. Ett uttryck som alltid, alltid bara signalerat fullkomlig ironi. Men för henne är det högsta allvar. Faktum är att det verkar vara en fråga om liv eller död. Innan jag hinner reagera lägger hon sin hand på min. Den är kokhet och svettig av nervositet. Hon drar bort den lika blixtsnabbt som hon sträckte fram den. Så blir hon tyst igen, under det att en illröd ton börjar sprida sig i hennes ansikte. Om inget händer kommer det snart att spruta ånga ur öronen medan hon låter som en fabriksvissla, tänker jag. I sista sekunden, innan hon exploderar, lägger hon benen på ryggen in i närmsta butik där hon skriker så det hörs i hela gallerian:
"MAMMA! MAMMA!! MAMMA!!! JAG HAR RÖRT EN KÄÄÄÄÄÄÄÄNDIS!!!"

Undrar vem hon trodde att jag var, egentligen.