Paddtrollen är här

Jag nämner det här bara för att Spiderwick är från 11 år och skulle dessutom enligt uppgift vara rätt läskig. Men sjuåringen har läst böckerna flera gånger så jag låtsades vara trygg i att han redan var förtrogen med handlingen och att det därför skulle vara ok.
Så. Efter att vi snott åt oss en bägare med gratispopcorn bänkade vi oss, förväntansfulla. Sonen tog det första popcornet och förde det mot munnen samtidigt som filmen började. Hans hand frös två centimeter från munnen. Där stannade popcornet. I en timme och fyrtiosju minuter. Han var helt förtrollad. Det var jätteläskigt och jättespännande. Hela tiden. Precis så läskigt och spännande att resten av världen försvann, till förmån för en fullkomlig övertygelse om att det faktiskt fanns paddtroll, pipgrisar, mullvadstroll och älvor på riktigt och frågan var om vi ens var säkra själva där i biomörkret.
När jag i smyg iakktog honom så kände jag mig själv som sju år igen. Han hoppade och tjöt och skrattade och rös. Jag hoppade, tjöt och skrattade med honom. Det var härligt. Världen blev än en gång lite nyare, lite mindre sliten och återigen full av nyfiken framtid. Samt full av paddtroll förstås. Massor med paddtroll. Så vi köpte några burkar Campbells på hemvägen. Tomatsoppa är tydligen det enda som hjälper mot fulingarna. Vi är beredda.
2 kommentarer:
Henrik!Du är ingen moraltant utan en bra och eftertänksam pappa! Och visst är det härligt att "delad glädje är dubbel glädje"! Kram på dig!
Sådana stunder ska man ta tillvara på och lägga på en mysig plats i hjärtat :)
Barn är underbara!
Min son - Vov vov
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida