Någon sorts emfas

Jag står just nu på Riche, beläget på nedre Östermalm i Stockholm. Det är releasefest för Johan Kindes debutroman, Någon sorts extas. Alla som är någon, och framför allt var någon, är här. Orup. Mauro Scocco. Estelle Milbourne. Resten av Lustans Lakejer. Linda Bengtzing. Anders Timell. Min mobilkamera funkar inte i mörker, så jag har inga bildbevis. Men givetvis hånglar jag med dem alla.

Grejen är, att mitt åttiotal var inte deras åttiotal. Jag lyssnade aldrig på Ratata eller Mauro. Lustans var sånt som storebrorsor eller storesyrror var inne på. Själv hade jag just upptäckt Speak And Spell med Depeche Mode. Så jag känner mig verkligen som en katt bland terrinerna just nu. Jag är enbart här för att Johan och jag (utan att han vet om det) ligger på samma förlag.

Det springer omkring nån kändisfotograf här också. Som sig bör. Han plåtar vilt: Orup. Mauro Scocco. Estelle Milbourne. Resten av Lustans Lakejer. Linda Bengtzing. Anders Timell. Som jag sa. Min räddning är att han inte har den blekaste aning om vem jag är. Missförstå mig inte. De är absolut värda det. Och jag vinner jag med. För champagnen är gratis.