Han vet vad kärlek är

Jag åt middag med några nära vänner igår. Sällskapet bestod av ett par samt tre singlar och samtalsämnet blev därför så småningom, som det så ofta blir i sådana här sammanhang, vad kärlek egentligen är för något. (För er som är yngre och hade hoppats på bättre - sorry, det är fortfarande ett lika stor mysterium när man har passerat 35.)

Detta eviga spöke.
”Jag vill inte vara tillsammans med henne för jag tror inte jag är kär.”
”Jag vet inte, tänk om jag är kär i honom?”
”Hur vet man när man är kär? Hur ska jag veta?!”

På femtiotalet så gjorde en otäck liten man vid namn Harlow en serie experiment där han ville ta reda på vad kärlek var för något. Han ville hitta själva kärnan, skala bort allt som låg utanpå och gräva sig längst, längst in till den rubin som han visste fanns där och se vad den var, ge den ett namn. Förklara vad det egentligen är vi menar när vi så förvirrat pratar om kärlek. Under 1930-50talet så gillade man att förklara att ”kärlek” handlade om att möta eller minska våra drifter och behov. Den officella termen var drive reduction. Helt enkelt; vi behöver näring, vård, instruktioner och så vidare, och vi binder oss till den som är bäst på att möta dessa behov. Harlow ville visa att det inte handlade om det. Så han tog ett gäng nyfödda rhesusapor, separerade dem från deras riktiga mamma och gav dem två nya mammor. En som mer eller mindre bara var en stoppad kudde; en mjuk säck utan anatomiska delar eller ett ansikte, och en som var en ogästvänlig stålkonstruktion men som hade armar och ben, samt (mer viktigt) en tub ur vilket de kunde få föda. Enligt den teori som rådde borde aporna ty sig till mamman som kunde ge dem mat. Men det gjorde de inte. De älskade säcken. Borrade in sitt ansikte i den, smekte den, klappade den, sov på den. Då och då sprang de bort till metalmamman för att få lite mjölk, men så fort de hade ätit återgick de till säcken. Faktum är att de hellre svalt ihjäl än bondade med RoboMonkey. Så drive reduction förklarade helt klart inte kärlek. Aporna visade inte tillgivenhet till den som mötte deras behov utan till en säck.

Men det första den nyfödde lär sig se är sin mammas ansikte. Så vi har kanske en genetisk betingning till att projicera vår tillgivenhet på det (kvinnliga?) ansikte vi möter först. Är det var kärlek är? Harlow testade igen. Den här gången fick aporna, nya apor, välja på säcken och en mammadocka som inte var lika mysig men hade ett naturtroget ansikte. Säcken vann igen. Harlow testade att sätta ansiktsmasken på säcken. Apbarnen blev som galna. De vägrade befatta sig med säcken - tills de lyckades vända på den och inte längre behövde se ansiktet.

Ok, men trygghet då. Det måste ju vara det. Vi tyr oss till, vi älskar, det som ger oss trygghet. Och en varm, mjuk säk måste ändå kännas väldigt trygg jämfört med den obegripliga, obehagliga omgivningen. Så Harlow tog bort tryggheten. Den här gången, när aporna (återigen en ny kull) väl tytt sig till säcken, så började den tortera barnen. Den skar dem med vassa knivar. Den sköt dem med tryckluft så de flög genom rummet och slog i väggen på andra sidan. Den gav dem extrema elektriska stötar. Det spelade ingen roll. Precis som kvinnan som inte kan lämna mannen som slår henne eller mannen som inte kan leva utan sin notoriskt otrogne fru så återvände apbarnen, blödande och sårade, till den förrädiska mamman för en ny dos tortyr. Tills de dog.

Till slut kunde Harlow räkna bort alla de faktorer som vi traditionellt har förknippat med kärlek. Det handlade inte om att få näring. Det handlade inte om trygghet. Det handlade inte om att få sina behov mötta. Det handlade inte om en genetisk betingning på mamman. Efter många, långa och ohyggliga experiment fanns det bara en enda variabel kvar.

Beröring. Touch. Närhet av hud eller päls.

Rhesusaporna svalt, blev torterade, valde en ansiktslös förälder, till priset av att få fysisk närhet. Mjukt, om än en smula strävt, men härlig härlig beröring.

Idag vet vi att nyfödda barn som inte får fysisk beröring faktiskt dör inom loppet av någon månad. Harlows experiment är anledingen till att vi idag även här i den upplysta västvärlden bär våra barn i slings och babybjörnar. Han är anledningen till att vi idag vet att direkt lägga det nyfödda barnet på mammans mage. Beröring. Innan Harlow så trodde vi att beröring är så viktig för att vi vänjer oss vid den när vi ammar och därför kopplar ihop den med allt vad en mammas trygga famn innebär. Idag går det att vända det resonemanget på sitt huvud. Att amning sker som den gör kan vara ett resultat av att mamman bär barnet i sin famn för att det ska få beröring. Amningen är ett resultat av beröringen istället för tvärtom.

Men vi människor är inte rhesusapor. Genetiskt är vi sex procent ifrån råttorna. Vi är endast en procent ifrån chimpanserna. Det är i den lilla, lilla procenten som vi är människor. Det är där vi drömmer, planerar för framtiden, har ångest, bygger städer, får neuroser, hoppas, önskar… och frågar oss vad kärlek är.

För oss människor är kärlek naturligtvis så mycket mer än bara beröring. Men det börjar där. Det kanske är den enda gemensamma nämnaren. Jag tror att vi använder den där procenten som skiljer oss från aporna till att skapa vår egen kärleksuppfattning. På en sockerkaksbotten av beröring så bygger vi sen en bröllopstårta i femtio våningar som består av våra egna, personliga upplevelser, förhoppningar, idéer, tillkortakommanden, vår barndom, det vi sett på tv, allt som skiljer mig från dig. Och så kallar vi hela byggnadsverket för ”kärlek”.

Men det är egentligen precis lika odefinierat som att vi kallar både knödel och lax teriyaki för ”mat”. Som grund för ett samtal är det omöjligt och också anledningen till att 99,9% av alla låttexter, liksom Howard Jones gjorde, ställer frågan ”What is love anyway?”. Vad är kärlek? Vad är det att vara kär? Jag kan bara veta vad det är för mig. Du kan bara veta vad det är för dig. Så egentligen är det omöjligt att prata om det. Åtminstone om man tror att man ska bli klokare eller – tänk inte ens tanken – faktiskt få nån form av svar.

Men om vi inte pratade om kärlek, vad i hela friden skulle vi då prata om?