Carnévale
Idag var jag på cirkus med barnen. Jag har långt ifrån ett okomplicerat förhållande till cirkus, speciellt de här små, slitna tältcirkusarna som åker runt i Sverige. De besöker alla småorter i landet, jobbar stenhårt, fyller en för liten manege med obstinata kameler som knappt får plats, lagar det mesta med gaffatejp och lyckas ändå ibland bjuda på ändlöst spännande och vacker underhållning. Kanske är det just det; det finns något oproportioneligt och trasigt och därför märkligt vackert att se artister utföra svåra akter och demonstrera förmågor slipade under många, långa år inför en frusen publik på knappt 50 personer.
Glittret hade givetvis mattas på de flesta nummer, trapetskonstnären slog i ansiktet i det låga tälttaket varje gång han gungade framåt, och en kamel kastade av ett litet barn som red på den i pausen. Kanske var det just därför som det polska balansnumret med svärd fick mig att sluta andas. Precis som livet, så är det mer spännande utan skyddsnät.
Glittret hade givetvis mattas på de flesta nummer, trapetskonstnären slog i ansiktet i det låga tälttaket varje gång han gungade framåt, och en kamel kastade av ett litet barn som red på den i pausen. Kanske var det just därför som det polska balansnumret med svärd fick mig att sluta andas. Precis som livet, så är det mer spännande utan skyddsnät.
3 kommentarer:
Välformulerat Henrik. Välformulerat!
/Klaus
Håller med. Trasigt vackert. Och cirkusorkestrarna sen...suck. Oftast sitter de ovanför manegeöppningen och spelar levande cirkusmusik. I love it.
/jaana
Av exakt de skäl du anger har jag alltid blivit vemodig av cirkusar.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida