Lappsjuka

Jag fick frågan om vad som är min sämsta egenskap. Sanningen är, jag är fruktansvärt dålig på att vara ensam. Jag har ett ofantligt, kontinuerligt behov av umgänge och sociala kontakter. (Det kan ju verka besynnerligt att jag då har valt en karriär som mestadels går ut på att jag befinner mig ensam på tåg, flygplan och hotellrum, men det var inget som jag hade planerat.)

Det är därför jag gillar stan. Alla städer. Jag tänker på det här just nu för vi har precis kommit hem från fjällen. Det har varit en bra vecka, men när vi började närma oss Stockholm från Solnahållet och jag såg vasastan växa fram på andra sidan bron så var det allt jag kunde göra för att inte tvinga bilen till en tvärbroms och kasta mig in bland husen och leta upp nån som kunde ge mig en cappucino eller en Fidel Castro tillsammans med en intelligent kommentar.

Det är den enkla sanningen. Fjäll och natur i all ära. Men jag behöver folk. Ju fler desto bättre. Det är inte min avsikt att låta dryg, men det är så det är. Jag håller fullkomligt med Dylan Moran:

They tell you that getting cancer from your mobile phone is far more likely to happen in the city. Well, guess what. So is everything else. Including sex, coffee and conversation.

Det är skönt att vara tillbaka.